Dimmor och jättebin

För någon månad sedan läste jag Stephen Kings handbok Att skriva. För ett par dagar sedan såg jag filmatiseringen av hans berättelse The Mist, som jag läste under min monomaniska Stephen King-period som tidig tonåring. I biosalongen funderade jag på för- och nackdelarna med hans uttalade sätt att skriva.

Själv är han uttryckligen emot att basera historier på en i förhand konstruerad intrig. Han hävdar, och här håller jag ivrigt med honom, att sådana historier i regel blir just konstruerade. De kan möjligen vara berättartekniskt effektiva. Men de kommer aldrig att kännas ärliga, just eftersom de följer en sådan tydlig mall. Verkligheten är betydligt mer plastisk och häpnadsväckande.

Hans egen metod, och det som sätter fart på hans fantasi, är istället att utgå ifrån situationer. Ett plötsligt Tänk om! Som i: Tänk om en vanlig familjefar fick en förbannelse kastad över sig av en uppretad zigenare! Vad skulle hända då? Eller: Tänk om en författare blev tillfångatagen av en psykiskt störd kvinna som älskade hans böcker och tvingade honom att skriva en till! Eller: Tänk om en samling människor blev instängda i ett snabbköp av någon slags mystiskt dimma full av osynliga, blodtörstiga och skräckinjagande varelser! Och utifrån denna situation börjar hans hjärna sedan att skapa en berättelse.

Samtidigt arbetar han med mycket tydliga karaktärer, ungefär som Charles Dickens. Och en berättelse som Dimman blir sålunda något av ett komplicerat parti i schack: En samling rigida pjäser, med sina egna specifika rörelsemönster, kastas in på ett bräde och med en given situation som katalysator sätts allting i rullning. Hur reagerar den förnuftige fadern på monstrens antåg? Hur reagerar träbocken som förlitar sig helt på förnuftet? Hur fungerar den försupna och outbildade? Hur reagerar den goda, vackra flickan? Det annars alltid så hunsade butiksbiträdet? Den fördömande, kristna enstöringen?

Det hela börjar alltså som ett socialt tankeexperiment. Men var slutar det?

Selma Lagerlöf slår huvudet på spiken i den avslutande meningen i Gösta Berlings saga: "Här har fantasins jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur ska de komma in i verklighetens kupa, de få de sannerligen se sig om." Ja för lika enkelt som det är att släppa monsterinsekterna fria, lika svårt är det sen att bli av med dem igen.

(Alla kommer ju inte undan med att helt enkelt kasta jäst på djuren, som Spejon-Jon.)

Vad The Mist diskuterar är hur ett samhälle reagerar på ett mycket påtagligt och skrämmande yttre hot. Det är särskilt intressant för i tider som dessa, och inte minst i USA. För budskapet spelar det då ingen roll exakt i vad hotet består - spöken eller utomjordingar gör i stort det samma. Men för fiktionen skull måste dessa videunder ändå på något sätt förklaras, annars faller korthuset samman, och jag ser framför mig hur King tagit sig för pannan i frustration över den lösning som skulle vara mindre dålig än alla andra.

Utan att avslöja det egentliga slutet vill jag mena att han misslyckades. Och min poäng är att ett sådant misslyckande eventuellt kunnat avstyras om berättaren redan från början, vid sidan av den katalytiska situationen, även haft upplösningen klar för sig. Ja, jag vill dra det så långt som att säga att denna tendens till bristfällig planering är huvudproblemet hos nästan all (i övrigt mycket lyckad) fiktion. Hur många gånger har man inte öppnat en bok och känt att det här börjar bra. Språket gnistrar, tankarna ljungar, karaktärerna andas och blöder. Man sugs med, vill ha mer, kan inte få nog av elden. Men någonstans efter fyra femtedelar falnar det hela och när man slutligen slår igen boken igen är den redan förvandlad till aska.

King har många goda råd att ge. Inte minst när det gäller adverb - adverb är satan! Men vid sidan av hans egna råd ser jag även detta som en utmaning. Många böcker är berömda för sin inledning. Tänk att även få bli berömd för sina slut.

***

Hade en diskussion om The Mist på Boule & Berså, med ett par goda vänner som också just sett filmen. För det första upplyste de mig om att den sista sluttwisten i filmen inte är hämtad ur Kings berättelse. Eftersom jag läste den som tolv-trettonåring hade jag, vilket kanske kan förlåtas mig, glömt bort en hel del detaljer. Så det bör tilläggas.

Vidare munhöggs vi om militärens roll i filmen, och för att kunna fortsätta det resonemanget måste jag avslöja en del väsentliga delar av handlingen, så den som inte vill få sin upplevelse spolierad ombedes sluta läsa nu.

Jag var spontant tveksam till att det skulle varit militären som av misstag råkat slå upp en portal till en annan dimension varifrån monstren formligen vällde in. Jag tyckte det kändes som en nödlösning. Det tycker jag i någon mån fortfarande, men om man fokuserar på vad filmen har att säga om tillståndet i USA idag - med det ständiga hotet utifrån och den samtidigt alltmer fanatiska, bokstavstroende, förföriska och moralhatiska kristna högern - så passar det ju mycket bra att det är militären som varit orsak till att allting gått snett. USA flög ut i världen med sina kanoner laddade med lika delar goda intentioner som en känsla av gudabenådad överlägsenhet. De såg det som sin rätt att styra och ställa på platser där de inte hörde hemma. Fullt övertygade om sin förmåga att tämja monstren. Men se: en dag när de minst anade det, följde monstren istället med dem hem!

Jag vidhåller min ståndpunkt att många bra berättelser faller på det faktum att skaparna inte haft upplösningen klart för sig när de från början släppte fantasierna fria. Men i det här fallet ser jag nu en poäng med den lösning som erbjöds mig, även om den möjligen (och synnerligen i fallet med den skrivna berättelsen - som ju blev till långt tidigare än 2001) är en hemmasnickrad efterhandskonstruktion.