Hemma igen och konstaterar att tomatplantan Hemingway lever och frodas, stick i stäv mot tio dagars törst. Själv mår jag lite så där.
Jag väntar ännu på svar på mina utskick, och jag tycker själv att mina noveller är mycket bra. Jag tycker att de ska ges ut.
Samtidigt inser jag hur nyckfull och hård den litterära världen är och förbereder mig redan nu på att behöva lägga ytterligare tre år av mitt liv på att skriva något annat. Att börja från början igen. På en ny bok som inte nödvändigtvis är bättre än något jag tidigare skrivit, men som till exempel har en tydligare säljvinkel.
Tanken är inspirerande (jag älskar ju att skriva). Men den är också mycket deprimerande.
Mycket mycket deprimerande.
För vem är jag om det faktiskt visar sig att ingen någonsin vill ge ut det jag gör? Om jag aldrig någonsin, hur bra jag än är, lyckas skära mig igenom den här äckliga äckliga ÄCKLIGA hinnan som sluter sig runt mig, en genomskinligt seg men ändå oforcerbar mur mellan mig och det egentliga livet? Om jag måste dö som ofödd? Om inget jag gjort någonsin spelat någon roll?
Det är ingen bra fråga.
Höga byggnader och mörker.
måndag 19 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
3 kommentarer:
tja, hoppas du inte lider alltför mycket i maskinrummet och med väntandet, MÅSTE bara få fråga: vad frågade du publiken när du behövde deras hjälp den där dagen??? :D
och en idiotfråga angående Nora Eprons sak i the new yorker, var det Larsson som hade skrivit det stycket eller hade hon inflikat sina egna små kommentarer allteftersom??? För jag tyckte i SÅ fall att Larsson på engelska låter skitbra hahaha, men tröttnade efter ett stycke i svensk tappning, han/hon(om det nu var sambon?) kan ju inte skriva, men på engelska låter texten plötsligt trovärdig :D
anyway...
/Kova
När jag inte kunde få ljudet att sluta brumma på salong 3 frågade jag de enda två personerna som satt i publiken om jag skulle ställa in eller om de ville genomlida filmen på valfri ljudnivå och sedan få ersättningsbiljetter till något annat. Så det var väl mer en servicefråga än en desperat bön om hjälp. Men i alla fall.
Saken i The New Yorker är alltså en parodi på Larsson. Jag tröttnade också efter en halv sida av originalet när det gick som följetong i DN. Men parodin är kul.
ahaa, cool, såg framför mig hur du pekar med hela handen och säger, DU DÄR, kan du komma hit o hålla filmrullen medan jag skruvar fast den här lösa grejen...eller nåt ;D
och tack, hade på känn att det var FÖR bra för att vara Larsson. :)
Skicka en kommentar