RIP lilla öring

Efter höjningen hade jag veckopeng på 20 kronor.

20 kronor (två turka 10-lappar) var nästan, men bara nästan, hur mycket pengar som helst. Hade man några kronor kvar av den i slutet av veckan kunde man (fastän man egentligen inte fick göra det förrän i fyran) smita ut genom grinden från Katarinas skolgård under lunchrasten, pila nedför Gotlandsgatan bort till tobakshandeln i hörnet där Café Cinema ligger nu, och driva den tjocka kiosktanten till vansinne genom att peka på styckgodiset och säga:

-Två såna för 10 öre och sen sex såna där för 5 öre... Eller nej vänta! EN sån för tio öre, och sen åtta såna för 5 öre.

(5 öringen var inte giltig då, den försvann 1985, men man fick två för 10.)

Eller så omvandlade man en stor del av slanten till refresher-kola.

En refresher kostade 50 öre och för 10 kronor fick man mer kola från Pressbyrån än man egentligen orkade äta upp. Länge förhöll jag mig till pengars värde över lag genom att helt enkelt räkna om summan till refresher. 100 kronor var till exempel 200 refresher-kolor! Vilket vill säga: helt galet många.

Hade gubbarna på Wall Street räknat i refresher hade de nog också haft lite sundare perspektiv. En miljon dollar är i dagsläget (tydligen inte mer än) 6,71 miljoner kronor, vilket ger 13,42 miljoner refresher-kolor på en och samma gång. Och vad ska man egentligen med alla dem till?

I dag försvinner så slutligen den sista svenska öringen från handeln. Det känns lite som att klippa det sista bandet mot fornåldern. Lite sorgligt (generationstypiskt godisnostalgiskt), men kanske likväl på tiden.

Refresherna kostar väl ändå jämna kronor nu?