(Tillägg till föregående sågning)

Kanske borde jag, apropå mitt underkännande av Alexandros Papadiamantis noveller, i hederlighetens namn också ha understrukit, att allt jag rimligen kan ha en aning om är innehållet och dispositionen. Eftersom jag, språkhandikappad som jag i det här fallet är, läste dem översatta till engelska.

Så gick jag också miste om författarens nyskapande sätt att våghalsigt blanda äldre och nyare tiders grekiska och sedan pepprade resultatet med lokala dialekter.

Hade jag varit bildad nog att kunna tillgodogöra mig alla dessa nyanser hade jag kanske också fallit baklänges av beundran, åtminstone för det rent stilistiska.

Nu fick jag nöja mig med att sucka över tematiken.