En grusad förmildring

Någon halvtimme in i Wall Street: Money Never Sleeps började jag på allvar grubbla över de märkligt fula bildlösningarna. Ytterligare någon halvtimme senare kände jag mig smart när det slog mig att de kanske var en kärleksfull blinkning till första filmen.

Att dela duken mellan de karaktärer som för tillfället talar i telefon, eller att låta personen i andra änden svischa in i synfältet inuti en suddig bubbla (lite som den goda fen i Oz), eller att göra scenbyten genom att snöpa ihop bilden till en rund liten cirkel (á la James Bond) innan den blir helt svart; sådant skulle väl knappast ha fått förekomma i en ny och påkostad produktion om det inte varit en stilistisk återkoppling till 1987?

I går såg jag (om?) den gamla Wall Street och antog mig kunna bekräfta sambandet. Istället ökade min förvåning. För nej, den bisarra redigeringen i årets film har inga sådana rötter.

De är bara fula, helt i sin egen rätt.