Vita stränder, liljekullor

Att ta sig an litteratur från de platser man besöker både fördjupar och förlänger resan. Efter cykelturen i Ruhrområdet läste jag Radio Heimat. Efter semestern i Norra Sporaderna införskaffade jag Tales from a Greek Island. Nu har jag också tagit mig igenom den.

Den store grekiske författaren Alexandros Papadiamantis (född 1851) växte upp i en blygsamt bemedlad prästfamilj på Skiathos. Sextio år senare dog han också där. Lägger man ihop faktorerna 1800-tal med kristen etik, geografin och en sympati för de sämre lottade kan summan knappast bli något annat än den som visar sig i hans noveller om ön.

Historierna är hopplöst rotade i den romantiskt realistiska myllan.

I likhet med tidens karaktäristiska stil är figurerna inte så mycket människor som stereotyper och i nöden finns gärna ett sting av moralism. Kvinnorna är kyska, bleka i hyn som späda liljor och alltid benägna att råka i fara så att en dristig man kan ta tillfället i akt att rädda dem. Skrämda av förbipasserande båtar glömmer de hur man simmar och måste släpas iland av herdegossar. Lämnade ensamma i sina små stugor överfalls de av förvildade varg-karlar som vill strypa och våldta dem samtidigt, och hur tappert de än kämpar i sitt "jungfruliga motstånd" är det ren tur att någon hör deras skrik och kan ila till undsättning för att sedan gifta sig med den, gud ske pris, ännu orörda mön.

Jag kan inte se det som annat än som ett utlopp för den pryde mannens barnsliga fantasier, förklädda till något mycket ärevördigt och förment gripande. Kanske fällde han själv en tår över de små oskyldiga barn han skrev till döds medan deras fäder drack och spelade bort sina pengar nere i stan. Och kanske kände han sig växa några centimeter när han slagkraftigt underströk att av alla synder är den värsta den när en kvinna utom äktenskapet ger efter för sina lustar.

På Skiathos kryllar det fortfarande av små vägkapell där man kan stanna till och tända ett ljus. Det är inte heller ovanligt att man köper sig ett eget ortodoxt litet altare att ha på tomten. (Vad nu det har med saken att göra?) Men hundra år senare i Sverige finns ingenting i dessa noveller som håller dem vid liv på samma sätt som exempelvis Charles Dickens ännu tidigare diktning. Det underlättar inte heller att Papadiamantis, så snart han ger sig själv tillfälle, inte tycks kunna hålla sig ifrån att brista ut i rimmad vers.

Att ha varit på ön (och själv besökt författarens gamla hem, som numera är museum - se bilden) gjorde visserligen läsupplevelsen något mer intressant. Det är roligt att kunna se de olika orterna, stränderna och hamnarna för sitt inre öga och veta hur lång tid det faktiskt tar att gå från ett ställe till ett annat. Rent kulturhistoriskt är det också spännande att stifta bekantskap med en av Greklands främsta litterära berömdheter. Men det gör inte novellerna mer läsvärda i sig.

Nej, vill man sticka näsan i Papadiamantis arbete bör man nog hellre ge sig i kast med The Murderess, som lär vara hans mästerverk.

För egen del får det dock gärna dröja till nästa gång jag far till Grekland.