Bakåt, inåt, nedåt

Idag lånade jag en bättre kamera och tog tunnelbanan till min barndom.

Målet var att hitta en bild till fotoutställningen "Mitt kreativa rum" på multifesten Kultival. Frågan som ska besvara med den bilden är: Var finner du din inspiration?

Jag har aldrig tidigare funderat så noga på detta.

Jag tror att det handlar om känslor.

Som upplevelsen av att oväntat befinna sig strax utanför upptrampade vägar, att råka ta ett steg åt sidan (faktiskt eller bildligt) och plötsligt se allt som för första gången. Att för en kort stund återfå hoppet om att det ännu finns ett par tankar kvar där ute som ingen annan redan tänkt förut. Friheten i insikten att man inte ha något kvar att förlora, att allt man varit rädd för till slut slagit in och det därför inte finns något att frukta. Uppvaknanden. En berusande känsla av nu.

I dag är ju det mesta på Södermalm hemvant och uttjatat. Knivsöder har sedan länge begravts under drivor av Monki-toppar, fyllda crèpes och märkessneakers. Men än finns några platser kvar av min barndoms yttre rymder som sofo-kidsen inte tagit över.

En finns under broarna vid Eriksdal.

Mellan Clarion Hotel, det högmoderna inomhusbadet, det inte fullt så moderna utomhusbadet, badmintonhallen och de gemytliga kolonilotterna, ligger ett övergivet tågspår och rostar. I ena änden löper det ut på Norra Hammarbyhamnen och följer promenadstråket hela vägen bort till Stadsgårdskajen. I andra änden försvinner det, mellan två murar av kompakt grönska, rakt in i ett kolsvart hål.

Mitt hjärta slog hårdare ju närmare jag kom. För vart steg jag tog kastade jag två blickar över axeln. Inte en människa. Tio meter från den delvis avskärmade tunnelmynningen vägrade mina fötter att gå vidare. Träden prunkade, solen sken från klarblå himmel, fjärilarna fladdrade och ändå var jag rädd.

Då visste jag att jag var framme.

***

(Bilden ovan togs idag på samma plats. Det är dock inte den som ska vara med på Kultival.)