Tyskland 4 (England 2)

I kväll är jag glad att jag inte är i Essen.

När vi först anlände dit, ganska exakt på minuten för två veckor sedan, och först besteg de ännu otämjda cyklarna för att genomsöka stadskärnan i jakt på en bit mat, raljerade vi en hel del över vilken stendöd håla staden var. Inte en käft på gatorna. Allt som syntes av folkliv var ett och annat plyte som stack ut genom något av alla flaggprydda fönster och som så fort det fick syn på en annan människa gastade "Deutschland!" med plötslig och häpnadsväckande entusiasm.

Väl framme vid den restaurang vi fått oss rekommenderade (det mycket gemytliga Ampütte i Rüttenscheid) insåg vi emellertid var alla människor höll till - inomhus naturligtvis, hemma eller på lokal, framför Tysklands första match i VM-slutspelet. Vi slog oss för pannan som de idioter vi var och tog plats i det inre, i princip folktomma rummet, det utan teve, och lät smörja vårt krås medan jublet steg ute vid baren inte en, inte två, inte heller tre, utan fyra gånger.

Vi lyckades sedan betala vår nota just som matchen blåstes av och tog oss för att cykla tillbaka genom centrum igen. Nu var det inte längre lika öde.

Det som ett par timmar tidigare sett ut som den övergivna kulissen till en Europeisk kulturhuvudstad, hade på en kvart förvandlats till ett livsfarligt getingbo av tutande bilar, okontrollerat slirande längs gatorna i oroväckande hög hastighet och där unga män och kvinnor hängde halvvägs ut genom rutor och takfönster för att blåsa i lurar och i ett tillstånd av euforisk odödlighet vifta med svart-gul-röda fanor och skrika "Deutschland! Deutschland!".

Polissirenerna ylade i fjärran. Där jag vinglade fram över spårvagnsrälsen på min ovana lånecykel började jag undra om det var så här ni i framtiden skulle bli tvungna att säga att jag dött. Som ännu ett godtyckligt offer för patriotism och masshysteri.

Som ni redan konstaterat lyckades jag på något sätt ändå ta mig levande tillbaka till hotellet. Sålunda sparades jag för att i dag själv få se det tyska landslaget blixtra in fyra mål emot England i åttondelsfinalen.

Och det var ju onekligen en sann liten fröjd.

Hur obehagligt det än är med kollektiva känslor.

Undrar hur det ser ut på de där gatorna i kväll.