Magiskt tänkande

På uttrycklig förfrågan är jag nu mer eller mindre tvungen att skriva några rader om filmen The Forgotten (som alltså visades på teve igår).

Om jag måste säga något snällt om den, vore det väl att den faktiskt bjuder på ett par snygga överraskningseffekter. Men det jag mest av allt funderar över är det bakomliggande budskapet - för ett sådant finns ju alltid, även i de fall när det knappast ens var meningen. (Och om det nu är någon som promt tänker se den här filmen, så kan den ju låta bli att läsa resten av dagens inlägg.)

Härom veckan läste jag Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, och det slår mig att The Forgotten är en klockren gestaltning av sorgens irrationella fantasier. Den som sörjer vill inte, kan inte, släppa taget. Hjärnan hittar ständigt nya vägar för att fortsätta tro på det omöjliga. Jovisst är han död. Javisst är hon försvunnen för alltid. Men vid sidan av denna nyktra insikt håller hoppet och fantasin ändå en dörr på glänt, varigenom den förlorade när som helst skulle kunna komma tillbaka.

Som Didion resonerade efter sin makes bortgång: Om de obducerar honom kommer de ju att upptäcka att det som tog hans liv bara var något litet och obetydligt, och då kommer de också att kunna gå tillbaka sen och göra det ogjort. Eller: Jag kan ju inte slänger alla hans skor, för vad ska han då ha på sig när han kommer hem igen?

För den som är i sorg måste The Forgotten fungera som en nära nog oemotståndlig drog, eftersom den så tydligt uppmuntrar till sådana fantasier. Släpp aldrig, aldrig taget om dina magiska tankar! Det är det som är kontentan av vad filmen beskriver. Vad som än händer måste du fortsätta tro. De som accepterar att ett barn verkligen har dött är misslyckade föräldrar. De som försöker gå vidare och sakta börja lägga grunden för ett nytt liv är svaga och sviker. Sådan får inte du vara. För vad alla än påstår är det världen, inte du själv, som är galen. Och om du bara kämpar tillräckligt länge mot glömskan så kommer du också att få din belöning (vilket ju är filmens fantastiska katarsis): Den du förlorade kommer tillbaka!

Det finns med andra ord något sjukligt över hela historien, och det gör mig illa till mods just eftersom den verkar så omedveten om det själv. Å andra sidan är The Forgotten bara en välputsad dussinfilm, och det bästa man kan göra direkt efter att ha sett den torde väl vara att helt enkelt glömma bort den igen. Utan att bry sig om att kämpa emot det minsta.

Gasar och bromsar samtidigt

De senaste veckorna har jag svalt böckerna hela. Man måste ge sig tid att tugga också. Så istället för att köpa en ny hög lättsmälta pocketböcker har jag plockat fram bibelvolymen med John Steinbecks mest kända verk ur hyllan och bläddrat mig fram till East of Eden. Redan den sobra svarta pärmen manar till saktmod. Bokstäverna är små och raderna täta. Det är helt enkelt omöjligt att läsa snabbt. Och det är bra. Jag ser fram emot att stanna ett tag bland de amerikanska nybyggarna och vila ut.

Snabbt får det istället gå i andra avseenden. Och för att kunna mäta mina framsteg därvidlag har jag nu införskaffat ett ordentligt stoppur. Nyss mätte jag också upp mina gamla löprundor på en ordenlig karta och fick veta hur långa de verkligen är. Så nu är det bara att sammanställa alla siffror och börja föra ordentlig statistik. Min nästa åtgärd blir att fixa en alternativ målgång så att jag inte alltid behöver förlägga spurten till en brant, 150 meter lång, uppförsbacke.

Tanken på arbetslösheten skjuter jag däremot framför mig. Om ett träd faller i skogen men man genast stoppar fingrarna i öronen - hörs det något då?

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

En gång skrev jag en bok där en av karaktärernas huvudproblematik var att hon inte klarade av att möta sin egen ondska. Hon kunde helt enkelt inte identifiera sig med tanken på att inte vara alltigenom god och omtänksam. Hon jobbade inom hemtjänsten. Jobbet var trist och slitigt men samtidigt njöt hon av gamlingarnas tacksamhet. Hon behövde den. Hon mådde bra när hon speglade sig i deras vattniga pupiller. I deras ögon var hon en ängel.

Det fanns emellertid en tant som ständigt fick henne i gungning. En tant som inte alls verkade tacksam, snarare föraktfull. Nästan som om tanten, trots att hon var uppenbart dement, såg rakt igenom den tillkämpade fasaden av medmänsklighet och empati. Såg ondskan och elakheten som låg uppdämd där under ytan. Såg kvinnan som hon verkligen var.

När fasaden av olika anledningar sprack slog pedangen också över i sin motsats. Ondskan tog över kvinnans jag och hon förvandlades till ett monster som levde ut alla sina mörkaste impulser. Efter en lång helvetesvandring ebbade den undertryckta egoismen slutligen ut och hon fann för första gången en jämnvikt i sig själv genom att våga erkänna sina dåliga sidor och integrera dem i sitt eget jag.

Boken som helhet blev aldrig så bra att den gick att publicera. Men jag hade ändå hoppats kunna återanvända några gamla idéer i senare projekt. Kanske bland annat just den här. Nu inser jag att det förmodligen är försent. Någon annan har redan hunnit före...

Jag avslutade just de sista sidorna av Sara Kadefors Fågelbovägen 32, och här möter vi ju just en sådan där alltigenom god människa, Karin - en läkare som ser det som sitt särskilda kall att hjälpa undangömda flyktingar att få proffesionell medicinsk vård. Dock skakas hennes värld i grunden när hon möter en ung moldavisk kvinna som vägrar låta sig reduceras till en hjälplös mottagare av förment "goda" människors oegennyttiga allmosor och tycka synd. Karins fasad börjar snart att krackelera. Det blir sprickor i lacken där egosimen sipprar fram...

Det är en krass och ganska underhållande historia om allas vår egen dubbelmoral. Men kanske är jag lite bitter över att Kadefors "snott" min idé för jag tycker att den är lite för utslätad rent dramaturgiskt. Man får Karins dubbelhet klar för sig redan under de första sidorna, och just för att den är så frappant förlorar den något av sin trovärdighet. Det verkar omöjligt att Karin själv inte skulle vara medveten om sin skenhelighet. Den är alltför iögonenfallande. Hon döljer den ju inte särskilt väl ens för sig själv. Jag hade föredragit en mer smygande dramaturgi, med en tydligare vändpunkt och ett raskare moraliskt förfall.

Boken funkar alldeles utmärkt för den som vill ha något att läsa i hängmattan eller det kommande höstrusket. Men är man sugen på en allvarshumoristisk historia om en östeuropeiska kvinna som dyker upp i en intet ont anande familj och rör om, skulle man lika gärna kunna läsa En kort berättelse om traktorer på ukrainska.

En kväll på landet

Kom just hem från landet. Alltså inte landet med kossor och klöver. Utan restaurangen Landet vid Telefonplan. Det var Jonna Lee som spelade igen. Denna gång med bistånd av ingen mindre än Ed Harcourt, som även gästar hennes kommande skiva.

Efter en middag på smör ost och sill en trappa ner, stod jag och mitt sällskap själva som packade sillar vid en något så när fredad pelare och försökte få en skymt av det som hände på scenen, samtidigt som sikten hela tiden skymdes av ett flertal fotografer som tog patologiskt kassa bilder av scenens fond snarare än av Ed och Jonna. Akustiken svajade i den fullproppade lokalen och hettan fick makeupen att smälta i artisternas ansikten. Men stämningen var trivsam ändå.

***

Över middagen hade jag förresten just nappat på att bli den femte och sista medlemmen i ett JMK-lag inför Bellmanstafetten 8 september. Det ger mig tre veckor. Tre veckor och jag tänker vina genom folkhopen som ett samurajsvärd genom en sädesåker. Det kommer vara jag och min puls och ingenting annat. Jag kommer lätta från marken. Jag kommer springa ur bild. Med ett klingande bang bryter jag ljudvallen och sedan är allting tystnad.

Den gamla vanliga missären

Visst är det välskrivet. Pretentiöst och flyhänt. Visst är det gripande ibland och rent av förfärande. Visst undgår Susanna Alakoski det sentimentala genom att skildra det utifrån barnets naivbrutala perspektiv på sex och våld. Och visst sockras det magstarka i lagoma doser av den alltid lika effektiva godisnostalgin.

Och ändå: har jag inte läst det här förut? Är inte (den svenska) litteraruren redan fullsmockad med fyllepappor och gråtmorsor? Hur många böcker behöver vi egentligen om folk som mått dåligt som barn? Kan ingen använda sina stilistiska verktyg och sin skarpa blick för att mejsla fram en berättelse om något mer? Något som bygger på fantasi snarare än hågkomster? Något utanför och bortanom, alla de socialrealistiska Svinalängorna?

Hetsläsning

De senaste två dygnen: Snabba cash, Jens Lapidus. Imponerad. Mest av allt av överblicken. Det känns som om han för en stund gör Stockholm genomskinligt för mig, så att jag inte bara ser ytan, skyltfönstren, kostymerna, videobutikerna, barernas blinkande neon, utan även det stora mörkermaskineriet bakom dem.

Stilen fungerar också. Det är träffsäkert. Detaljerna skarpa. Och det är spännande, inte tal om annat. Det finns dock en risk med att tillämpa en sådan strikt form, med kapitel som i obruten takt alternerar mellan tre olika karaktärers perspektiv. Risken är att författaren vid något tillfälle egentligen inte har något att säga om en av personerna men ändå måste klämma in några sidor om vederbörande, för att inte bryta kedjan.

Senare halvan av boken vinglar också lite på kanten av den fallgropen. Det är inte längre samma framåtdriv i historien. Psykologin är fastslagen och utvecklas inte på samma sätt som i början. Ett och annat står och stampar i väntan på att andra saker ska hinna ikapp. Men vid det laget är man redan så engagerad att man ändå läser vidare.

Jag blev klar i natt efter ett sista hetsigt läspass och klämde in pocketen i bokhyllan någonstans i närheten av andra författare på L (måste verkligen komma på en lösning på utrymmesfrågan snart). Nu återstår det bara att vänta på filmen. Synd bara att man så tydligt kan se framför sig hur... obönhörligt svensk den förmodligen kommer bli.

Lägesrapport

Läser: Joan Didion, Ett år av magiskt tänkande

Skriver om: Makt och underkastelse

Äter: Fortfarande rester från förra helgens fest, kex och ost i olika kombinationer

Dricker: Gravöl för utdöda biografkedjor

Fyller i: Blanketter från olika myndigheter

Lyssnar till: Regnet och min inre röst (Vad säger den? Jag vet inte. Så många motstridiga saker.)

Sörjer: Alternativa verkligheter

Skräms av: Tiden som går och tanken på min egen oförmåga

Längtar efter: Något bestående

Biografi (13) - Rättelse

DN. skriver att Svenska Bio tar över Astroia Cinemas biografer. I ett sms från chefen för biografen i Sickla meddelas emellertid att det ännu inte är klart vem som tar över just den anläggningen, "vad som än står i media".

Besked väntas inom den närmsta veckan.

Sci-fi i underlandet

Det är alltid roligt att snubbla över en bok som inte liknar något annat man tidigare läst. Historier som inte handlar om olyckliga barndomar och som skapar sina egna fiktiva universa men som ändå inte låter sig klassas som fantasy eller rymdsaga. Berättelser som använder en påhittad verklighet för att gestalta en människas inre, utan att för den skull bli påklistrat symboliska.

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är nästan en sådan bok. Den skulle kunnat vara det. Haruki Murakami borde också rätt person att lyckas med konststycket. Hans stil bjuder på en skön blandning av eftertänksamheter, västerländska pop-referenser, poetiskt vemod och situationskomik. Han har förmågan att vara djupsinnig utan att för den skull bli pretentiös och sentimental.

Boken utspelar sig i en framtida version av Tokyo, där information är hårdvaluta och där en viss grupp människor specialtränats för att kodifiera data på ett idiotsäkert sätt, genom att filtrera den genom deras undermedvetna. Huvudkaraktären är en sådan människa, en calcutec. En på ytan mycket sansad och opassionerad figur som lever ett bekvämt liv utan att önska sig så mycket mer, tills han oväntat dras in i en serie förvecklingar som, om de slutar illa, skulle kunna leda till att hela världens undergång.

I alternerande kapitel löper samtidigt en parallell historia. En poetisk skildring av en stad innanför höga murar innanför vilka huvudpersonen lever som en mer eller mindre frivillig fånge, medan han sakta men säkert är på väg att förlora sitt sinne och sin själ för evigt.

Det är verklighet och dröm, medvetet och undermedvetet, vitt åtskilda men ändå speglade i varandra, ständigt sammanflätade, ständigt interagerande på sätt som ligger långt bortom människans egen vetskap och fattningsförmåga.

Som sagt skulle det kunnat vara en klockren bok. Jag tycker emellertid att Murakami sumpar mycket av den laddning som kunnat skapas i spänningsfältet mellan dessa två, mycket olika berättelser, när även den nyktre calcutecen börjar kräla omrking i underjordiska labyrinter bebodda av kloförsedda fiskar och köttätande troll. Det är säkert meningen att läsaren på detta vis ska uppleva hur gränsen mellan dröm och verklighet är på väg att upplösas. Men jag tycker att det skulle varit mycket mer intressant om den gränsen fått finnas kvar. Om verkligheten fått lov att vara bara en nykter och urban framtidsvärld, intressant nog i sig själv. Och det undermedvetna fått lov vara drömskt och poetiskt i fred. Då hade också de mystiska kopplingarna mellan det ena och det andra kunnat bli mycket mer suggestiva. Och kanske hade vi dessutom sluppit att sitta med ett helt knippe lösa trådar kvar i slutet. Jag befarar emellertid att Murakami inte varit helt på det klara med hur han egentligen skulle bygga upp den yttre historien på ett tillräckligt spännande sätt, och att det var därför han hemföll åt en massa långtråkiga kloakvandringar.

Trots bristerna vill jag ändå inte avskräcka någon från att läsa boken, för även om den aldrig blir den fantastiska berättelse den skulle kunnat vara, så kommer den i alla fall en liten bit på vägen.

Solens baksida

En skur! Kära liv. Äntligen en andpaus. Solen i all ära men varje gång jag vaknar och himlen är blå tycker jag mig höra min mammas breda dalmål någonstans ur pereferin:

-Mäh! Ska du sitta inne nu när det ä så fint väder?!

Och precis som när jag var barn vill jag tjurskalligt muttra till svar:

-Ja det ska jag.

De senaste dagarna har jag ändå, halvt med nöje, halvt av rädsla för att annars få dåligt samvete, gett mig ut och tagit vara på sommaren. Jag har legat vid vattnet på en klippa och blivit gyllenbrun. Druckit vin och pratat om livet medan solen går ner över båtarna i viken. Gjort allt som man ska när man har semester.

Nu öppnar sig himlen och häver ur sig ett hällande regn som befriar en från alla måsten. Plötsligt är det nu helt ok att sitta inne och se Persona på teve mitt på blanka eftermiddagen utan att man behöver känna sig som något slags samhällets utböling, en social fobiker som kurar ensam i sin grotta medan alla andra skuttar hand i hand över blomsterbesmyckade sommarängar och jagar fjärilar och är obeskrivligt lyckliga allihopa.

Nu kan jag läsa ur Hard-boiled Wonderland and the End of the World, dricka te och skriva vidare på min hemska novell. Och på kvällen, om ovädret håller i sig, kan jag dra ett gammalt regnställ över mig, åka till stan och se Planet Terror.

Underbart! Äntligen är jag ledig på allvar.

Nuet är så kort

Först ägnar man flera dagar åt att planera framåt. Man skriver inköpslistor, skissar på en ungefärlig dagordning, funderar ut lösningar på olika tänkbara scenarion, fyller en väska med musik och sprit och ber till gudarna om en blå fläck på himmelen. Så drar man ut i skärgården och invaderar sin mammas hus och fortfarande medan festen är i sin upptakt längtar man en bit framåt. Himlen spricker upp och man andas ut. Det blir bad och sedan drinkar och för en kort stund, medan grillkolen vitnar till perfektion och gästerna penslar sina grillspett med olika marinader, är man faktiskt där. Man är faktiskt just nu på festen. Man äter hallonpaj, sveper tequilashots och startar rockband med de andra festdeltagarna.

Men när allt är som trevligast och man inser att bättre än så här kan det inte bli, då kommer också ett vemod över en. Ännu medan det roliga pågår sitter man där och nu ser med ens tillbaka på det man just sett fram emot. Som på ett vackert minne. När natten sänker sig och alla drar ner till klipporna med en flaska rom för att bada igen, i ett blåsvart mörker där det inte går att skilja vattnet från himlen och hällen fortfarande är varm av eftermiddagens sol, sörjer man redan att det snart är över. För att det aldrig går att hålla kvar någonting. Särskilt inte lyckan. Och att hur hårt man än önskar kan man inte förhindra att tiden rullar vidare och utan pardon drar en själv med sig, rycker bort en från det roliga och för iväg en någon annanstans, som till påföljande måndag exempelvis, när solen fortfarande skiner från klar himmel men det egentligen inte spelar någon roll. Eftersom festen ändå är över...

Det är fortfarande sex dagar kvar innan jag tänker börja kalla min semester för arbetslöshet. Sex dagar av sol och vila och vad jag vill. Kanske borde jag försöka se det som en sex dagar lång kurs i att ta vara på ögonblicket.

***

Här är förresten festen ur lokaltidningens perspektiv. Kolla krönikan på sida två.

Gussen trodde hon var cool

Girl with a gun

Pausfågel (12) - Betraktarens öga

Ur Haruki Murakamis Hard-boiled Wonderland and the End of the World:

"'Your hair is very beautiful,' I say.
'Is it?' she says.
'Has anyone ever complimented you on your hair before?'
'No,' she says, looking at me, her hands in her pockets. 'When you speak of my hair, are you also speaking about something in you?'
'Am I? It was just a simple statement.'
She smiles briefly. 'I am sorry. I suppose I am unused to your way of speaking.'

Mördarfåren anfaller

Man ska aldrig skratta åt fobier. Inte ens åt sådana där objektet för rädslan är något så oskyldigt som ett får. Vänta bara! En dag kan detta hända.

Födokedjan vänds upp och ner och skräckfilmsfestivalen på Grand når sin efterlängtade höjdpunkt (igår och idag), med två förhandsvisningar av den nya zeeländska splatterkomedin Black Sheep. Kvalser var där, som det heter.

Det är så skönt med filmer där effekterna fortfarande får vara lite tacky, där datoranimerarna och kostymskaparna inte fått tiotals miljoner för att få varje enskilt hårstrå att se så verklighetstroget ut som möjligt. I storfilmer förväntar man sig perfektion numera. Jag har exempelvis aldrig riktigt kunnat överse med att hobernas silikonfötter dallrar för varje steg de tar, eller att jediriddarna ser ut att stirra rakt mot tomma luften när de vänder sig mot den senare inklippta svävare där Yoda sitter.

Tvärt om är skräckkomedier som bäst när man nästan tycker sig se filmteamet stå i kulisserna och frusta av skratt åt sin egen barnsliga humor. Det behövs egentligen inte mer än att man kastar en stor luddig kudde i huvudet på någon - oväntat och med perfekt tajming - för att uppnå sitt syfte. Det räcker att publiken genast förstår att den luddiga kudden var tänkt att vara en blodtörstig tacka på jakt efter närmsta bästa strupe att bita av, för att de först ska hoppa till och sedan skratta högt. En välvillig publik är alltid med på noterna och förlitar man sig på publikens fantasi behöver den luddiga kudden inte ens ha tänder.

I Black Sheep råder det annars ingen direkt brist på blodiga fåratänder. Inte heller på inälvor, veganska slagord, teaterblod och vackra nya zeeländska vyer. På hela taget är det en liten b-filmspärla. Ingen den typen av film som det går att sätta ett högt betyg på, men som man heller inte har lust att betygsätta. Den är helt enkelt bara bra ändå, på sitt alldeles egna sätt.

Gå och se den, som man säger.