Mördarfåren anfaller

Man ska aldrig skratta åt fobier. Inte ens åt sådana där objektet för rädslan är något så oskyldigt som ett får. Vänta bara! En dag kan detta hända.

Födokedjan vänds upp och ner och skräckfilmsfestivalen på Grand når sin efterlängtade höjdpunkt (igår och idag), med två förhandsvisningar av den nya zeeländska splatterkomedin Black Sheep. Kvalser var där, som det heter.

Det är så skönt med filmer där effekterna fortfarande får vara lite tacky, där datoranimerarna och kostymskaparna inte fått tiotals miljoner för att få varje enskilt hårstrå att se så verklighetstroget ut som möjligt. I storfilmer förväntar man sig perfektion numera. Jag har exempelvis aldrig riktigt kunnat överse med att hobernas silikonfötter dallrar för varje steg de tar, eller att jediriddarna ser ut att stirra rakt mot tomma luften när de vänder sig mot den senare inklippta svävare där Yoda sitter.

Tvärt om är skräckkomedier som bäst när man nästan tycker sig se filmteamet stå i kulisserna och frusta av skratt åt sin egen barnsliga humor. Det behövs egentligen inte mer än att man kastar en stor luddig kudde i huvudet på någon - oväntat och med perfekt tajming - för att uppnå sitt syfte. Det räcker att publiken genast förstår att den luddiga kudden var tänkt att vara en blodtörstig tacka på jakt efter närmsta bästa strupe att bita av, för att de först ska hoppa till och sedan skratta högt. En välvillig publik är alltid med på noterna och förlitar man sig på publikens fantasi behöver den luddiga kudden inte ens ha tänder.

I Black Sheep råder det annars ingen direkt brist på blodiga fåratänder. Inte heller på inälvor, veganska slagord, teaterblod och vackra nya zeeländska vyer. På hela taget är det en liten b-filmspärla. Ingen den typen av film som det går att sätta ett högt betyg på, men som man heller inte har lust att betygsätta. Den är helt enkelt bara bra ändå, på sitt alldeles egna sätt.

Gå och se den, som man säger.