Sci-fi i underlandet

Det är alltid roligt att snubbla över en bok som inte liknar något annat man tidigare läst. Historier som inte handlar om olyckliga barndomar och som skapar sina egna fiktiva universa men som ändå inte låter sig klassas som fantasy eller rymdsaga. Berättelser som använder en påhittad verklighet för att gestalta en människas inre, utan att för den skull bli påklistrat symboliska.

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är nästan en sådan bok. Den skulle kunnat vara det. Haruki Murakami borde också rätt person att lyckas med konststycket. Hans stil bjuder på en skön blandning av eftertänksamheter, västerländska pop-referenser, poetiskt vemod och situationskomik. Han har förmågan att vara djupsinnig utan att för den skull bli pretentiös och sentimental.

Boken utspelar sig i en framtida version av Tokyo, där information är hårdvaluta och där en viss grupp människor specialtränats för att kodifiera data på ett idiotsäkert sätt, genom att filtrera den genom deras undermedvetna. Huvudkaraktären är en sådan människa, en calcutec. En på ytan mycket sansad och opassionerad figur som lever ett bekvämt liv utan att önska sig så mycket mer, tills han oväntat dras in i en serie förvecklingar som, om de slutar illa, skulle kunna leda till att hela världens undergång.

I alternerande kapitel löper samtidigt en parallell historia. En poetisk skildring av en stad innanför höga murar innanför vilka huvudpersonen lever som en mer eller mindre frivillig fånge, medan han sakta men säkert är på väg att förlora sitt sinne och sin själ för evigt.

Det är verklighet och dröm, medvetet och undermedvetet, vitt åtskilda men ändå speglade i varandra, ständigt sammanflätade, ständigt interagerande på sätt som ligger långt bortom människans egen vetskap och fattningsförmåga.

Som sagt skulle det kunnat vara en klockren bok. Jag tycker emellertid att Murakami sumpar mycket av den laddning som kunnat skapas i spänningsfältet mellan dessa två, mycket olika berättelser, när även den nyktre calcutecen börjar kräla omrking i underjordiska labyrinter bebodda av kloförsedda fiskar och köttätande troll. Det är säkert meningen att läsaren på detta vis ska uppleva hur gränsen mellan dröm och verklighet är på väg att upplösas. Men jag tycker att det skulle varit mycket mer intressant om den gränsen fått finnas kvar. Om verkligheten fått lov att vara bara en nykter och urban framtidsvärld, intressant nog i sig själv. Och det undermedvetna fått lov vara drömskt och poetiskt i fred. Då hade också de mystiska kopplingarna mellan det ena och det andra kunnat bli mycket mer suggestiva. Och kanske hade vi dessutom sluppit att sitta med ett helt knippe lösa trådar kvar i slutet. Jag befarar emellertid att Murakami inte varit helt på det klara med hur han egentligen skulle bygga upp den yttre historien på ett tillräckligt spännande sätt, och att det var därför han hemföll åt en massa långtråkiga kloakvandringar.

Trots bristerna vill jag ändå inte avskräcka någon från att läsa boken, för även om den aldrig blir den fantastiska berättelse den skulle kunnat vara, så kommer den i alla fall en liten bit på vägen.