Solens baksida

En skur! Kära liv. Äntligen en andpaus. Solen i all ära men varje gång jag vaknar och himlen är blå tycker jag mig höra min mammas breda dalmål någonstans ur pereferin:

-Mäh! Ska du sitta inne nu när det ä så fint väder?!

Och precis som när jag var barn vill jag tjurskalligt muttra till svar:

-Ja det ska jag.

De senaste dagarna har jag ändå, halvt med nöje, halvt av rädsla för att annars få dåligt samvete, gett mig ut och tagit vara på sommaren. Jag har legat vid vattnet på en klippa och blivit gyllenbrun. Druckit vin och pratat om livet medan solen går ner över båtarna i viken. Gjort allt som man ska när man har semester.

Nu öppnar sig himlen och häver ur sig ett hällande regn som befriar en från alla måsten. Plötsligt är det nu helt ok att sitta inne och se Persona på teve mitt på blanka eftermiddagen utan att man behöver känna sig som något slags samhällets utböling, en social fobiker som kurar ensam i sin grotta medan alla andra skuttar hand i hand över blomsterbesmyckade sommarängar och jagar fjärilar och är obeskrivligt lyckliga allihopa.

Nu kan jag läsa ur Hard-boiled Wonderland and the End of the World, dricka te och skriva vidare på min hemska novell. Och på kvällen, om ovädret håller i sig, kan jag dra ett gammalt regnställ över mig, åka till stan och se Planet Terror.

Underbart! Äntligen är jag ledig på allvar.