Nuet är så kort

Först ägnar man flera dagar åt att planera framåt. Man skriver inköpslistor, skissar på en ungefärlig dagordning, funderar ut lösningar på olika tänkbara scenarion, fyller en väska med musik och sprit och ber till gudarna om en blå fläck på himmelen. Så drar man ut i skärgården och invaderar sin mammas hus och fortfarande medan festen är i sin upptakt längtar man en bit framåt. Himlen spricker upp och man andas ut. Det blir bad och sedan drinkar och för en kort stund, medan grillkolen vitnar till perfektion och gästerna penslar sina grillspett med olika marinader, är man faktiskt där. Man är faktiskt just nu på festen. Man äter hallonpaj, sveper tequilashots och startar rockband med de andra festdeltagarna.

Men när allt är som trevligast och man inser att bättre än så här kan det inte bli, då kommer också ett vemod över en. Ännu medan det roliga pågår sitter man där och nu ser med ens tillbaka på det man just sett fram emot. Som på ett vackert minne. När natten sänker sig och alla drar ner till klipporna med en flaska rom för att bada igen, i ett blåsvart mörker där det inte går att skilja vattnet från himlen och hällen fortfarande är varm av eftermiddagens sol, sörjer man redan att det snart är över. För att det aldrig går att hålla kvar någonting. Särskilt inte lyckan. Och att hur hårt man än önskar kan man inte förhindra att tiden rullar vidare och utan pardon drar en själv med sig, rycker bort en från det roliga och för iväg en någon annanstans, som till påföljande måndag exempelvis, när solen fortfarande skiner från klar himmel men det egentligen inte spelar någon roll. Eftersom festen ändå är över...

Det är fortfarande sex dagar kvar innan jag tänker börja kalla min semester för arbetslöshet. Sex dagar av sol och vila och vad jag vill. Kanske borde jag försöka se det som en sex dagar lång kurs i att ta vara på ögonblicket.

***

Här är förresten festen ur lokaltidningens perspektiv. Kolla krönikan på sida två.