Lägesrapport (3)

Läser: Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway.

Köper: En begagnad scanner som emellertid aldrig på allvar begagnats.

Misslyckas med: Att lägga ut en mycket snygg (men något dammig) bild av nämnda scanners innanmäte under rubriken "Oförmåga är konstens moder", eftersom den uppstod under ett försök att scanna fotonegativ med fel formatfunktion inställd.

Beställer från Adlibris: De resterande fyra volymerna i Doris Lessings romanserie Våldets barn.

Funderar på: En offert som inte får bli vare sig för smaskig eller för feg.

Skrattar beklämt åt: Säljkursledaren Gunnar Ströms val av bilder till sina "inspirationsmöten" för servicepersonal - särskilt den av en ägg- och baconsmörgås, i tillblivelsen av vilken hönan med Ströms ord varit "engagerad" medan grisen är "involverad", och där det enligt biografledningen tydligen är grisen som har den rätta inställningen. Låt oss av detta dra slutsatsen att företaget inte bara köper frukten av personalens arbetsinsats mellan vissa klockslag, utan även gör anspråk på sina anställdas liv och död och anser sig ha fullmakt att strimla och steka humankapitalets fläsk och sälja det till kunderna per saltat uns, om det är vad som krävs för att gå med vinst. Jag trodde livegendomens tid var förbi.

Bygger i anfall av manisk energi: Strukturer som likt broar av stål ska kunna bära mig fram över den återkommande nedstämdhetens meandrande flod. Mitt liv är ett delta.

Bygger mer i klarspråk: Ett litet nätverk för skrivande människor som tröttnat på sina egna ursäkter och behöver deadlines att stångas mot för att äntligen få arslet ur vagnen.

Går och ser på samma fredag: Andy Warhol på Moderna och Vårsalongen på Liljevalchs.

Fascineras av: Hur människan ofrivilligt avslöjar sig själv när hon utan att få direktiv blir betraktad.

Äter för mycket: Choklad.

Skriver: I små stötar.

Målar: Inuti huvudet.

Ser ikväll: Melodifestivalen

Fåordig men illuster

Varsågoda:
Veckans lilla prestation.

Martha Marit

"Mitt första möte med Doris lyser
med ljus som kan försköna själva ljuset"

skrev Harry Martinson i Aniara, apropå något helt annat. Jag låter det handla om mitt eget första möte med Doris Lessing.

Jag läste just ut Martha, fascinerad ända till slutet av den så totala blicksäkerheten. Sällan om någonsin har jag stött på en bok som med sådan exakthet lyckas skildra en ung människas bångstyriga känsloliv. Visst skulle det kunna bli tröttsamt med alla dessa ständiga nyanseringar, alla på en gång si och på en gång så, samtidigt och trots allt detta. Men tröttsamt blir det aldrig, just för att beskrivningen alltid är så på kornet. Lessing fångar de mest flyktiga emotioner i luften, med samma precisision som Mr Miyagi (till slut) fångar flugor med ätpinnar. Och en känsla är ju i verkligheten aldrig renodlad, särskilt inte när man är ung och med all tänkbar förvirring rastlöst försöker hitta sig själv.

Det gör sitt till för läsupplevelsen att jag själv bott i Sydafrika ett halvår, att jag själv suttit på ett tråkigt kontor i en het stenbyggnad utan att bli klok på vad som förväntas av mig, att jag själv sedan varit ute i en liknande virvel av självförglömmande fester och priviligierat dagdriveri, i samma stränga kontrast mot samma stora fattigdom, och att jag också, precis som alla andra unga kvinnor, försökt förstå mig på din den roll som med eller mot min vilja blivit mig given i och med den kropp jag föddes ini.

Jag önskar bara att jag hade läst den här boken när jag var yngre. Kanske hade det förskonat mig från en hel del egna misstag. Men förmodligen hade jag inte förstått mig på den så bra om jag inte själv hunnit leva de misstagen. Man blir aldrig vis av de minor som någon annan trampat på.

Och människor lever idag på Stureplan precis likadant som de gjorde i 30-talets Rhodesia. Ändå stormar varje ny generation ut i livet i tron att just de uppfinner världen...

Ett citat ur romanens första del handlar om en oxkärra, men kan i överförd bemärkelse även beskriva det anspända tillståndet mellan barndom och vuxenhet, och - om man så vill - Doris Lessings eget språk, där det som ska beskrivas alltid tycks vara summan av två varandra helt motspänstiga krafter. Jag låter det avsluta mitt hänförda inlägg:

"Hon hade aldrig förr gått denna väg till fots utan alltid åkt bil, eller som barn suttit ovanpå ett lass sträva, heta sädessäckar. Första kilometern mindes hon gnisslet och skakningarna i den gamla vagnen där det som alltid verkade som om säckarnas motsträviga tygnd och oxarnas framåtstretande kraft skulle dra den mitt itu: det fanns ett ställe långt fram i vagnen där det verkade som om spänningen vore lokaliserad, och där tyckte hon om att sitta rysande av upphetsning medan trävirket knakade under henne och alltid var på vippen att brytas sönder men aldrig gjorde det, utan bar sin börda den ena långsamma, mödosamma kilometern efter den andra."

Surrealisera

Frukostera, illustrera, promenera.

Kylan nyper i kinderna - en morsk nanna som burdust uppmanar en att vakna till, höra på, fokusera. Det behövs. Den tunna isen väser och rasslar, som en hel koloni av små skallerormar. Hjärnan surrar.

Efter lunch ska jag fortsätta med bilderna till Nacka Värmdö Posten. En blanding av träd och stiliserade människor. Vad kan det kallas?

Rar surrealism.

Pausfågel (22) med tillägg - Också ett liv

Marcus Hansson - Självporträtt

En kamrat från Uppsala - en journalist och konstnär, tillika outtröttlig globetrotter, numera bosatt i Berlin - bjöds på lunchpaj idag i mitt enkla käll. Han glufsade i sig maten och somnade sedan på min soffa.

Han skyllde på att han hade varit uppe och efterfestat till fem på morgonen. (En av de andra festdeltagarna hade visst kommit bort redan efter midnatt och istället tillbringat småtimmarna på centralstationens McDonald´s, där han varmt välkomnades av uteliggarna, som undrade om han eventuellt blivit av med sin lägenhet alldeles nyligen, eftersom de inte kände igen honom sedan tidigare.) Efter bara några timmars sömn hade min kamrat emellertid varit tvungen att slita sin kroppen ur sängen på nytt för att istället sticka till Åkersberga och kolla på en båt som han beslutat sig för att köpa tillsammans med en person som han förvisso bara träffat en gång tidigare, på en nyårsfest, men som tydligen ska vara "totalt galen" i de flesta av ordets positiva bemärkelser. På denna lilla skuta ska de sedan, enligt utsago, snart segla jorden runt.

Det finns olika sätt att leva.

Innan han efter en eftermiddagsburgare på Max drog vidare genom världen såg jag i alla fall till att han fick med sig ett ex av Ännu en jävla natt i Suck City av Nick Flynn. Jag tror att de kommer ha en hel del att säga varann.

(Självporträttet ovan är för övrigt bara en av flera häftiga bilder av samme person, tillverkade - om jag inte missminner mig helt? - med oljekritor på papp, efter olika fotografiska förlagor.)

Visa och berätta

Ibland, när jag läser, tycker jag mig kunna se hur det litterära stoffet sett ut medan det fortfarande sökte sin form inuti författarens huvud. Jag tror mig ana den handfull grundidéer och inspirationskärnor som författaren ursprungligen gått i gång på, och hur hon eller han sedan spunnit vidare utifrån dem, hur berättelsen byggts på, virats in, dragits ut. Det kan ofta vara imponerande byggen. Grundtankarna spännande och av svindlande spännvidd. Stadiga skelett och rejält med kött på benen. Generellt är det emellertid något som inte riktigt klaffar när strukturen framträder alltför tydligt.

Så exempelvis med Mara Lees Ladies.

Den har beskrivits som kvalitativ chick lit. Tja...

Boken är förvisso ett omfattande fantasiarbete. Där rör sig en mängd karaktärer från en mängd olika sammanhang och det bjuds på hisnande kast mellan högt och lågt, vackert och fult, liv och död. Ibland blixtrar det också till. Poeten Mara Lee inspireras av sina egna scener och skapar ögonblick av stor dramatik. Men mellan dessa blixtrande stycken breder andra ut sig, sida upp och sida ner av sammanfattande återblickar och nyktra redogörelser för karaktärernas själsliv, stycken som mest liknar välformulerade resuméer av den historia som egentligen skulle berättas. Lite tillspetsat skulle man kunna beskriva hela boken som en lång, svartvit journalfilm med plötsliga inslag i dramatisk fyrfärg.

Jag blir otålig och mumlar otåligt på den gamla käpphästen: Show! Don't tell!

Samtidigt är det irriterande att en roman om unga kvinnor automatiskt blir klassad som chick lit. Hade Ladies varit en något bättre bok hade den stil- och temamässigt snarare kunnat sorteras in i samma katagori som Monica Fagerholms Den amerikanska flickan - en fullblodsberättelse om självbejakande flickor, lagd mot en avgrundsdjup klangbotten.

Nu blir det mest en pretentiös fundering utifrån skönhetens väsen. Skönhet som gåva men också förbannelse. Människan som ett offer för sina egna och andras bekräftelsebehov och begär. Yta och innehåll. Det ena som vanligt på bekostnad av det andra...

Med sannolikheten på din sida

Man är aldrig ensam om en tanke. Sällan först heller...

Någon gång i tonåren slog det mig, att det går att utvinna en slags magisk konsekvens av att ingenting någonsin blir som man förväntat sig. Visst kan man planera framtiden i stora drag och se till att forma tillvaron efter dessa planer med ganska gott resultat. Men på pricken blir det aldrig. Det vore helt enkelt orimligt, rent statistiskt sätt. Sannolikheten att förutse ett slumpartat skeende i exakt detalj är så liten att den i princip är obefintlig. Återigen: man kan ana och man kan ha rätt, man kan också öva in en rutin eller en teatersketch så att varje upprepning blir de andra till förväxling lika. Men över det dagliga livet, som styrs av tillfälligheter, har man sällan om någonsin en sådan kontroll. Och av detta följer i förlängningen en lysande möjlighet till en slags absurda men ändå på sätt och vis helt vetenskapliga besvärjelser.

I "Det hemliga miraklet" (som ingår i samlingen Fiktioner) skriver Borges om en dödsdömd man som ägnar all tid åt att fantisera om den sista sekunden i sitt liv:

"Han mötte med verklig fruktan (kanske med verkligt mod) dessa inbillade avrättningar. Varje föreställning varade några få sekunder. Sedan cirkeln slutits, återvände Jaromir oupphörligt till de skräckfyllda dagarna före sin död. Sedan tänkte han att verkligheten inte alltid stämmer med föraningarna. Med pervers logik drog han slutsatsen att om man förutser en tillfällig detalj, är det samma sak som att förhindra att den inträffa. Trogen denna erbarmliga vidskepelse, uppfann han hemska detaljer för att de inte skulle inträffa, men givetvis slutade han med att frukta att dessa detaljer skulle vara profetiska."

Ja, risken finns ju att fantasierna förvandlas till självuppfyllande profetior (den som är rädd för att stamma kommer sannolikt även att göra det). Och i "Töln, Uqbar, Orbis, Tertius" leker också Borges med tanken på att det faktiskt skulle kunna vara förväntingarna som tvärt om skapar framtiden - om man tveklöst förväntar sig att finna ett gludmynt i ett dike så kommer man också att göra det, eftersom föremålet som formats av tanken också tar sig konkreta uttryck i omvärlden.

Men av två absurda tankar lutar jag nog ändå mer åt den första. Jag kan inte påstå att jag själv ägnat mig åt den typen av besvärjelser. Satt i system av någon redan kolerisk människa skulle de nog också snarare leda till ökad oro eftersom personen ständigt skulle tvingas gå runt och föreställa sig en massa fruktade hemskheter. Men brukat med en nypa tillbördig humor, och enbart för att ta udden av en eller annan tillfällig noja - som att man ska snava i altargången på sitt eget bröllop, bli utskrattad av chefen när man ber om semester eller störta i alperna på nästa flygturssemester - borde det faktiskt fungera.

Testa själv - trixet är alltså att vara väldigt specifik i sina förväntingar - och rapportera gärna tillbaka sen och berätta hur det lyckades!

Själv ska jag ut och dricka drinkar.

Åtrå, försiktighet

Böcker, böcker, böcker, Sopranos och så en och annan film.

Borges Fiktioner: en uppfriskande omväxling från allt vardagsrealistiskt samtidsharv. Knivskarp logik med genomabsurda förutsättningar. Inspirerande med tanke på vad jag själv försöker skriva just nu.

Winters Fyrväktaren: också befriande fantasifull och liksom... bevingad. Men trots att jag inte hade läst den tidigare kändes det så. Den förefaller mig en blandning mellan Marie Redonnets Rose Mélie Rose, Rövarna i Skuleskogen, Pappan och havet, något typiskt 1800-talsbrittiskt och en barnbokshistoria som jag själv hittat på. Den var bra men jag tror att den snart kommer blanda sig med ännu fler böcker uppe i mitt huvud och så småningom upplösas, bli en del av den samlade, konturlösa smet av samlade intryck som hjärnan bearbetat, ungefär som magen smälter mat. En del tas upp, stycken och detaljer här och där, men det mesta bara passerar.


Just nu: Lees Ladies, som än så länge påminner väldigt mycket om Smiths Om skönhet. Jag hoppas att Ladies ska utmynna i en mer slagkraftig poäng, men jag tvivlar.

Under tiden äter jag mig tjock på egyptisk presentnougat och skrattar åt den mycket oblyga souvernirstatyett som jag också fick av min käre och allt mer bereste vän. Den kan väl få illustrera första hälften av titeln på Ang Lees senaste film. Den andra halvan får betraktaren stå för. Medan jag själv går på bio och se dem båda tillsammans.

Den godtrogne och fifflaren

Den enda fördelen med att vara ordblind är att det stundom ger mig anledning att skratta åt mig själv. Nackdelarna är desto fler. Stavfelen går an så länge de kan avfärdas som uppenbara fingersnubblingar. Sådana upptäcks i regel också av den datoriserade stavningskontrollen (tack gudarna för den!). Men det är inte alla program som erbjuder en sådan hjälp (här på bloggen tycks den dessutom tillfälligt? vara ur funktion) och även när den finns slinker det gärna igenom en eller annan formulering som visserligen inte är felstavad men som likförbenat är rent åt skogen fel.

Som när jag senast i ett mail skrev såväl "gran" istället för "garn" som "sträng" istället för "spräng"...

Det är som i sig själv vara på samma gång två olika personer, där den ena gör sitt bästa för att få allting rätt och riktigt, medan den andra, nyckfullt och med latmaskens inkonsekvent, vill underminera texten och sabotera.

Jag ser det framför mig som att en godtrogen turist möter en hasardfifflare på ett torg. Medan turisten entusiastiskt satsar sina pengar på korten som placeras framför honom, gör fifflaren vad han kan för att blanda bort essen och förvrida spelarens blick. Ibland låter fifflaren sitt offer också vinna ett par gånger i rad för att invagga honom i en förädisk känsla av självförtroende och flyt, och på så vis lura honom att sänka garden ytterligare. Men förr eller senare slår bedragaren till igen och pengarna återförs till hans trådslitna ficka.

Runt om står så åskådarna och skakar föraktfullt på huvudet åt spelarens godtrogenhet. Till slut blir han varse deras blickar och skammens rodnad sprider sig på hans kinder, när han inser att han ännu en gång, utan att ens för ett ögonblick misstänka faran, gjort sig till en åsna inför alla och envar.

Nå. Jag har lärt mig leva med eländet. Och för det mesta skrattar jag bara åt felen när jag upptäcker dem i efterhand. Så även denna gång. Det viktiga bör ju också få lov vara VAD man säger, inte hur man då och då råkar STAVA det.

Men det är ändå en irriterande vetskap - som också lägger onödiga band på min handlingskraft -att jag aldrig till fullo kan förlita mig på mig själv.

Pausfågel (21) - Latmask

Ur prologen till Trädgården med gångar som förgrenar sig i Jorge Luis Borges Fiktioner:

"Att författa tjocka böcker - att på femhundra sidor breda ut sig om en idé som muntligen kan läggas fram på ett par minuter - är ett ansträngande och ruinerande vanvett. Bättre då att låtsas att dessa böcker redan existerar och erbjuda ett sammandrag, en kommentar. Så gjorde Carlyle i Sarator Resartus liksom Butler i The Fair Haven - verk som har det felet att även de är böcker inte mindre tautologiska än de andra. Jag har funnit det förnuftigare, mindre krävande och mer lättjefullt att skriva notiser om uppdiktade verk och dessa är Töln, Uqbar, Orbis Tertius, En undersökning av Herbert Quains verk och Vägen till Almotásim. Den sista är från 1935."

Vågor av ljud på hjul

Paranoid Park. Jag lämnar biografen i ett tillstånd av invaggat och mycket vackert svårmod. Leker med tanken på att Gus van Sant någon gång råkat se videon till The Knifes "Heartbeats" eller José González version av samma låt. Googlar för att se om han rent av sagt något om saken i en intervju eller två. Men hittar inget. Det får bli min egen lilla korsreferens.

Ja gå du bara...

Jag läste just ut Jag går bara ut en stund. Den gick från engagerande till tröttsamt malande.

Detta att över huvud taget betrakta sitt liv som om det vore en roman och sedan/samtidigt skriva ner den, gärna med en massa inflikade blinkningar om att jag-berättaren/författaren naturligtvis själv inser skillnaden mellan verkligt liv, påstådd sanning och fiktion och ändå leker med gränserna.

Det är så mycket självältande i litteraturen just nu att det snart måste ske en förändring i en rakt motsatt och mer episk riktning. Eller i alla fall en mer fantastiskt, i betydelsen påhittat fantasifullt. En litteratur med färre självcentrerade detaljbeskrivningar utifrån medelklassens medelklassvardag, eller för all del tragiska familjebakrund. Och fler nya, spännande och ännu outforskade världar.

Det är som när jeansen blivit så låga i livet att det inte går att komma lägre utan att byxorna övergår i knästrumpor. Då kommer istället en säsong med snart mycket höga midjor. Varje trend är på samma gång ett förebåd om motsatsen.

Midjorna har redan kommit. Nu kan vi bara hålla tummarna för litteraturen.

Pausfågel (20) - Ja, men varför inte?

Ur Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz:

"Jag såg framför mig hur jag skulle stå och rulla köttbullar i en femtiotalig skjortklänning med en knapp för mycket uppknäppt och vårt barn skulle stå på en stol framför spisen och röra i såsen och Erik skulle komma hem från jobbet och kyssa mig i nacken och lyfta vårt barn högt i luften och säga att han hade saknat oss. Författar/hemmafrulivet lockar mig så. Skriva på förmiddagarna och sen hämta från dagis vid två och vara med barnet eller barnen på eftermiddagarna och laga mat åt min man och ha fina bomullsklänningar och göra deras liv lyckligt."

Förutom att jag är vegetarian då alltså.

Maja "Maja" Lundgren

Myggor och tigrar...

Jag börjar läsa och genast tar vreden fyr. En bekant som jobbar för Nacka kommun sms:ar och säger att Maja Lundgren är inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen. Jag svarar att tanken på att en paranoid manshaterska ska föra kvinnors talan gör mig ursinnig: "Jag hoppas att hon inte får orera oemotsagd".

Jag plöjer vidare och lugnar ner mig en smula. Jag börjar undra om Lundgren verkligen är så helt omedveten om arten av sina egna vanföreställningar. Där finns signaler i texten som pekar på motsatsen. Jag börjar undra vad det är för bok jag egentligen läser. Jag beslutar mig att för enkelhets skull betrakta den som en roman.

Och om det är en roman så är det en roman om en författare som heter "Maja Lundgren" och som lider av en sexualfixerad och narcissistiskt förföljelsemani, en person som ständigt söker, och finner, konspiratoriska tecken i sin omvärld, som läser in budskap i tidningsrubriker och är övertygad om att den ljusblå färgen på en kavaj som någon valt att bära på en föreläsning är ett svar på den rosa tröja hon själv bar vid en tidigare tillställning och en direkt attack mot henne själv. Hon anklagar män för att vara sexuellt manipulativa horbockar, som håller varandra om ryggen och systematiskt trycker ner kvinnor; samtidigt som hon spelar högt på sin egen sexualitet, beskriver sina medsystrar som viljelösa våp och kallar majoriteten av alla män vid organrelaterade tillmälen - om hon tvärt om inte prisar dem för deras sexuella karisma. Hon förföljer gifta män i förälskad mani och ägnar sig åt sexuella fantasier med hotfulla och förtryckande våldsinslag. Hon undrar varför alla män är så rädda för kvinnors sexualitet. Som läsare undrar jag varför hon är så rädd för sin egen.

Jag störtar vidare i texten, hungrigt på jakt efter fler symptom på jag-personens galenskap. Jag inser att jag med andra ord måste tycka att boken är bra! Jag frågar mig varför. Är det för att det - trots de vaga sambanden, lösryckta episoderna, det stundtals nästan stillastående tempot - är en bra roman? Eller är det för att jag hela tiden vet att det står en verklig människa bakom orden , en person som dessutom låter sin litterära namne påstå att det som utskrivs i boken är sanningen? Hade jag tyckt att det här varit en fascinerande bok om den varit renodlad fiktion?

Frågan förföljer mig medan jag ivrigt fortsätter att diagnostisera berättaren. Jag tänker att hon förmodligen älskar att åka till Neapel eftersom de konspirationer som hennes hjärna ständigt letar efter i Stockholm får så mycket mer bränsle där i camorrans Italien. Där kan hon stå på sin balkong hela dagarna och lägga pussel med de vaga ledtrådar hon tycker sig uppsnappa ur gränden nedanför. Hon kan tolka tecken dygnet runt och ingen kan motsäga hennes slutsatser eftersom hon aldrig kommer få möjlighet att föra dem till bevis. Vem är maffioso, vem inte? Vad betydde blicken grönsakshandlaren gav dig i morse, egentligen? Och varför flinade killen på vespa åt dig sådär när du gick förbi? En felsägning är aldrig en felsägning. Allting kan alltid göras om till något mer. En paranoid person kan inte ha det bättre. Som utomstående kan hon utan invändningar förvandla hela Neapel till en tummelplats för sina egna paranoida gränslandsfantasier.

Som exotisk utböling i Neapels spanska kvarter kan "Maja Lundgren" dessutom njuta i att vara precis så annorlunda som hon alltid känner sig i Stockholm.

Efter halva boken kommer så det där stycket som också uttalat säger precis detta. Jag fick känna mig smart en stund innan hon ryckte det ifrån mig. Min diagnos skrivs mig snart också på näsan: "Jag är ensam. Jag är en narcissist med megaloman paranoia". I samma veva påstår berättaren-författaren "Maja Lundgren" att hon har bestämt sig för att aldrig blanda fakta och fiktion. Jag vet fortfarande varken ut eller in.

Hon kallar sig "hypersensibel", någon som finner tecken där de går den vanliga människan spårlöst förbi. Minsta myggstick snappar hon upp och mjölkar till botten på mening. Ändå går denna hypersensibla person rakt in i tigerns gap när hon till slut faktiskt ställs inför handgriplig fara. Inser den verkliga Maja Lundgren att hon i och med detta också avslöjar den litterära "Maja Lundgren" som en bluff? Är det i själva verket en av romanens poänger? Matar hon mig med godbitar ur sitt eget vansinne, nyktert medvetet och under full kontroll? Eller är dokumentet snarare ett spontant utkast, något som hon medvetet skrivit ur sig utan att reflektera så mycket, och sedan kastat som ett köttstycke till kulturvargarna för att de ska få något saftigt att bita i, något som inte är tillrättalagt och färdiganalyserat, utan som det går att vända och vrida på och... diagnostisera?

I bokens slut finns ju också hennes, Majas eller "Majas", diskussioner med förläggaren. Förläggaren är även han förvirrad. Är de personliga påhoppen på namngivna svenskar verkligen "estetiskt motiverade"? Är inte storyn för tunn, för spretig och... sjuklig? Borde det inte vara tydligare var gränserna går mellan det som berättaren får för sig och vad som verkligen sker?

Jag ror i hamn med båten full av liknande invändningar Och mina svar blir lika ambivalenta som frågorna. För är detta feminism vill jag bränna det på bål. Är Maja Lundgren så uppslukad av sin egen sjukdom att hon faktiskt inte inser vad det är hon avslöjar om sig själv, så borde boken aldrig ha publicerats. Men är det en medveten bekännelse av en medvetet paranoid och narcissistisk människa, och en eftertänksam beskrivning av hur det är att leva som en sådan i idag, är det snarare en snudd på lysande.

Jag deltog ju i fjolårets debatt innan jag ens hade läst boken, och nu har ju stormen lagt sig sen länge. Men fortfarande vet jag inte till vilken ståndpunkt jag ska sälla mig. Allt jag kan göra är väl att kapitulera inför tvetydigheten och uppmana den hågade att läsa själv.