Jag gjorde just misstaget att läsa Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora direkt efter Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig.
Det säger sig själv att Sandahl inte mådde bra av jämförelsen. Den litterära kvaliteten, eller bristen därpå, är heller inget jag tänker lägga ut texten om.
Vad som emellertid är intressant är hur en ung man - i den genusmedvetna landet Sverige, under 2000-talets första nervösa år, trots att han så febrilt försöker undvika det - lyckas skissa upp en av de mest idiotiska kvinnobilder jag läst på år och dar, medan machomännens matchoman Hemingway - trots att det redan gått 68 år sedan hans bok om Spanska inbördeskriget gavs ut - utan synbar svårighet förvandlar de kvinnor han skildrar till komplexa och rörande fullblodsmänniskor.
Det gamle skägget rörde mig, till min egen förvåning, till tårar.
Efter Sandahl är jag mätt på trams för ett tag.
I dödsskuggans dal, ge mig en sovsäck på en bädd av pinje!
onsdag 12 mars 2008
lördag 8 mars 2008
"Jag har blivit kvinnohaterska"
Maja Lundgren säger att hon borde sluta upp med att googla sitt eget namn eftersom hon alltför ofta hamnar på olika bloggar där hon får läsa en massa skit om sig själv.
Vi är omkring trettio personer på översta våningen i kommunbiblioteket Runda huset i Gustavsberg, det är internationella kvinnodagen och jag lyssnar så intensivt på Maja Lundgrens gästföreläsning att jag känner mig töcknig och lätt sinnesrubbad efteråt. Jag har kommit dit i hopp om att en gång för alla bli klok på hennes bok Myggor och tigrar, som fascinerade mig så när jag läste den, men som jag än så länge inte lyckades reda ut för mig själv hur jag skulle angripa.
Hon är nervös, det är fullt förståeligt, och hon har så mycket att säga på en gång att det som kommer ut blir lite huller om buller. Det är en blanding av bittert försvarstal och avväpnande, leende små instick. När det blir dags för frågor slår mitt hjärta som om jag stod på randen av ett stup, redo att kasta mig utför, men jag vågar som vanligt inte göra rösten hörd. Jag är feg och blyg och så har också jag alldeles för många saker i huvudet på en gång som vill ut. Jag är rädd att det skulle bli osammanhängande och rörigt. Jag är också osäker på om det jag vill säga egentligen är en fråga eller snarare ett långt och undrande resonemang utan vare sig början eller slut. Samtidigt är jag orolig att min undran ska göra henne stött där hon sitter, inför auditoriumets annonyma blickar, och få henne att känna sig angripen. Igen. Det vill jag inte.
Allt jag vill veta är ju om det hon skriver i sin bok är sanningen så som hon själv nyktert anser att sanningen ser ut, eller om hon medvetet filtrerar världen genom en skärva av sin egen personlighet som hon själv vet är en aning problematisk. För på samma gång som Myggor och tigrar ju är glasklart intellektuell, baseras den på en slags känslans intellektualitet där fakta i många fall har utbytts mot aningar. Där finns en logik som till sin matematiska form är helt korrekt men där de underbyggande påståendena lika gärna kan vara fantasier.
Där hon nu sitter, på en stol vid ett bord högst upp i Runda huset, säger hon att alla de hetska reaktioner som hon fått på sin bok, främst från kvinnliga intellektuella, har lett till att hon blivit något av en "kvinnohaterska". Hon är inte alls sjuk, säger hon, vilket ju påståtts. Men hon tillägger att gränsen mellan vansinne och normalitet väl inte alltid är helt enkel att dra. Kanske, tänker jag, befinner hon sig, som så många andra begåvade människor, just precis där på gränsen. Och kanske kan hon sålunda suga näring ur båda sidor på samma gång? Det torde väl i så fall inte vara en ofördelaktig position för en författare. Om hon är medveten om det. Frågetecken.
Kanske googlar hon sig själv i kväll, i ett svagt ögonblick när hon hellre borde få gjort något substantiellt och duktigt, som att ta tag i disken, bena upp ramarna för ett nytt kapitel i sin kommande bok, eller åtminstone läsa ut någon annans. "Maja Lundgren" + "Runda huset" - och så hamnar hon här. Kanske har hon redan läst mina tidigare inlägg. Kanske hatar hon mig nu för deras skull. Det hoppas jag inte. Men om hon hamnar här kan jag väl passa på att vända mig direkt till dig, Maja:
Tack hur som helst för en fascinerande läsupplevelse! Hade jag själv varit lite mindre stissig hade jag väl kommit fram efter föredraget, då medan kommunrepresentanten bad dig signera samma exemplar av boken som han för övrigt gav mig i 30-årspresent i december förra året, och sedan lånade igen för att friska upp minnet inför ditt föredrag. Det var jag som stod en meter bakom honom och log som en mentalhuspatient medan stunden gick mig förbi. Det var förresten jag som spillde ut Pro Vivas mangodryck i min väska på bussen från Slussen också, och svor och höll på. Du satt visst på andra sidan gången, märkte jag när vi kom fram till Gustavsberg. Jag genade över körbanan sen, på yttersidan av grävmaskinsgropen. Medan du tog omvägen, via vägarbetarnas provisoriska gångbroar.
Jag har bett kommunrepresentanten om din mailadress. På det viset skulle jag kunna skriva ner mina frågor och skicka dem till dig. Om en av bloggskribenterna på det sättet gav sig till känna kunde du ju också få tillfälle att koncentrera din galla i en stråle just på henne. Krossa henne. Skingra hennes förvirring. Eller fördjupa den. Vilket du behagar.
En högljudd kvinna med långt, grått, nytvättat hår ("Vad gott det luktar!" "Ja, det är fruktis!") gjorde upp knarkaffärer på tunnelbanan hem, både över telefon ("Vi ses på första bästa mugg") och med en annan kvinna en personne ("Jag har bara 150 kronor med mig. Du får resten senare"). När kunden lämnat vagnen pyste hon upp locket på en cider och tog sig förnöjt en första klunk, berömde smaken. Frågade mig, när tåget plötsligt for fram ovan jord, om vi redan var framme i Danderyd. Vilket jag till hennes glädje bekräftade.
Vad nu det har med saken att göra.
Vi är omkring trettio personer på översta våningen i kommunbiblioteket Runda huset i Gustavsberg, det är internationella kvinnodagen och jag lyssnar så intensivt på Maja Lundgrens gästföreläsning att jag känner mig töcknig och lätt sinnesrubbad efteråt. Jag har kommit dit i hopp om att en gång för alla bli klok på hennes bok Myggor och tigrar, som fascinerade mig så när jag läste den, men som jag än så länge inte lyckades reda ut för mig själv hur jag skulle angripa.
Hon är nervös, det är fullt förståeligt, och hon har så mycket att säga på en gång att det som kommer ut blir lite huller om buller. Det är en blanding av bittert försvarstal och avväpnande, leende små instick. När det blir dags för frågor slår mitt hjärta som om jag stod på randen av ett stup, redo att kasta mig utför, men jag vågar som vanligt inte göra rösten hörd. Jag är feg och blyg och så har också jag alldeles för många saker i huvudet på en gång som vill ut. Jag är rädd att det skulle bli osammanhängande och rörigt. Jag är också osäker på om det jag vill säga egentligen är en fråga eller snarare ett långt och undrande resonemang utan vare sig början eller slut. Samtidigt är jag orolig att min undran ska göra henne stött där hon sitter, inför auditoriumets annonyma blickar, och få henne att känna sig angripen. Igen. Det vill jag inte.
Allt jag vill veta är ju om det hon skriver i sin bok är sanningen så som hon själv nyktert anser att sanningen ser ut, eller om hon medvetet filtrerar världen genom en skärva av sin egen personlighet som hon själv vet är en aning problematisk. För på samma gång som Myggor och tigrar ju är glasklart intellektuell, baseras den på en slags känslans intellektualitet där fakta i många fall har utbytts mot aningar. Där finns en logik som till sin matematiska form är helt korrekt men där de underbyggande påståendena lika gärna kan vara fantasier.
Där hon nu sitter, på en stol vid ett bord högst upp i Runda huset, säger hon att alla de hetska reaktioner som hon fått på sin bok, främst från kvinnliga intellektuella, har lett till att hon blivit något av en "kvinnohaterska". Hon är inte alls sjuk, säger hon, vilket ju påståtts. Men hon tillägger att gränsen mellan vansinne och normalitet väl inte alltid är helt enkel att dra. Kanske, tänker jag, befinner hon sig, som så många andra begåvade människor, just precis där på gränsen. Och kanske kan hon sålunda suga näring ur båda sidor på samma gång? Det torde väl i så fall inte vara en ofördelaktig position för en författare. Om hon är medveten om det. Frågetecken.
Kanske googlar hon sig själv i kväll, i ett svagt ögonblick när hon hellre borde få gjort något substantiellt och duktigt, som att ta tag i disken, bena upp ramarna för ett nytt kapitel i sin kommande bok, eller åtminstone läsa ut någon annans. "Maja Lundgren" + "Runda huset" - och så hamnar hon här. Kanske har hon redan läst mina tidigare inlägg. Kanske hatar hon mig nu för deras skull. Det hoppas jag inte. Men om hon hamnar här kan jag väl passa på att vända mig direkt till dig, Maja:
Tack hur som helst för en fascinerande läsupplevelse! Hade jag själv varit lite mindre stissig hade jag väl kommit fram efter föredraget, då medan kommunrepresentanten bad dig signera samma exemplar av boken som han för övrigt gav mig i 30-årspresent i december förra året, och sedan lånade igen för att friska upp minnet inför ditt föredrag. Det var jag som stod en meter bakom honom och log som en mentalhuspatient medan stunden gick mig förbi. Det var förresten jag som spillde ut Pro Vivas mangodryck i min väska på bussen från Slussen också, och svor och höll på. Du satt visst på andra sidan gången, märkte jag när vi kom fram till Gustavsberg. Jag genade över körbanan sen, på yttersidan av grävmaskinsgropen. Medan du tog omvägen, via vägarbetarnas provisoriska gångbroar.
Jag har bett kommunrepresentanten om din mailadress. På det viset skulle jag kunna skriva ner mina frågor och skicka dem till dig. Om en av bloggskribenterna på det sättet gav sig till känna kunde du ju också få tillfälle att koncentrera din galla i en stråle just på henne. Krossa henne. Skingra hennes förvirring. Eller fördjupa den. Vilket du behagar.
En högljudd kvinna med långt, grått, nytvättat hår ("Vad gott det luktar!" "Ja, det är fruktis!") gjorde upp knarkaffärer på tunnelbanan hem, både över telefon ("Vi ses på första bästa mugg") och med en annan kvinna en personne ("Jag har bara 150 kronor med mig. Du får resten senare"). När kunden lämnat vagnen pyste hon upp locket på en cider och tog sig förnöjt en första klunk, berömde smaken. Frågade mig, när tåget plötsligt for fram ovan jord, om vi redan var framme i Danderyd. Vilket jag till hennes glädje bekräftade.
Vad nu det har med saken att göra.
fredag 7 mars 2008
"Är det inte borgerligt att spela stämt?"
Kommentar från måndagens poesiafton på South Side, Hornsgatan, yttrad av en yngling publiken, när gitarristen framme vid mikrofonen bad om överseende och en sekunds avbrott för att få tid att stämma instrumentet.
-Är det inte borgerligt att spela stämt?
Spridda skratt från kvällens auditorium.
Män bakom stora, ovårdade skägg, kvinnor i blommiga klänningar, stora örhängen. En liten flicka i trasiga, lila strumpbyxor - hennes bror i army pants och rosa pärlhalsband. 60-talistvänstern. Världens mest homogena grupp? (Nu blir min syster arg.)
Men inte ensamma. Kille i brat-klädsel läste poesi från mobilen. Äldre herre små humoristiska sentenser. Annonym poet lovsjöng kvinnans skönhet. Någon nämnde universum och brustabletter.
Mitt sällskap nöp sig hårt i handleden för att inte börja skratta på fel ställen. En annan i vår grupp ville smyga in en dikt av Heidenstam bland de annonyma bidragen, för att se hur den skulle tas emot, om kvaliteten på något sätt skulle skina igenom, eller om även Heidenstam i detta sammanhang skulle förvandlas till daterad äggröra.
Jag genomled det hela med en surrande ångest. Alla dessa ord. Alla dessa upptagna identiteter.
Hur skapa en egen ton i en värld där allt genuint redan malts till grus av självutnämnda genier? Hur undvika att bli stereotyp när även de som gör uppror förvandlas till stereotyper? Finns det ännu någon utpost kvar? Ännu några oanfrätta meningar? Vad skiljer mig från alla andra? Ingenting. Även min avsky för förutbestämda mallar placerar mig inom ramen för en förutbestämd mall. Ju mer man gör uppror desto streotypare blir man.
En fattig konstnär, lätt ångestriden, som för att slippa att ta ansvar för sitt liv kallar sig frisinnad och begåvad. För som konstnär är en allting förlåtet...
-Är det inte borgerligt att spela stämt?
Sedan alla flytt åt olika håll i vild existensiell panik, som en buffelhjord skingrad av vargar, är kanske vanligheten snart den enda plats som finns kvar där man fortfarande får vara ensam?
-Är det inte borgerligt att spela stämt?
Spridda skratt från kvällens auditorium.
Män bakom stora, ovårdade skägg, kvinnor i blommiga klänningar, stora örhängen. En liten flicka i trasiga, lila strumpbyxor - hennes bror i army pants och rosa pärlhalsband. 60-talistvänstern. Världens mest homogena grupp? (Nu blir min syster arg.)
Men inte ensamma. Kille i brat-klädsel läste poesi från mobilen. Äldre herre små humoristiska sentenser. Annonym poet lovsjöng kvinnans skönhet. Någon nämnde universum och brustabletter.
Mitt sällskap nöp sig hårt i handleden för att inte börja skratta på fel ställen. En annan i vår grupp ville smyga in en dikt av Heidenstam bland de annonyma bidragen, för att se hur den skulle tas emot, om kvaliteten på något sätt skulle skina igenom, eller om även Heidenstam i detta sammanhang skulle förvandlas till daterad äggröra.
Jag genomled det hela med en surrande ångest. Alla dessa ord. Alla dessa upptagna identiteter.
Hur skapa en egen ton i en värld där allt genuint redan malts till grus av självutnämnda genier? Hur undvika att bli stereotyp när även de som gör uppror förvandlas till stereotyper? Finns det ännu någon utpost kvar? Ännu några oanfrätta meningar? Vad skiljer mig från alla andra? Ingenting. Även min avsky för förutbestämda mallar placerar mig inom ramen för en förutbestämd mall. Ju mer man gör uppror desto streotypare blir man.
En fattig konstnär, lätt ångestriden, som för att slippa att ta ansvar för sitt liv kallar sig frisinnad och begåvad. För som konstnär är en allting förlåtet...
-Är det inte borgerligt att spela stämt?
Sedan alla flytt åt olika håll i vild existensiell panik, som en buffelhjord skingrad av vargar, är kanske vanligheten snart den enda plats som finns kvar där man fortfarande får vara ensam?
lördag 1 mars 2008
Lägesrapport (3)
Läser: Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway.
Köper: En begagnad scanner som emellertid aldrig på allvar begagnats.
Misslyckas med: Att lägga ut en mycket snygg (men något dammig) bild av nämnda scanners innanmäte under rubriken "Oförmåga är konstens moder", eftersom den uppstod under ett försök att scanna fotonegativ med fel formatfunktion inställd.
Beställer från Adlibris: De resterande fyra volymerna i Doris Lessings romanserie Våldets barn.
Funderar på: En offert som inte får bli vare sig för smaskig eller för feg.
Skrattar beklämt åt: Säljkursledaren Gunnar Ströms val av bilder till sina "inspirationsmöten" för servicepersonal - särskilt den av en ägg- och baconsmörgås, i tillblivelsen av vilken hönan med Ströms ord varit "engagerad" medan grisen är "involverad", och där det enligt biografledningen tydligen är grisen som har den rätta inställningen. Låt oss av detta dra slutsatsen att företaget inte bara köper frukten av personalens arbetsinsats mellan vissa klockslag, utan även gör anspråk på sina anställdas liv och död och anser sig ha fullmakt att strimla och steka humankapitalets fläsk och sälja det till kunderna per saltat uns, om det är vad som krävs för att gå med vinst. Jag trodde livegendomens tid var förbi.
Bygger i anfall av manisk energi: Strukturer som likt broar av stål ska kunna bära mig fram över den återkommande nedstämdhetens meandrande flod. Mitt liv är ett delta.
Bygger mer i klarspråk: Ett litet nätverk för skrivande människor som tröttnat på sina egna ursäkter och behöver deadlines att stångas mot för att äntligen få arslet ur vagnen.
Går och ser på samma fredag: Andy Warhol på Moderna och Vårsalongen på Liljevalchs.
Fascineras av: Hur människan ofrivilligt avslöjar sig själv när hon utan att få direktiv blir betraktad.
Äter för mycket: Choklad.
Skriver: I små stötar.
Målar: Inuti huvudet.
Ser ikväll: Melodifestivalen
Köper: En begagnad scanner som emellertid aldrig på allvar begagnats.
Misslyckas med: Att lägga ut en mycket snygg (men något dammig) bild av nämnda scanners innanmäte under rubriken "Oförmåga är konstens moder", eftersom den uppstod under ett försök att scanna fotonegativ med fel formatfunktion inställd.
Beställer från Adlibris: De resterande fyra volymerna i Doris Lessings romanserie Våldets barn.
Funderar på: En offert som inte får bli vare sig för smaskig eller för feg.
Skrattar beklämt åt: Säljkursledaren Gunnar Ströms val av bilder till sina "inspirationsmöten" för servicepersonal - särskilt den av en ägg- och baconsmörgås, i tillblivelsen av vilken hönan med Ströms ord varit "engagerad" medan grisen är "involverad", och där det enligt biografledningen tydligen är grisen som har den rätta inställningen. Låt oss av detta dra slutsatsen att företaget inte bara köper frukten av personalens arbetsinsats mellan vissa klockslag, utan även gör anspråk på sina anställdas liv och död och anser sig ha fullmakt att strimla och steka humankapitalets fläsk och sälja det till kunderna per saltat uns, om det är vad som krävs för att gå med vinst. Jag trodde livegendomens tid var förbi.
Bygger i anfall av manisk energi: Strukturer som likt broar av stål ska kunna bära mig fram över den återkommande nedstämdhetens meandrande flod. Mitt liv är ett delta.
Bygger mer i klarspråk: Ett litet nätverk för skrivande människor som tröttnat på sina egna ursäkter och behöver deadlines att stångas mot för att äntligen få arslet ur vagnen.
Går och ser på samma fredag: Andy Warhol på Moderna och Vårsalongen på Liljevalchs.
Fascineras av: Hur människan ofrivilligt avslöjar sig själv när hon utan att få direktiv blir betraktad.
Äter för mycket: Choklad.
Skriver: I små stötar.
Målar: Inuti huvudet.
Ser ikväll: Melodifestivalen
tisdag 26 februari 2008
torsdag 21 februari 2008
Martha Marit
"Mitt första möte med Doris lyser
med ljus som kan försköna själva ljuset"
skrev Harry Martinson i Aniara, apropå något helt annat. Jag låter det handla om mitt eget första möte med Doris Lessing.
Jag läste just ut Martha, fascinerad ända till slutet av den så totala blicksäkerheten. Sällan om någonsin har jag stött på en bok som med sådan exakthet lyckas skildra en ung människas bångstyriga känsloliv. Visst skulle det kunna bli tröttsamt med alla dessa ständiga nyanseringar, alla på en gång si och på en gång så, samtidigt och trots allt detta. Men tröttsamt blir det aldrig, just för att beskrivningen alltid är så på kornet. Lessing fångar de mest flyktiga emotioner i luften, med samma precisision som Mr Miyagi (till slut) fångar flugor med ätpinnar. Och en känsla är ju i verkligheten aldrig renodlad, särskilt inte när man är ung och med all tänkbar förvirring rastlöst försöker hitta sig själv.
Det gör sitt till för läsupplevelsen att jag själv bott i Sydafrika ett halvår, att jag själv suttit på ett tråkigt kontor i en het stenbyggnad utan att bli klok på vad som förväntas av mig, att jag själv sedan varit ute i en liknande virvel av självförglömmande fester och priviligierat dagdriveri, i samma stränga kontrast mot samma stora fattigdom, och att jag också, precis som alla andra unga kvinnor, försökt förstå mig på din den roll som med eller mot min vilja blivit mig given i och med den kropp jag föddes ini.
Jag önskar bara att jag hade läst den här boken när jag var yngre. Kanske hade det förskonat mig från en hel del egna misstag. Men förmodligen hade jag inte förstått mig på den så bra om jag inte själv hunnit leva de misstagen. Man blir aldrig vis av de minor som någon annan trampat på.
Och människor lever idag på Stureplan precis likadant som de gjorde i 30-talets Rhodesia. Ändå stormar varje ny generation ut i livet i tron att just de uppfinner världen...
Ett citat ur romanens första del handlar om en oxkärra, men kan i överförd bemärkelse även beskriva det anspända tillståndet mellan barndom och vuxenhet, och - om man så vill - Doris Lessings eget språk, där det som ska beskrivas alltid tycks vara summan av två varandra helt motspänstiga krafter. Jag låter det avsluta mitt hänförda inlägg:
"Hon hade aldrig förr gått denna väg till fots utan alltid åkt bil, eller som barn suttit ovanpå ett lass sträva, heta sädessäckar. Första kilometern mindes hon gnisslet och skakningarna i den gamla vagnen där det som alltid verkade som om säckarnas motsträviga tygnd och oxarnas framåtstretande kraft skulle dra den mitt itu: det fanns ett ställe långt fram i vagnen där det verkade som om spänningen vore lokaliserad, och där tyckte hon om att sitta rysande av upphetsning medan trävirket knakade under henne och alltid var på vippen att brytas sönder men aldrig gjorde det, utan bar sin börda den ena långsamma, mödosamma kilometern efter den andra."
med ljus som kan försköna själva ljuset"
skrev Harry Martinson i Aniara, apropå något helt annat. Jag låter det handla om mitt eget första möte med Doris Lessing.
Jag läste just ut Martha, fascinerad ända till slutet av den så totala blicksäkerheten. Sällan om någonsin har jag stött på en bok som med sådan exakthet lyckas skildra en ung människas bångstyriga känsloliv. Visst skulle det kunna bli tröttsamt med alla dessa ständiga nyanseringar, alla på en gång si och på en gång så, samtidigt och trots allt detta. Men tröttsamt blir det aldrig, just för att beskrivningen alltid är så på kornet. Lessing fångar de mest flyktiga emotioner i luften, med samma precisision som Mr Miyagi (till slut) fångar flugor med ätpinnar. Och en känsla är ju i verkligheten aldrig renodlad, särskilt inte när man är ung och med all tänkbar förvirring rastlöst försöker hitta sig själv.
Det gör sitt till för läsupplevelsen att jag själv bott i Sydafrika ett halvår, att jag själv suttit på ett tråkigt kontor i en het stenbyggnad utan att bli klok på vad som förväntas av mig, att jag själv sedan varit ute i en liknande virvel av självförglömmande fester och priviligierat dagdriveri, i samma stränga kontrast mot samma stora fattigdom, och att jag också, precis som alla andra unga kvinnor, försökt förstå mig på din den roll som med eller mot min vilja blivit mig given i och med den kropp jag föddes ini.
Jag önskar bara att jag hade läst den här boken när jag var yngre. Kanske hade det förskonat mig från en hel del egna misstag. Men förmodligen hade jag inte förstått mig på den så bra om jag inte själv hunnit leva de misstagen. Man blir aldrig vis av de minor som någon annan trampat på.
Och människor lever idag på Stureplan precis likadant som de gjorde i 30-talets Rhodesia. Ändå stormar varje ny generation ut i livet i tron att just de uppfinner världen...
Ett citat ur romanens första del handlar om en oxkärra, men kan i överförd bemärkelse även beskriva det anspända tillståndet mellan barndom och vuxenhet, och - om man så vill - Doris Lessings eget språk, där det som ska beskrivas alltid tycks vara summan av två varandra helt motspänstiga krafter. Jag låter det avsluta mitt hänförda inlägg:
"Hon hade aldrig förr gått denna väg till fots utan alltid åkt bil, eller som barn suttit ovanpå ett lass sträva, heta sädessäckar. Första kilometern mindes hon gnisslet och skakningarna i den gamla vagnen där det som alltid verkade som om säckarnas motsträviga tygnd och oxarnas framåtstretande kraft skulle dra den mitt itu: det fanns ett ställe långt fram i vagnen där det verkade som om spänningen vore lokaliserad, och där tyckte hon om att sitta rysande av upphetsning medan trävirket knakade under henne och alltid var på vippen att brytas sönder men aldrig gjorde det, utan bar sin börda den ena långsamma, mödosamma kilometern efter den andra."
onsdag 20 februari 2008
Surrealisera
Frukostera, illustrera, promenera.
Kylan nyper i kinderna - en morsk nanna som burdust uppmanar en att vakna till, höra på, fokusera. Det behövs. Den tunna isen väser och rasslar, som en hel koloni av små skallerormar. Hjärnan surrar.
Efter lunch ska jag fortsätta med bilderna till Nacka Värmdö Posten. En blanding av träd och stiliserade människor. Vad kan det kallas?
Rar surrealism.
Kylan nyper i kinderna - en morsk nanna som burdust uppmanar en att vakna till, höra på, fokusera. Det behövs. Den tunna isen väser och rasslar, som en hel koloni av små skallerormar. Hjärnan surrar.
Efter lunch ska jag fortsätta med bilderna till Nacka Värmdö Posten. En blanding av träd och stiliserade människor. Vad kan det kallas?
Rar surrealism.
lördag 16 februari 2008
Pausfågel (22) med tillägg - Också ett liv
Marcus Hansson - Självporträtt
En kamrat från Uppsala - en journalist och konstnär, tillika outtröttlig globetrotter, numera bosatt i Berlin - bjöds på lunchpaj idag i mitt enkla käll. Han glufsade i sig maten och somnade sedan på min soffa.
Han skyllde på att han hade varit uppe och efterfestat till fem på morgonen. (En av de andra festdeltagarna hade visst kommit bort redan efter midnatt och istället tillbringat småtimmarna på centralstationens McDonald´s, där han varmt välkomnades av uteliggarna, som undrade om han eventuellt blivit av med sin lägenhet alldeles nyligen, eftersom de inte kände igen honom sedan tidigare.) Efter bara några timmars sömn hade min kamrat emellertid varit tvungen att slita sin kroppen ur sängen på nytt för att istället sticka till Åkersberga och kolla på en båt som han beslutat sig för att köpa tillsammans med en person som han förvisso bara träffat en gång tidigare, på en nyårsfest, men som tydligen ska vara "totalt galen" i de flesta av ordets positiva bemärkelser. På denna lilla skuta ska de sedan, enligt utsago, snart segla jorden runt.
Det finns olika sätt att leva.
Innan han efter en eftermiddagsburgare på Max drog vidare genom världen såg jag i alla fall till att han fick med sig ett ex av Ännu en jävla natt i Suck City av Nick Flynn. Jag tror att de kommer ha en hel del att säga varann.
(Självporträttet ovan är för övrigt bara en av flera häftiga bilder av samme person, tillverkade - om jag inte missminner mig helt? - med oljekritor på papp, efter olika fotografiska förlagor.)
onsdag 13 februari 2008
Visa och berätta
Ibland, när jag läser, tycker jag mig kunna se hur det litterära stoffet sett ut medan det fortfarande sökte sin form inuti författarens huvud. Jag tror mig ana den handfull grundidéer och inspirationskärnor som författaren ursprungligen gått i gång på, och hur hon eller han sedan spunnit vidare utifrån dem, hur berättelsen byggts på, virats in, dragits ut. Det kan ofta vara imponerande byggen. Grundtankarna spännande och av svindlande spännvidd. Stadiga skelett och rejält med kött på benen. Generellt är det emellertid något som inte riktigt klaffar när strukturen framträder alltför tydligt.
Så exempelvis med Mara Lees Ladies.
Den har beskrivits som kvalitativ chick lit. Tja...
Boken är förvisso ett omfattande fantasiarbete. Där rör sig en mängd karaktärer från en mängd olika sammanhang och det bjuds på hisnande kast mellan högt och lågt, vackert och fult, liv och död. Ibland blixtrar det också till. Poeten Mara Lee inspireras av sina egna scener och skapar ögonblick av stor dramatik. Men mellan dessa blixtrande stycken breder andra ut sig, sida upp och sida ner av sammanfattande återblickar och nyktra redogörelser för karaktärernas själsliv, stycken som mest liknar välformulerade resuméer av den historia som egentligen skulle berättas. Lite tillspetsat skulle man kunna beskriva hela boken som en lång, svartvit journalfilm med plötsliga inslag i dramatisk fyrfärg.
Jag blir otålig och mumlar otåligt på den gamla käpphästen: Show! Don't tell!
Samtidigt är det irriterande att en roman om unga kvinnor automatiskt blir klassad som chick lit. Hade Ladies varit en något bättre bok hade den stil- och temamässigt snarare kunnat sorteras in i samma katagori som Monica Fagerholms Den amerikanska flickan - en fullblodsberättelse om självbejakande flickor, lagd mot en avgrundsdjup klangbotten.
Nu blir det mest en pretentiös fundering utifrån skönhetens väsen. Skönhet som gåva men också förbannelse. Människan som ett offer för sina egna och andras bekräftelsebehov och begär. Yta och innehåll. Det ena som vanligt på bekostnad av det andra...
fredag 8 februari 2008
Med sannolikheten på din sida
Man är aldrig ensam om en tanke. Sällan först heller...
Någon gång i tonåren slog det mig, att det går att utvinna en slags magisk konsekvens av att ingenting någonsin blir som man förväntat sig. Visst kan man planera framtiden i stora drag och se till att forma tillvaron efter dessa planer med ganska gott resultat. Men på pricken blir det aldrig. Det vore helt enkelt orimligt, rent statistiskt sätt. Sannolikheten att förutse ett slumpartat skeende i exakt detalj är så liten att den i princip är obefintlig. Återigen: man kan ana och man kan ha rätt, man kan också öva in en rutin eller en teatersketch så att varje upprepning blir de andra till förväxling lika. Men över det dagliga livet, som styrs av tillfälligheter, har man sällan om någonsin en sådan kontroll. Och av detta följer i förlängningen en lysande möjlighet till en slags absurda men ändå på sätt och vis helt vetenskapliga besvärjelser.
I "Det hemliga miraklet" (som ingår i samlingen Fiktioner) skriver Borges om en dödsdömd man som ägnar all tid åt att fantisera om den sista sekunden i sitt liv:
"Han mötte med verklig fruktan (kanske med verkligt mod) dessa inbillade avrättningar. Varje föreställning varade några få sekunder. Sedan cirkeln slutits, återvände Jaromir oupphörligt till de skräckfyllda dagarna före sin död. Sedan tänkte han att verkligheten inte alltid stämmer med föraningarna. Med pervers logik drog han slutsatsen att om man förutser en tillfällig detalj, är det samma sak som att förhindra att den inträffa. Trogen denna erbarmliga vidskepelse, uppfann han hemska detaljer för att de inte skulle inträffa, men givetvis slutade han med att frukta att dessa detaljer skulle vara profetiska."
Ja, risken finns ju att fantasierna förvandlas till självuppfyllande profetior (den som är rädd för att stamma kommer sannolikt även att göra det). Och i "Töln, Uqbar, Orbis, Tertius" leker också Borges med tanken på att det faktiskt skulle kunna vara förväntingarna som tvärt om skapar framtiden - om man tveklöst förväntar sig att finna ett gludmynt i ett dike så kommer man också att göra det, eftersom föremålet som formats av tanken också tar sig konkreta uttryck i omvärlden.
Men av två absurda tankar lutar jag nog ändå mer åt den första. Jag kan inte påstå att jag själv ägnat mig åt den typen av besvärjelser. Satt i system av någon redan kolerisk människa skulle de nog också snarare leda till ökad oro eftersom personen ständigt skulle tvingas gå runt och föreställa sig en massa fruktade hemskheter. Men brukat med en nypa tillbördig humor, och enbart för att ta udden av en eller annan tillfällig noja - som att man ska snava i altargången på sitt eget bröllop, bli utskrattad av chefen när man ber om semester eller störta i alperna på nästa flygturssemester - borde det faktiskt fungera.
Testa själv - trixet är alltså att vara väldigt specifik i sina förväntingar - och rapportera gärna tillbaka sen och berätta hur det lyckades!
Själv ska jag ut och dricka drinkar.
Någon gång i tonåren slog det mig, att det går att utvinna en slags magisk konsekvens av att ingenting någonsin blir som man förväntat sig. Visst kan man planera framtiden i stora drag och se till att forma tillvaron efter dessa planer med ganska gott resultat. Men på pricken blir det aldrig. Det vore helt enkelt orimligt, rent statistiskt sätt. Sannolikheten att förutse ett slumpartat skeende i exakt detalj är så liten att den i princip är obefintlig. Återigen: man kan ana och man kan ha rätt, man kan också öva in en rutin eller en teatersketch så att varje upprepning blir de andra till förväxling lika. Men över det dagliga livet, som styrs av tillfälligheter, har man sällan om någonsin en sådan kontroll. Och av detta följer i förlängningen en lysande möjlighet till en slags absurda men ändå på sätt och vis helt vetenskapliga besvärjelser.
I "Det hemliga miraklet" (som ingår i samlingen Fiktioner) skriver Borges om en dödsdömd man som ägnar all tid åt att fantisera om den sista sekunden i sitt liv:
"Han mötte med verklig fruktan (kanske med verkligt mod) dessa inbillade avrättningar. Varje föreställning varade några få sekunder. Sedan cirkeln slutits, återvände Jaromir oupphörligt till de skräckfyllda dagarna före sin död. Sedan tänkte han att verkligheten inte alltid stämmer med föraningarna. Med pervers logik drog han slutsatsen att om man förutser en tillfällig detalj, är det samma sak som att förhindra att den inträffa. Trogen denna erbarmliga vidskepelse, uppfann han hemska detaljer för att de inte skulle inträffa, men givetvis slutade han med att frukta att dessa detaljer skulle vara profetiska."
Ja, risken finns ju att fantasierna förvandlas till självuppfyllande profetior (den som är rädd för att stamma kommer sannolikt även att göra det). Och i "Töln, Uqbar, Orbis, Tertius" leker också Borges med tanken på att det faktiskt skulle kunna vara förväntingarna som tvärt om skapar framtiden - om man tveklöst förväntar sig att finna ett gludmynt i ett dike så kommer man också att göra det, eftersom föremålet som formats av tanken också tar sig konkreta uttryck i omvärlden.
Men av två absurda tankar lutar jag nog ändå mer åt den första. Jag kan inte påstå att jag själv ägnat mig åt den typen av besvärjelser. Satt i system av någon redan kolerisk människa skulle de nog också snarare leda till ökad oro eftersom personen ständigt skulle tvingas gå runt och föreställa sig en massa fruktade hemskheter. Men brukat med en nypa tillbördig humor, och enbart för att ta udden av en eller annan tillfällig noja - som att man ska snava i altargången på sitt eget bröllop, bli utskrattad av chefen när man ber om semester eller störta i alperna på nästa flygturssemester - borde det faktiskt fungera.
Testa själv - trixet är alltså att vara väldigt specifik i sina förväntingar - och rapportera gärna tillbaka sen och berätta hur det lyckades!
Själv ska jag ut och dricka drinkar.
torsdag 7 februari 2008
Åtrå, försiktighet
Böcker, böcker, böcker, Sopranos och så en och annan film.
Borges Fiktioner: en uppfriskande omväxling från allt vardagsrealistiskt samtidsharv. Knivskarp logik med genomabsurda förutsättningar. Inspirerande med tanke på vad jag själv försöker skriva just nu.
Winters Fyrväktaren: också befriande fantasifull och liksom... bevingad. Men trots att jag inte hade läst den tidigare kändes det så. Den förefaller mig en blandning mellan Marie Redonnets Rose Mélie Rose, Rövarna i Skuleskogen, Pappan och havet, något typiskt 1800-talsbrittiskt och en barnbokshistoria som jag själv hittat på. Den var bra men jag tror att den snart kommer blanda sig med ännu fler böcker uppe i mitt huvud och så småningom upplösas, bli en del av den samlade, konturlösa smet av samlade intryck som hjärnan bearbetat, ungefär som magen smälter mat. En del tas upp, stycken och detaljer här och där, men det mesta bara passerar.
Just nu: Lees Ladies, som än så länge påminner väldigt mycket om Smiths Om skönhet. Jag hoppas att Ladies ska utmynna i en mer slagkraftig poäng, men jag tvivlar.
Under tiden äter jag mig tjock på egyptisk presentnougat och skrattar åt den mycket oblyga souvernirstatyett som jag också fick av min käre och allt mer bereste vän. Den kan väl få illustrera första hälften av titeln på Ang Lees senaste film. Den andra halvan får betraktaren stå för. Medan jag själv går på bio och se dem båda tillsammans.
Borges Fiktioner: en uppfriskande omväxling från allt vardagsrealistiskt samtidsharv. Knivskarp logik med genomabsurda förutsättningar. Inspirerande med tanke på vad jag själv försöker skriva just nu.
Winters Fyrväktaren: också befriande fantasifull och liksom... bevingad. Men trots att jag inte hade läst den tidigare kändes det så. Den förefaller mig en blandning mellan Marie Redonnets Rose Mélie Rose, Rövarna i Skuleskogen, Pappan och havet, något typiskt 1800-talsbrittiskt och en barnbokshistoria som jag själv hittat på. Den var bra men jag tror att den snart kommer blanda sig med ännu fler böcker uppe i mitt huvud och så småningom upplösas, bli en del av den samlade, konturlösa smet av samlade intryck som hjärnan bearbetat, ungefär som magen smälter mat. En del tas upp, stycken och detaljer här och där, men det mesta bara passerar.
Just nu: Lees Ladies, som än så länge påminner väldigt mycket om Smiths Om skönhet. Jag hoppas att Ladies ska utmynna i en mer slagkraftig poäng, men jag tvivlar.Under tiden äter jag mig tjock på egyptisk presentnougat och skrattar åt den mycket oblyga souvernirstatyett som jag också fick av min käre och allt mer bereste vän. Den kan väl få illustrera första hälften av titeln på Ang Lees senaste film. Den andra halvan får betraktaren stå för. Medan jag själv går på bio och se dem båda tillsammans.
söndag 3 februari 2008
Den godtrogne och fifflaren
Den enda fördelen med att vara ordblind är att det stundom ger mig anledning att skratta åt mig själv. Nackdelarna är desto fler. Stavfelen går an så länge de kan avfärdas som uppenbara fingersnubblingar. Sådana upptäcks i regel också av den datoriserade stavningskontrollen (tack gudarna för den!). Men det är inte alla program som erbjuder en sådan hjälp (här på bloggen tycks den dessutom tillfälligt? vara ur funktion) och även när den finns slinker det gärna igenom en eller annan formulering som visserligen inte är felstavad men som likförbenat är rent åt skogen fel.
Som när jag senast i ett mail skrev såväl "gran" istället för "garn" som "sträng" istället för "spräng"...
Det är som i sig själv vara på samma gång två olika personer, där den ena gör sitt bästa för att få allting rätt och riktigt, medan den andra, nyckfullt och med latmaskens inkonsekvent, vill underminera texten och sabotera.
Jag ser det framför mig som att en godtrogen turist möter en hasardfifflare på ett torg. Medan turisten entusiastiskt satsar sina pengar på korten som placeras framför honom, gör fifflaren vad han kan för att blanda bort essen och förvrida spelarens blick. Ibland låter fifflaren sitt offer också vinna ett par gånger i rad för att invagga honom i en förädisk känsla av självförtroende och flyt, och på så vis lura honom att sänka garden ytterligare. Men förr eller senare slår bedragaren till igen och pengarna återförs till hans trådslitna ficka.
Runt om står så åskådarna och skakar föraktfullt på huvudet åt spelarens godtrogenhet. Till slut blir han varse deras blickar och skammens rodnad sprider sig på hans kinder, när han inser att han ännu en gång, utan att ens för ett ögonblick misstänka faran, gjort sig till en åsna inför alla och envar.
Nå. Jag har lärt mig leva med eländet. Och för det mesta skrattar jag bara åt felen när jag upptäcker dem i efterhand. Så även denna gång. Det viktiga bör ju också få lov vara VAD man säger, inte hur man då och då råkar STAVA det.
Men det är ändå en irriterande vetskap - som också lägger onödiga band på min handlingskraft -att jag aldrig till fullo kan förlita mig på mig själv.
Som när jag senast i ett mail skrev såväl "gran" istället för "garn" som "sträng" istället för "spräng"...
Det är som i sig själv vara på samma gång två olika personer, där den ena gör sitt bästa för att få allting rätt och riktigt, medan den andra, nyckfullt och med latmaskens inkonsekvent, vill underminera texten och sabotera.
Jag ser det framför mig som att en godtrogen turist möter en hasardfifflare på ett torg. Medan turisten entusiastiskt satsar sina pengar på korten som placeras framför honom, gör fifflaren vad han kan för att blanda bort essen och förvrida spelarens blick. Ibland låter fifflaren sitt offer också vinna ett par gånger i rad för att invagga honom i en förädisk känsla av självförtroende och flyt, och på så vis lura honom att sänka garden ytterligare. Men förr eller senare slår bedragaren till igen och pengarna återförs till hans trådslitna ficka.
Runt om står så åskådarna och skakar föraktfullt på huvudet åt spelarens godtrogenhet. Till slut blir han varse deras blickar och skammens rodnad sprider sig på hans kinder, när han inser att han ännu en gång, utan att ens för ett ögonblick misstänka faran, gjort sig till en åsna inför alla och envar.
Nå. Jag har lärt mig leva med eländet. Och för det mesta skrattar jag bara åt felen när jag upptäcker dem i efterhand. Så även denna gång. Det viktiga bör ju också få lov vara VAD man säger, inte hur man då och då råkar STAVA det.
Men det är ändå en irriterande vetskap - som också lägger onödiga band på min handlingskraft -att jag aldrig till fullo kan förlita mig på mig själv.
lördag 2 februari 2008
Pausfågel (21) - Latmask
Ur prologen till Trädgården med gångar som förgrenar sig i Jorge Luis Borges Fiktioner:
"Att författa tjocka böcker - att på femhundra sidor breda ut sig om en idé som muntligen kan läggas fram på ett par minuter - är ett ansträngande och ruinerande vanvett. Bättre då att låtsas att dessa böcker redan existerar och erbjuda ett sammandrag, en kommentar. Så gjorde Carlyle i Sarator Resartus liksom Butler i The Fair Haven - verk som har det felet att även de är böcker inte mindre tautologiska än de andra. Jag har funnit det förnuftigare, mindre krävande och mer lättjefullt att skriva notiser om uppdiktade verk och dessa är Töln, Uqbar, Orbis Tertius, En undersökning av Herbert Quains verk och Vägen till Almotásim. Den sista är från 1935."
"Att författa tjocka böcker - att på femhundra sidor breda ut sig om en idé som muntligen kan läggas fram på ett par minuter - är ett ansträngande och ruinerande vanvett. Bättre då att låtsas att dessa böcker redan existerar och erbjuda ett sammandrag, en kommentar. Så gjorde Carlyle i Sarator Resartus liksom Butler i The Fair Haven - verk som har det felet att även de är böcker inte mindre tautologiska än de andra. Jag har funnit det förnuftigare, mindre krävande och mer lättjefullt att skriva notiser om uppdiktade verk och dessa är Töln, Uqbar, Orbis Tertius, En undersökning av Herbert Quains verk och Vägen till Almotásim. Den sista är från 1935."
Vågor av ljud på hjul
Paranoid Park. Jag lämnar biografen i ett tillstånd av invaggat och mycket vackert svårmod. Leker med tanken på att Gus van Sant någon gång råkat se videon till The Knifes "Heartbeats" eller José González version av samma låt. Googlar för att se om han rent av sagt något om saken i en intervju eller två. Men hittar inget. Det får bli min egen lilla korsreferens.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
