Vaknar: Utvilad men dåsig i värmen.
Springer: Igen och allt snabbare, i stadig riktning mot Midnattslopp och Bellmanstafett.
"Läste nyss": Kungen av Europa, eller skummade är väl ett riktigare begrepp - jag ögnade mig igenom hela andra hälften och lade den till slut ifrån mig med en lättnadens suck. Vilken skit.
Läser nu: Ett liv av Guy de Maupassant, som jag bland en hel del annat smått och gott fann i lådorna med mammas utrensade böcker. En frisk fläkt av ungdomlig oskuld, i alla fall än så länge.
Betraktar sporadiskt: Diverse fotbollsmatcher.
Dricker inte: Kaffe, svart thé, sockrade juicer, alkohol. Det är sista dagen på min hårdföra hälsovecka och huvudvärken har för länge sedan släppt.
Äter inte: Gifter, raffinerade kolhydrater, animalier. Det är sista dagen på min hårdföra hälsovecka och jag är lätt i kroppen och ren i sinnet, men tycker ändå att det gått för enkelt. Det enda jag försakat, som jag saknat, är glass. Om det var enklare att äta på lokal med mina krav uppfyllda, skulle jag gärna fortsätta hur länge som helst.
Minns apropå detta: En eller annan episod. Jag var vegan i exakt 12 månader för ett antal år sedan. Det var tänkt som ett experiment men startades också som en slumt i och med det att mjölken en vacker dag tog slut och jag vid tillfället var för fattig för att köpa ny. Under det året fick jag svara på allsköns vansinniga frågor. Vissa blev provocerade och undrade om jag slog sönder saker också eftersom jag inte åt kött. Min chef i grönsakshandeln (obeservera grönsakshandeln!), där jag då jobbade, skulle bjuda hem personalen på middag och frågade mig, som ju var lite konstig, om jag åt "kryddor". Nej, ville jag svara, irriterat och uppgivet, kriterierna för min kost är att jag över huvud taget inte äter någonting som smakar gott! En annan gång var jag på restaurang och bad om att få tomatpastan utan ost. Jag fick in fatet täckt av ost och sände ut den igen med den upprepade förklaringen att jag inte åt något som kommit från djur. Till slut kom rätten ut med tomatsåsen o-ostad, men vid sidan av ställde man samtidigt fram en skål med skalade räkor. Som jag kunde ha, som de sa: "Uti fall att". När jag nu berättat att jag inte äter vitt mjöl, animaliska produkter, socker och E-ämnen har flera frågat vad det egentligen finns kvar att äta. Frågan är i sig chockerande. Den avslöjar hur många människor som faktiskt baserar hela sin kost på just vitt mjöl, animaliska produkter, socker och kemikalier. Som kvinnan i det för all del ganska kostextremistiska programmet Du är vad du äter, som blickade ut över ett bord dignande av färska frukter, bönor, nötter, dadlar, fisk, quinoa, fullkorn, grönsaker och annat gott, och som oroligt mumlade att Visst det här ser ju för all del fint och färggrant ut, men var finns egentligen maten?
Nog nu: Om detta!
Skriver: Vidare på samma (om än långa) novell som jag jobbat på det senaste 8 månaderna, och förtvivlar lite över hur improduktiv jag är, men hyser ändå gott hopp om att bli klar med den aktuella versionen redan inom de närmsta dagarna.
Blir sugen på: Skräckfilm,
och ser: Från andra sidan - ännu en spökbesvikelse, som under devisen "ska någonting bli gjort får man väl göra det själv" fått mig att fantisera om att själv ge mig i kast med rysargenren. Jag vill skriva skräck baserad på en benfast, fiktiv logik, och som gärna får vara kryddad med symboliska budskap - något som läsaren kan välja att beakta om han orkar, men som historien samtidigt är spännande nog att klara sig utan.
Ser om: The Queen, och gråter lite över en blomsterbukett.
Är stolt över: Min allre bäste och käraste vän, som just fått jobb på P3!
Ser fram emot: Midsommar i Småland. Och en glass...
söndag 8 juni 2008
torsdag 5 juni 2008
Dimmor och jättebin
För någon månad sedan läste jag Stephen Kings handbok Att skriva. För ett par dagar sedan såg jag filmatiseringen av hans berättelse The Mist, som jag läste under min monomaniska Stephen King-period som tidig tonåring. I biosalongen funderade jag på för- och nackdelarna med hans uttalade sätt att skriva.
Själv är han uttryckligen emot att basera historier på en i förhand konstruerad intrig. Han hävdar, och här håller jag ivrigt med honom, att sådana historier i regel blir just konstruerade. De kan möjligen vara berättartekniskt effektiva. Men de kommer aldrig att kännas ärliga, just eftersom de följer en sådan tydlig mall. Verkligheten är betydligt mer plastisk och häpnadsväckande.
Hans egen metod, och det som sätter fart på hans fantasi, är istället att utgå ifrån situationer. Ett plötsligt Tänk om! Som i: Tänk om en vanlig familjefar fick en förbannelse kastad över sig av en uppretad zigenare! Vad skulle hända då? Eller: Tänk om en författare blev tillfångatagen av en psykiskt störd kvinna som älskade hans böcker och tvingade honom att skriva en till! Eller: Tänk om en samling människor blev instängda i ett snabbköp av någon slags mystiskt dimma full av osynliga, blodtörstiga och skräckinjagande varelser! Och utifrån denna situation börjar hans hjärna sedan att skapa en berättelse.
Samtidigt arbetar han med mycket tydliga karaktärer, ungefär som Charles Dickens. Och en berättelse som Dimman blir sålunda något av ett komplicerat parti i schack: En samling rigida pjäser, med sina egna specifika rörelsemönster, kastas in på ett bräde och med en given situation som katalysator sätts allting i rullning. Hur reagerar den förnuftige fadern på monstrens antåg? Hur reagerar träbocken som förlitar sig helt på förnuftet? Hur fungerar den försupna och outbildade? Hur reagerar den goda, vackra flickan? Det annars alltid så hunsade butiksbiträdet? Den fördömande, kristna enstöringen?
Det hela börjar alltså som ett socialt tankeexperiment. Men var slutar det?
Selma Lagerlöf slår huvudet på spiken i den avslutande meningen i Gösta Berlings saga: "Här har fantasins jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur ska de komma in i verklighetens kupa, de få de sannerligen se sig om." Ja för lika enkelt som det är att släppa monsterinsekterna fria, lika svårt är det sen att bli av med dem igen.
(Alla kommer ju inte undan med att helt enkelt kasta jäst på djuren, som Spejon-Jon.)
Vad The Mist diskuterar är hur ett samhälle reagerar på ett mycket påtagligt och skrämmande yttre hot. Det är särskilt intressant för i tider som dessa, och inte minst i USA. För budskapet spelar det då ingen roll exakt i vad hotet består - spöken eller utomjordingar gör i stort det samma. Men för fiktionen skull måste dessa videunder ändå på något sätt förklaras, annars faller korthuset samman, och jag ser framför mig hur King tagit sig för pannan i frustration över den lösning som skulle vara mindre dålig än alla andra.
Utan att avslöja det egentliga slutet vill jag mena att han misslyckades. Och min poäng är att ett sådant misslyckande eventuellt kunnat avstyras om berättaren redan från början, vid sidan av den katalytiska situationen, även haft upplösningen klar för sig. Ja, jag vill dra det så långt som att säga att denna tendens till bristfällig planering är huvudproblemet hos nästan all (i övrigt mycket lyckad) fiktion. Hur många gånger har man inte öppnat en bok och känt att det här börjar bra. Språket gnistrar, tankarna ljungar, karaktärerna andas och blöder. Man sugs med, vill ha mer, kan inte få nog av elden. Men någonstans efter fyra femtedelar falnar det hela och när man slutligen slår igen boken igen är den redan förvandlad till aska.
King har många goda råd att ge. Inte minst när det gäller adverb - adverb är satan! Men vid sidan av hans egna råd ser jag även detta som en utmaning. Många böcker är berömda för sin inledning. Tänk att även få bli berömd för sina slut.
***
Hade en diskussion om The Mist på Boule & Berså, med ett par goda vänner som också just sett filmen. För det första upplyste de mig om att den sista sluttwisten i filmen inte är hämtad ur Kings berättelse. Eftersom jag läste den som tolv-trettonåring hade jag, vilket kanske kan förlåtas mig, glömt bort en hel del detaljer. Så det bör tilläggas.
Vidare munhöggs vi om militärens roll i filmen, och för att kunna fortsätta det resonemanget måste jag avslöja en del väsentliga delar av handlingen, så den som inte vill få sin upplevelse spolierad ombedes sluta läsa nu.
Jag var spontant tveksam till att det skulle varit militären som av misstag råkat slå upp en portal till en annan dimension varifrån monstren formligen vällde in. Jag tyckte det kändes som en nödlösning. Det tycker jag i någon mån fortfarande, men om man fokuserar på vad filmen har att säga om tillståndet i USA idag - med det ständiga hotet utifrån och den samtidigt alltmer fanatiska, bokstavstroende, förföriska och moralhatiska kristna högern - så passar det ju mycket bra att det är militären som varit orsak till att allting gått snett. USA flög ut i världen med sina kanoner laddade med lika delar goda intentioner som en känsla av gudabenådad överlägsenhet. De såg det som sin rätt att styra och ställa på platser där de inte hörde hemma. Fullt övertygade om sin förmåga att tämja monstren. Men se: en dag när de minst anade det, följde monstren istället med dem hem!
Jag vidhåller min ståndpunkt att många bra berättelser faller på det faktum att skaparna inte haft upplösningen klart för sig när de från början släppte fantasierna fria. Men i det här fallet ser jag nu en poäng med den lösning som erbjöds mig, även om den möjligen (och synnerligen i fallet med den skrivna berättelsen - som ju blev till långt tidigare än 2001) är en hemmasnickrad efterhandskonstruktion.
Själv är han uttryckligen emot att basera historier på en i förhand konstruerad intrig. Han hävdar, och här håller jag ivrigt med honom, att sådana historier i regel blir just konstruerade. De kan möjligen vara berättartekniskt effektiva. Men de kommer aldrig att kännas ärliga, just eftersom de följer en sådan tydlig mall. Verkligheten är betydligt mer plastisk och häpnadsväckande.
Hans egen metod, och det som sätter fart på hans fantasi, är istället att utgå ifrån situationer. Ett plötsligt Tänk om! Som i: Tänk om en vanlig familjefar fick en förbannelse kastad över sig av en uppretad zigenare! Vad skulle hända då? Eller: Tänk om en författare blev tillfångatagen av en psykiskt störd kvinna som älskade hans böcker och tvingade honom att skriva en till! Eller: Tänk om en samling människor blev instängda i ett snabbköp av någon slags mystiskt dimma full av osynliga, blodtörstiga och skräckinjagande varelser! Och utifrån denna situation börjar hans hjärna sedan att skapa en berättelse.
Samtidigt arbetar han med mycket tydliga karaktärer, ungefär som Charles Dickens. Och en berättelse som Dimman blir sålunda något av ett komplicerat parti i schack: En samling rigida pjäser, med sina egna specifika rörelsemönster, kastas in på ett bräde och med en given situation som katalysator sätts allting i rullning. Hur reagerar den förnuftige fadern på monstrens antåg? Hur reagerar träbocken som förlitar sig helt på förnuftet? Hur fungerar den försupna och outbildade? Hur reagerar den goda, vackra flickan? Det annars alltid så hunsade butiksbiträdet? Den fördömande, kristna enstöringen?
Det hela börjar alltså som ett socialt tankeexperiment. Men var slutar det?
Selma Lagerlöf slår huvudet på spiken i den avslutande meningen i Gösta Berlings saga: "Här har fantasins jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur ska de komma in i verklighetens kupa, de få de sannerligen se sig om." Ja för lika enkelt som det är att släppa monsterinsekterna fria, lika svårt är det sen att bli av med dem igen.
(Alla kommer ju inte undan med att helt enkelt kasta jäst på djuren, som Spejon-Jon.)
Vad The Mist diskuterar är hur ett samhälle reagerar på ett mycket påtagligt och skrämmande yttre hot. Det är särskilt intressant för i tider som dessa, och inte minst i USA. För budskapet spelar det då ingen roll exakt i vad hotet består - spöken eller utomjordingar gör i stort det samma. Men för fiktionen skull måste dessa videunder ändå på något sätt förklaras, annars faller korthuset samman, och jag ser framför mig hur King tagit sig för pannan i frustration över den lösning som skulle vara mindre dålig än alla andra.
Utan att avslöja det egentliga slutet vill jag mena att han misslyckades. Och min poäng är att ett sådant misslyckande eventuellt kunnat avstyras om berättaren redan från början, vid sidan av den katalytiska situationen, även haft upplösningen klar för sig. Ja, jag vill dra det så långt som att säga att denna tendens till bristfällig planering är huvudproblemet hos nästan all (i övrigt mycket lyckad) fiktion. Hur många gånger har man inte öppnat en bok och känt att det här börjar bra. Språket gnistrar, tankarna ljungar, karaktärerna andas och blöder. Man sugs med, vill ha mer, kan inte få nog av elden. Men någonstans efter fyra femtedelar falnar det hela och när man slutligen slår igen boken igen är den redan förvandlad till aska.
King har många goda råd att ge. Inte minst när det gäller adverb - adverb är satan! Men vid sidan av hans egna råd ser jag även detta som en utmaning. Många böcker är berömda för sin inledning. Tänk att även få bli berömd för sina slut.
***
Hade en diskussion om The Mist på Boule & Berså, med ett par goda vänner som också just sett filmen. För det första upplyste de mig om att den sista sluttwisten i filmen inte är hämtad ur Kings berättelse. Eftersom jag läste den som tolv-trettonåring hade jag, vilket kanske kan förlåtas mig, glömt bort en hel del detaljer. Så det bör tilläggas.
Vidare munhöggs vi om militärens roll i filmen, och för att kunna fortsätta det resonemanget måste jag avslöja en del väsentliga delar av handlingen, så den som inte vill få sin upplevelse spolierad ombedes sluta läsa nu.
Jag var spontant tveksam till att det skulle varit militären som av misstag råkat slå upp en portal till en annan dimension varifrån monstren formligen vällde in. Jag tyckte det kändes som en nödlösning. Det tycker jag i någon mån fortfarande, men om man fokuserar på vad filmen har att säga om tillståndet i USA idag - med det ständiga hotet utifrån och den samtidigt alltmer fanatiska, bokstavstroende, förföriska och moralhatiska kristna högern - så passar det ju mycket bra att det är militären som varit orsak till att allting gått snett. USA flög ut i världen med sina kanoner laddade med lika delar goda intentioner som en känsla av gudabenådad överlägsenhet. De såg det som sin rätt att styra och ställa på platser där de inte hörde hemma. Fullt övertygade om sin förmåga att tämja monstren. Men se: en dag när de minst anade det, följde monstren istället med dem hem!
Jag vidhåller min ståndpunkt att många bra berättelser faller på det faktum att skaparna inte haft upplösningen klart för sig när de från början släppte fantasierna fria. Men i det här fallet ser jag nu en poäng med den lösning som erbjöds mig, även om den möjligen (och synnerligen i fallet med den skrivna berättelsen - som ju blev till långt tidigare än 2001) är en hemmasnickrad efterhandskonstruktion.
onsdag 4 juni 2008
måndag 2 juni 2008
Sediment
Kära lilla mor ska sälja sitt hus och som pensionär slå sina rötter tillbaka i Dalarnas jord. I helgen såg jag till att ha en sista grillfest där i skärgården innan stället ryms ut.
Innan gästerna kom förpassade mamma mig emellertid till förrådet för att rensa bland alla mina gamla leksaker och skolarbeten. Det var dags att en gång för alla bestämma vad som skulle sparas och vad inte.
Försjunken till vaderna i Monchichi-kläder och spelkulor gick jag bärsärk bland sedimenten. Det mesta gick direkt i sopsäcken. Men här och där dök också en pärla upp som fick oss att skratta så vi grät. Exempelvis ett häfte om våren, signerat mig vid 7 års ålder.
Här får ni en sida om vårkänslor.
Och lägg särskilt märke till den läskiga, rödklädda figuren som tycks vilja hugga en lite mindre, vettskrämd figur med kniv.
Kände ni mig inte så gör ni det nu.
Innan gästerna kom förpassade mamma mig emellertid till förrådet för att rensa bland alla mina gamla leksaker och skolarbeten. Det var dags att en gång för alla bestämma vad som skulle sparas och vad inte.
Försjunken till vaderna i Monchichi-kläder och spelkulor gick jag bärsärk bland sedimenten. Det mesta gick direkt i sopsäcken. Men här och där dök också en pärla upp som fick oss att skratta så vi grät. Exempelvis ett häfte om våren, signerat mig vid 7 års ålder.
Här får ni en sida om vårkänslor.
Och lägg särskilt märke till den läskiga, rödklädda figuren som tycks vilja hugga en lite mindre, vettskrämd figur med kniv.
Kände ni mig inte så gör ni det nu.
Av Marit 7 år
torsdag 29 maj 2008
Extremester
Tre och en halv vecka utan jobb.
Tre och en halv vecka av ostört arbete.
Och för att försäkra mig om detta:
Nästa vecka är det tagelskjorta på.
Från och med måndag råder symbolisk utrensning av slöhet och andra gifter ur kroppens alla vrår. Sju dagar av ren vegankost. Inget raffinerat socker, inget vitt mjöl, inga E-ämnen. (Inget kaffe heller? Kanske inte.) Motion och kreativitet på detta. Dör jag inte av toxisk chock, när alla miljögifter som samlats i fettvävnaden plötsligt frigörs i blodomloppet igen, kommer jag vid veckans slut förhoppningsvis att stråla av en sällsynt inre glöd. Redo för allt.
Jamen!
Tre och en halv vecka av ostört arbete.
Och för att försäkra mig om detta:
Nästa vecka är det tagelskjorta på.
Från och med måndag råder symbolisk utrensning av slöhet och andra gifter ur kroppens alla vrår. Sju dagar av ren vegankost. Inget raffinerat socker, inget vitt mjöl, inga E-ämnen. (Inget kaffe heller? Kanske inte.) Motion och kreativitet på detta. Dör jag inte av toxisk chock, när alla miljögifter som samlats i fettvävnaden plötsligt frigörs i blodomloppet igen, kommer jag vid veckans slut förhoppningsvis att stråla av en sällsynt inre glöd. Redo för allt.
Jamen!
tisdag 20 maj 2008
Gubbsnusk?
För ett år sedan skrev jag upprepade gånger i lyrisk hänförelse över Jan Kjaerstads romankonst. Tidigare i vår hittade jag hans Kungen av Europa på bokrean och slog till.
Nu har jag läst fyrtio sidor och vill för mitt liv tycka om den. Men jag kan inte skaka av mig känslan, att om triologin om Jonas Wergeland tedde sig som ett magiskt nät av ödesmättade sammanträffanden, lika slumpartade och samtidigt lika enastående som i livet självt, så har knepet nu stelnat till ett pretentiöst och konstruerat mönster.
Ja ja, tänker jag, att blanda målarfärger är som att blanda kemiska vätskor, att virka tröjor är som att väva med fakta, att bla bla bla är som att blä blä blä...
Och tantsnusket som mestadels fungerade alldeles utmärkt i triologin, känns nu gubbsjukt och faller snarare in under den kategorin litteratur där medelåldes män hyllar kvinnans skönhet, men samtidigt försöker steppa förbi de värsta medeltida klischéerna genom att även hylla kvinnans defekter. Ja det känns gubbsjukt till och med när han beskriver det förpubertala barnets oskyldiga relation till en större flicka - som om barnet mest av allt fungerar som alibi för Kjaerstad själv, så att han utan att bli anklagad för pedofila böjelser ostört kan gotta sig åt jäntans dofter.
Jag blir irriterad och smått äcklad.
Eller så är jag bara på ett dåligt litterärt humör just nu. Eller bara extra överkänslig mot en viss typ av gubbar. Hur som helst är det ju mycket kvar av boken (430 sidor...). Kanske blir det bättre efter hand...
Nu har jag läst fyrtio sidor och vill för mitt liv tycka om den. Men jag kan inte skaka av mig känslan, att om triologin om Jonas Wergeland tedde sig som ett magiskt nät av ödesmättade sammanträffanden, lika slumpartade och samtidigt lika enastående som i livet självt, så har knepet nu stelnat till ett pretentiöst och konstruerat mönster.
Ja ja, tänker jag, att blanda målarfärger är som att blanda kemiska vätskor, att virka tröjor är som att väva med fakta, att bla bla bla är som att blä blä blä...
Och tantsnusket som mestadels fungerade alldeles utmärkt i triologin, känns nu gubbsjukt och faller snarare in under den kategorin litteratur där medelåldes män hyllar kvinnans skönhet, men samtidigt försöker steppa förbi de värsta medeltida klischéerna genom att även hylla kvinnans defekter. Ja det känns gubbsjukt till och med när han beskriver det förpubertala barnets oskyldiga relation till en större flicka - som om barnet mest av allt fungerar som alibi för Kjaerstad själv, så att han utan att bli anklagad för pedofila böjelser ostört kan gotta sig åt jäntans dofter.
Jag blir irriterad och smått äcklad.
Eller så är jag bara på ett dåligt litterärt humör just nu. Eller bara extra överkänslig mot en viss typ av gubbar. Hur som helst är det ju mycket kvar av boken (430 sidor...). Kanske blir det bättre efter hand...
måndag 5 maj 2008
Spetskragar
Egentligen vill jag bara virka. Det skänker ungefär samma tillfredställelse som dataspel (antar jag, som ju hoppade av det tåget strax efter Commodoren). Skillnaden är att man i fallet med virkning åtminstone har en rolig och konkret liten tingest att glädjas när man är färdig.
Men virkning är knappast ett försvarbart sätt att slösa bort all sin aktiva fritid. Då är det bra att skrivarcirkeln finns. Vi är ju än så länge bara tre, hängivna deltagare, och igår blev en av oss dessutom försenad eftersom han är ute på turné med sitt band Blood Music och således "sitter fast i Danmark". Men det ger mig åtminstone deadlines att brottas mot, eller med. Skrivandet går ju också alltid mycket bra det väl blir av.
Härom veckan drömde jag att min bok gavs ut. Det kändes helt naturligt. Drömmen har flutit runt i bakhuvudet på mig sedan den natten och idag tog jag mig i kragen och ringde upp förlaget jag pratade med för ett halvår sedan. Då bad de mig ha tålamod. Nu visade det sig att personen som stått på tur att läsa mitt manus slutat arbeta där och fått luntan med sig. Dessutom har de inte mycket utrymme för debutanter just nu. Men projektledaren var fortsatt positiv till boken och menade att den hur som helst var värd att ges ut någonstans. Hon bad mig maila över den igen tillsammans med mina kontaktuppgifter.
I min grandiosa plan för allt har jag mer eller mindre slutat hoppas på Zebra Crossing som förstlingsverk och isbrytare. Jag tänker mig istället att den, efter en omarbetning, ska kunna komma ut som nummer två. Tydligen behövs det något annat för att slå upp portarna och jag föreställer mig så klart att det är det verket jag arbetar på nu...
När jag inte virkar vill säga.
Jag sitter med fyra benvita nystan bommullsgarn i knäet framför Sopranos och ser framför mig hur de snart ska komma att förvandlas till en formgjuten solbikini. Det finns något enastående i tanken på att förvandla en tråd - något i princip endimensionellt - till något med både höjd, bredd och djup. Maska för maska och med bara ett enda litet verktyg, en slät metallkrok, perfekt avvägd för fingergrepen. Det är lockande likt att skriva en text, att beskriva en hel värld, bokstav för bokstav, med bara en kulspetspenna att tillgå. Men handarbetet är samtidigt ordlöst och helt fritt från mening. Så att hjärnan börjar snurra allt friare i skålen och asociationerna blir plastiska som drömmar.
Allt som stör transen är den svidande valken som bildas där garnet, likt en rev, löper över vänsterhandens pekfinger, och blåsan på högerhandens like. Men till slut har huden vant sig. Maska för maska. Sekund för sekund. Tråden som en navelsträng. Nystanet som moderkakan. Verket i andra änden - skapelsen.
Men virkning är knappast ett försvarbart sätt att slösa bort all sin aktiva fritid. Då är det bra att skrivarcirkeln finns. Vi är ju än så länge bara tre, hängivna deltagare, och igår blev en av oss dessutom försenad eftersom han är ute på turné med sitt band Blood Music och således "sitter fast i Danmark". Men det ger mig åtminstone deadlines att brottas mot, eller med. Skrivandet går ju också alltid mycket bra det väl blir av.
Härom veckan drömde jag att min bok gavs ut. Det kändes helt naturligt. Drömmen har flutit runt i bakhuvudet på mig sedan den natten och idag tog jag mig i kragen och ringde upp förlaget jag pratade med för ett halvår sedan. Då bad de mig ha tålamod. Nu visade det sig att personen som stått på tur att läsa mitt manus slutat arbeta där och fått luntan med sig. Dessutom har de inte mycket utrymme för debutanter just nu. Men projektledaren var fortsatt positiv till boken och menade att den hur som helst var värd att ges ut någonstans. Hon bad mig maila över den igen tillsammans med mina kontaktuppgifter.
I min grandiosa plan för allt har jag mer eller mindre slutat hoppas på Zebra Crossing som förstlingsverk och isbrytare. Jag tänker mig istället att den, efter en omarbetning, ska kunna komma ut som nummer två. Tydligen behövs det något annat för att slå upp portarna och jag föreställer mig så klart att det är det verket jag arbetar på nu...
När jag inte virkar vill säga.
Jag sitter med fyra benvita nystan bommullsgarn i knäet framför Sopranos och ser framför mig hur de snart ska komma att förvandlas till en formgjuten solbikini. Det finns något enastående i tanken på att förvandla en tråd - något i princip endimensionellt - till något med både höjd, bredd och djup. Maska för maska och med bara ett enda litet verktyg, en slät metallkrok, perfekt avvägd för fingergrepen. Det är lockande likt att skriva en text, att beskriva en hel värld, bokstav för bokstav, med bara en kulspetspenna att tillgå. Men handarbetet är samtidigt ordlöst och helt fritt från mening. Så att hjärnan börjar snurra allt friare i skålen och asociationerna blir plastiska som drömmar.
Allt som stör transen är den svidande valken som bildas där garnet, likt en rev, löper över vänsterhandens pekfinger, och blåsan på högerhandens like. Men till slut har huden vant sig. Maska för maska. Sekund för sekund. Tråden som en navelsträng. Nystanet som moderkakan. Verket i andra änden - skapelsen.
torsdag 1 maj 2008
Tillbakablick (5), såld 2002
Death and the Maiden(Den första målning jag sålde till en främling. Anna Svensson hette hon. Jag saknar tavlan ibland och skulle gärna haft med den på en utställning någon gång. Men hur bär man sig åt för att spåra upp en Anna Svensson?)
Tillbakablick (3), såld 2002
Sidvind(Den hittills enda av mina målningar som människor försökt bjuda över varandra för att få lägga vantarna på. Men priset var fast - attans attans- och tavlan gick till den som först visade sig intresserad, det vill säga en man som passande nog hette något i stil med Tim Hurricane.)
Tillbakablick (2), såld 2002
Korp (Såldes till Fredrik Ohlsson, och torde sålunda hänga på en vägg hemma hos Siw Malmkvist, om hon inte tvingat honom att bränna upp den...)
onsdag 30 april 2008
Fodralfjäsk
Förmodligen skulle jag få mycket mer skrivet om jag inte ständigt gav mig själv en massa tidskrävande (om än sinnesrenande) små projekt. Senaste veckan ännu ett teknikfodral. Genom att att fjäska för mottagaren hoppas jag kunna förmå honom att infira sitt halva löfte, att låna mig sin lägenhet i Berlin någon gång i sommar när han själv är ute på resa, med segelbåten kanske...
tisdag 29 april 2008
Författaren mot läsaren, rond 1
Det är författarens lott, tänker jag, att när hon väl lämnar ifrån sig en bok, har hon inte längre full kontroll över innehållet. Läsaren kommer utan ågren att tolka den precis som hon själv vill. Och detta är väl också en del av charmen. Att inget konstverk någonsin blir färdigt. Att för var ny person som beskådar det, förvandlas det till något nytt, något annat, något som liknar det som konstnären/författaren en gång såg inuti sitt eget huvud, men som ändå aldrig är exakt detsamma.
Jag skrev det där brevet igår, som jag föresatt mig. Närmare bestämt var det ett brev till Maja Lundgren. Jag fick hennes mailadress i samband med internationella kvinnodagen, men har inte kommit mig för att skriva till henne förrän nu. Jag hade länge grubblat över hur jag skulle närma mig den litterära romangestalten Maja i Myggor och tigrar. Jag har undrat om jaget är en rak om än subjektiv skildring av tillvaron så som författarinnan betraktar den, eller om hon medvetet filtrerat sina intryck genom en del av sin personlighet som hon vet är lite problematisk. Och istället för att bara spekulera fritt ville jag fråga henne hur hon själv betraktade sitt berättar-jag. Jag blev glad när hon genast svarade.
Efter ett par brev fram och tillbaka tror jag mig nu förstå hur hon vill att läsaren ska ta till sig hennes roman. Först och främst uppmanade hon mig att läsa den som om ingenting var paranoia. Som om allting faktiskt var sant. Hon menar att hon gjort tydlig skillnad i boken mellan vad som varit fiktion och vad som varit subjektiv sanning. Hon har attackerat män med hög status inom kultureliten, blottlagt ett intrikat maktspel som de flesta andra drabbade bara upplevt som en vag och obehaglig aning. Samtidigt har hon blottat sina egna svagheter. Och det är detta hon har fått sådan skit för - något som naturligtvis inte heller överraskat henne.
Som jag försökte sammanfatta det: Hon tog upp svärdet och lade samtidigt ifrån sig skölden. Vilket jag också anser är det som rättfärdigar (om inte alla? så åtminstone den stora merparten av) hennes smädelser.
Boken är inte genomkontrollerad och superputsad och hon säger att hon inte heller ville ha den sådan. Medveten så klart, men samtidigt "rak, ärlig, ogarderad". Sanningen är ju ett besvärligt begrepp. Men det var ändå åt det hållet hon strävade.
Lite motvilligt blev jag efter hand tvungen att acceptera att den bok jag läst inte var identisk med den som Maja Lundgren skrivit. Orden är förvisso desamma. Dock inte den exakta innebörden. För av en underbar slump har något annat uppstått mellan raderna. Precis som när ett blixten en gång i skapelsens gryning slog ned bland grundämnena på jorden och förvandlade dem till något mer än bara grundämnen, har någonting i Myggor och tigrar fått liv och börjat röra sig. Kanske bara genom min egen subjektiva läsning, kanske för att orden som skaver mot varandra i en viss ordning faktiskt skapat denna slumpartade gnista, det som inte kan fångas utan bara anas, som en för författarinnan ovälkommen skugga över texten. Flyktig och skygg men ändå så fängslande.
Om jag slutar upp med att ifrågasätta den verkliga Maja Lundgrens psykiska stabilitet, hoppas jag också att hon förlåter mig att jag tar mig friheter med hennes alter ego. För om man bortser från bokens verklighetsbakgrund - den ilska som verkligheten orsakat och som här strömmar ut mot namngivna personer - är det just den där ängsliga skuggan som för mig gör boken så spännande.
Jag skrev det där brevet igår, som jag föresatt mig. Närmare bestämt var det ett brev till Maja Lundgren. Jag fick hennes mailadress i samband med internationella kvinnodagen, men har inte kommit mig för att skriva till henne förrän nu. Jag hade länge grubblat över hur jag skulle närma mig den litterära romangestalten Maja i Myggor och tigrar. Jag har undrat om jaget är en rak om än subjektiv skildring av tillvaron så som författarinnan betraktar den, eller om hon medvetet filtrerat sina intryck genom en del av sin personlighet som hon vet är lite problematisk. Och istället för att bara spekulera fritt ville jag fråga henne hur hon själv betraktade sitt berättar-jag. Jag blev glad när hon genast svarade.
Efter ett par brev fram och tillbaka tror jag mig nu förstå hur hon vill att läsaren ska ta till sig hennes roman. Först och främst uppmanade hon mig att läsa den som om ingenting var paranoia. Som om allting faktiskt var sant. Hon menar att hon gjort tydlig skillnad i boken mellan vad som varit fiktion och vad som varit subjektiv sanning. Hon har attackerat män med hög status inom kultureliten, blottlagt ett intrikat maktspel som de flesta andra drabbade bara upplevt som en vag och obehaglig aning. Samtidigt har hon blottat sina egna svagheter. Och det är detta hon har fått sådan skit för - något som naturligtvis inte heller överraskat henne.
Som jag försökte sammanfatta det: Hon tog upp svärdet och lade samtidigt ifrån sig skölden. Vilket jag också anser är det som rättfärdigar (om inte alla? så åtminstone den stora merparten av) hennes smädelser.
Boken är inte genomkontrollerad och superputsad och hon säger att hon inte heller ville ha den sådan. Medveten så klart, men samtidigt "rak, ärlig, ogarderad". Sanningen är ju ett besvärligt begrepp. Men det var ändå åt det hållet hon strävade.
Lite motvilligt blev jag efter hand tvungen att acceptera att den bok jag läst inte var identisk med den som Maja Lundgren skrivit. Orden är förvisso desamma. Dock inte den exakta innebörden. För av en underbar slump har något annat uppstått mellan raderna. Precis som när ett blixten en gång i skapelsens gryning slog ned bland grundämnena på jorden och förvandlade dem till något mer än bara grundämnen, har någonting i Myggor och tigrar fått liv och börjat röra sig. Kanske bara genom min egen subjektiva läsning, kanske för att orden som skaver mot varandra i en viss ordning faktiskt skapat denna slumpartade gnista, det som inte kan fångas utan bara anas, som en för författarinnan ovälkommen skugga över texten. Flyktig och skygg men ändå så fängslande.
Om jag slutar upp med att ifrågasätta den verkliga Maja Lundgrens psykiska stabilitet, hoppas jag också att hon förlåter mig att jag tar mig friheter med hennes alter ego. För om man bortser från bokens verklighetsbakgrund - den ilska som verkligheten orsakat och som här strömmar ut mot namngivna personer - är det just den där ängsliga skuggan som för mig gör boken så spännande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
