Biografi (22) - Statistik

Entrédörr till Victorias salong 2

Jag brukar sällan missa ett tillfälle att påpeka hur mycket begåvade och kreativa människor det finns bland arbetskamraterna på bion. Jag brukar svänga mig med hafsigt överslagna bråktal. Nu ska jag en gång för alla försöka göra en mer systematisk sammanställning.

På Stockholms två Svenska Bio-biografer arbetar i nuläget 19 personer med schemalagda pass inom driften på själva biograferna.

Av dessa 19 personer arbetar 6 stycken samtidigt med musik på seriös nivå: Dels denna lilla stjärna som snart släpper en ny EP; detta framgångsrika skägg; killen med dubbelnamn och två band; en av medlemmarna i det senare av dessa två band, som även kör sin egen grej; bions svenska jazzrussin; och slutligen killen som med tanke på den pågående Mamma Mia!-hysterin är helt rätt i tiden med sitt Abba-coverband.

Av dessa 6 har en samtidigt litterära ambitioner vilka han, med stöd av studiemedel, även ägnat sig åt på heltid. En är utbildad sömmerska.

Av de kvarvarande 13 har vi vidare en teaterapa, en som skriver och målar, och en som i nuläget i alla fall studerar litteraturvetenskap.

Återstår sålunda 10 personer, drygt hälften, varav ingen jobbar organiserat med något konstnärligt. Dock är det av dessa två som är gärna fotograferar, en som glatt men sporadiskt sjunger i kör, en som målar, samt slutligen en pensionerad yrkesmilitär som spelar tvärflöjt, samlar på brons och antikviteter och som ägnat lejonparten av sin fritid de senaste åren åt att egenhändigt inreda och renovera sin tvårummare i Gamla stan i autentisk gustaviansk 1700-talsstil.

Kvar finns nu, av de ursprungliga 19, 5 stycken med andra slags intressen.

Men även dessa är så klart cineaster.

***

Uppdatering: Fick just höra att en av de slutliga 5 studerar måleri på konstskolan Idun Lovén. Så egentligen var det alltså bara 4 kvar med andra intressen.

Tapetserar, målar lister.

Fortfarande med feber och nu därtill en envist rinnande näsa, återupptar jag mitt Peter Dahlande. Allt befinner sig i den där tråkiga, hantverksmässiga fasen när skissandet är klart och allt har fått sin ungefärliga form, men det ännu är för tidigt för något slutgiltigt. Nu ska det bara på en massa färg. Det är tråkigt. Lika bra då att ge sig hän åt det tråkigaste av det tråkiga först, så blir det förhoppningsvis roligare sen.

Ansiktslyftning

Bokhyllor.

Kanske blev jag inspirerad av min lagkamrat i Bellmanstafetten, som hade nypremiär för sin blogg idag. Kanske är det ett substitut för att få nymöblera mitt riktiga, framtida hem. Eller så var det bara hög tid för ett lyft av något slag.

Doris!

Ambivalensens och de exakta avvägningarnas mästarinna!

Efter en paus av rädsla för övermättnad är jag tillbaka i Lessings Matha Quest-serie. Nu tredje volymen. Andra världskriget rasar i Europa och i Sydrhodesia gror politiska proteströrelser mot sättet som den afrikanska befolkningen behandlas av den vita övermakten. Martha engagerar sig i en kommunistisk grupp, driven av på samma gång stor välvilja och löjeväckande byråkrati. Inte sällan tillåts sammanträdesprinciperna till och med överskugga själva grundfrågan, när indignationen ständigt tvingas gå omvägen via systemanalyser och protokoll. Det är så varmt men samtidigt parodiskt skildrat att jag, som inledningsvis fasade för att tvingas genomlida en lång fas i Marthas liv där hon blint ska brinna för fader Stalin, lugnas redan under de inledande kapitlen.

Så hej så länge! Jag hör av mig igen när det blir fred.

Feber

Jag är förkyld. Det är en sån där liten och löjlig förkylning som de andra, tuffa förkylningarna skrattar åt och gör narr av. Den försöker koppla nacksvingsgrepp på min kropp men lyckas inte. Den bara dinglar omkring lite löjligt runt halsen på mig där jag går.

Den lilla förkylningen gör mig lite febrig, lite snuvig, lite klibbig, lite tung i huvudet. Jag lät den hålla mig hemma från jobbet härom dagen men försöker nu hellre att inte låtsas om den. Den är ju knappt något alls att orda om alls, ändå lyckas den göra sig tillräckligt påtaglig för att hålla mig tillbaka.

Jag orkar inte ta tag i saker. Tanken på att blanda halsrossel med ångor från lösningsmedel är knappast lockande. Tanken på att gå ut och springa en halvmil känns absurd. Jag ligger mest bara på rygg och läser.

Kurar ihop mig. Samlar tankarna. Förbereder ett språng.

Min min min

Allt blir kletigt av ordet "min". Även när det är tänkt att bara vara beskrivande ger det lätt ett sken av självupptagenhet och enfald. Som när trutarna monotona skrän blir till "mine! mine! mine!" i filmen Finding Nemo.

Det blir knappast bättre när "min" efterförljs av ett substantiv som redan från början är hiskeligt.

Värst av allt måste tveklöst vara (och jag ryser till av äckel särskilt när det råkar vara jag själv som yttrat det):

"Min blogg".

Groteska böjelser

Att se olympiska gymnaster slingra omkring på sina redskap är alltid lika häpnadsväckande. Dock inte alltid en estetisk upplevelse.

Medan dansare strävar mot en pose som ska vara perfekt avvägd, tycks det extrema vara gymnasternas ideal. Handleder och fingrar vinklas i förment gracila men snarast brutala vinklar, senor sträcks ut, ryggar böjs i exorsistiska bryggor. Utövarna är så viga att de misst all känsla för det som är lagom. Som betraktare blir jag lika ofta äcklad som imponerad. Det kan vara likadant med metaforer.

Jag läste just ut Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik - på samma gång en mordgåta av storkonspiratoriska mått och en banal historia om ungdomar i collagemiljö. Mordgåtan förtjänar en erkännande nick, den är faktiskt ganska intrikat uppbyggd. De banala tonåringarna bryr jag mig emellertid inte om alls. Det sammantagna intrycket blir det jag vant mig vid efter att ha läst en tjock amerikansk roman, nämligen det samma som när en spinkig amerikansk tonårsgymnast försökt förbluffa mig med sina konster. Övermättnad och en undran om varför.

Ingenting i Pessls bok får bara vara vad det är. Allt som rimligen kan liknas vid något annat måste genast göra det. Det tycks inte spela någon roll om liknelsen ens är särskilt välfunnen eller motiverad: ryggsäckar står "lutade mot skåpbilens bakruta likt feta män som slumrat till", någon skolkar "som "en pojke med dålig andedräkt och klibbiga handflator". Och där ingen liknelse finns att tillgå, anmäler sig ännu hellre en referens till någon bok, film eller annat konstverk. Det enorma referensmaterialet är i själva verket en av romanens stora stöttepelare och de återkommande hänvisningarna hade också kunnat vara ett genialt inslag som skänkt föredömlig spänst och rytm, om hon bara använt dem med måtta. Nu blir referenserna istället så många att jag snart slutar läsa dem, skummar förbi dem och till slut rent av försöker bortse från dem i jakt efter textens egentliga huvudspår.

Boken irriterar mig dels för sin egen skull, för att den så desperat försöker imponera på mig att den automatiskt kopplar bort välviljan. (Dels för att Pessl är född samma år som jag men i motsats till mig förbaskat framgångsrik.) Och dels stör den mig för att jag är rädd att jag begår samma synd.

Att ha nära till liknelser är naturligtvis en tillgång. Men det är en förmåga som samtidigt ökar risken för samma slags groteska överrörlighet som i Fördjupade studier. Hur vig man än är får man aldrig passera gränsen för det tillräckliga. Ibland räcker det att ett träd bara får vara ett träd, ett moln ett moln, och gör det inte det är det förmodligen läge att börja fråga sig vad trädet eller molnet egentligen har i berättelsen att göra.

I mitt bakhuvud svävar några ord till ledstjärna och varning - inledningen till en novell som min vän skrev en gång, och som i avsaknad av krusiduller, ändå och just därför, är fullt tillräckliga att slå upp portarna för all din fantasi:

"Ett torg. November."

Minnets fallgropar

I filmen Blade runner inser Rachael att allt det som hon trott varit hennes privata minnen av en barndom, en uppväxt, i själva verket aldrig inträffat utan istället är inprogrammerade i hennes hjärna för att skänka emotionell stabilitet och en illusion av lång livserfarenhet trots att hon egentligen bara levt i ett fåtal år. När jag ser Final Cut-versionen av samma film står jag själv inför en liknande förvirring.

Det var säkert tio år sedan jag såg det som kommit att betraktas som orginalet. Jag kom sedan dess inte ihåg mycket mer än att jag gillade filmen för dess mörker och för sorgen i Harrison Fords ansikte, samt utöver detta en avgörande scen i närheten av slutet, en twist som plötsligt gav nytt perspektiv åt hela berättelsen.

I fredags gav jag mig ivrigt hän åt den nyklippta kultklassikern, med alla dess patetiska små utspel, irrationella motiv, (en kärleksscen som lika gärna hade kunnat vara en våldtäkt) och Fords hundlika minspel, i väntan just på denna avgörande scen. Men den kom aldrig!

Frustrerat grabbade jag tag i alla jag kände i jakt på någon som hade orginalet i färskt minne och som kunde hjälpa mig komma till klarhet med var den där scenen tagit vägen, om Ridley Scott klippt bort den, och i så fall varför då? Vännerna visste dock bara att själva slutet förändrats, blivit mer mörkt. Men den där scenen jag mindes - nej den kom de inte ihåg. Och när jag nu slarvigt kammar igenom nätet för att hitta ett spår av samma scen, som var så avgörande att den ju borde ha nämnts var som helst, inser jag att den faktiskt aldrig funnits. Jag har genom åren helt enkelt hittat på den själv.

Den inte existerande scenen går ut på att replikantjägaren Deckard, i samband med en skada han ådrar sig, upptäcker att han själv är en replikant. Temat: Det du försöker förinta hos andra finns även inom dig själv, och så vidare. I tron att detta var en av filmens uttalade essenser lade jag denna tolkning över skeendet och fann naturligtvis små ledtrådar till det kommande avslöjandet överallt i filmen under berättelsens gång - som i den aldrig besvarade frågan om Deckard själv genomgått känslotestet som avslöjar replikanter; i hans avsaknad av bakgrund annat än i fotografier; hans överordnades slit-och-släng-aktiga inställning till honom (såsom ändå bara varande en, i mänsklighetens tjänst, specialtillverkad slav); hans ambivalenta känslor inför "avskedandet" av andra replikanter; och så naturligtvis den sista origamin som likt ett visitkort lämnas i hans trapphus precis i slutet - en figur som motsvarar en av hans mycket privata sinnesbilder, och som han nu måste inse inte alls är privat utan inplanterad, eftersom andra känner till den, på samma sätt som han själv gör med Rachaels hemligheter. Mitt sällskap, som inte sett originalet, fann inga sådana ledtrådar alls.

Jag vet nu inte om min tolkning är relevant, eller om den bara kommer sig av en småsjuklig svulst i mitt minne. Vet någon råd får den gärna komma mig till undsättning!

Tills vidare sorterar jag in den där Blade Runner-scenen bland de andra av mina minnen som jag efter lång tid insett att jag hittat på själv. Till för bara någon månad sedan var jag till exempel helt övertygad om att jag, när jag var ungefär 5 år gammal och mina föräldrar bilade med mig till Spanien, så hade vi varit på turistbesök i en gammal tysk medeltidsborg, och där hade den brittiska rockgruppen Dire Straits kommit fram och hälsat på mig eftersom de tyckte att jag var söt. Detta har heller aldrig hänt.

Det är nog tur att jag helt frivilligt valt att strunta i journalistiken, för att istället ägna mig åt fabulationer.

Skeva nivåer

Läser om den tyske konstnären Tim Eitel i DN. och försvinner in i Schiefe Ebene. Jag tror mig förstå två saker. 1. Jag följer trender jag inte visste fanns. 2. Jag är hopplöst oskolad.

Att känna igen sig (eller i alla fall en del av sig själv) på ett oväntat ställe är omtumlande. För att dra ut på upplevelsen dök jag ut på nätet på jakt efter fler Eitel-människor fångade i fascinerande poser, vardagliga scener som genast väcker frågor om innan och efter. Jag hittade dock lika många sopsäckar mot svart bakgrund som kroppar mot grå bland hans verk, och återupprättade sålunda, på en gång lättad och besviken, gränsen mellan mig själv och de andra.

Att känna sig underlägsen är stimulerande. Det finns så mycket att lära och hur mycket enklare hade det inte varit om jag gått en kurs någonstans på vägen och fått de mest basala knepen avslöjade för mig på en gång, istället för att som nu försöka lista ut dem helt på egen hand. Svåra saker har emellertid alltid lockat mig mer än enkla. Jag är oskolad. Men jag är envis.

Som när någon för länge sedan, inspirerad av ett personlighetstest ur någon veckotidning, förde fram den hypotetiska frågan: Du kommer fram till ett berg, hur tar du dig till andra sidan? Någon svarade att hon skulle flyga över toppen i en liten luftballong, någon annan att han skulle leta reda på vägen som gick runt, en tredje att han skulle spränga en tågtunnel rakt igenom det, och jag att jag skulle bestiga det till fots, utan redskap.

Är det konstigt att åsnan slår sig blodig ibland?

Skuggjakt

Testa att hålla för ena halvan av ansiktet åt gången, så kanske ni förstår vart jag vill komma. Ett enkelt knep, tänkte jag, för att få till ett mångbottnat uttryck. Kanske alltför enkelt. Det får tiden utvisa.

Dans i vardande

För ett antal år sedan, när jag fortfarande gick på JMK och lekte reporter under fördjupningskursen i radiojournalistik, fick jag knalla ner till Nordiska muséet där de hade pressvisning för en ny utställning. Jag minns ingenting av vad den handlade om. Jag minns bara filmen de visade om Peter Dahls Dans i det blå.

Filmen var lika kongenial som den var enkel. Allt den bestod av var hans egen berättarröst, kommenterande en serie på 36 fotografier, tagna av tavlan i olika skeden under arbetets gång. Detaljer dyker upp och försvinner, ansikten skrattar, suddas sedan ut, stämningen skiftar, ljuset går i vågor. Vid något skede är hela salen drömsk och förtrollande, med kavaljeren som ett hukande monster över dansösens späda kropp. Sedan ger målaren plötsligt upp. Han får inte till det, tycker han. Duken blir nu stående i flera månader, innan han tar fram den igen, tar de sista fotografierna och gör den färdig.

Efter alla intryck som betraktaren bjuds på under vägen mot målet är slutresultatet i sig en besvikelse. Man tycker att han borde stannat upp någonstans på vägen, renodlat en tanke som senare målades bort, och just som en verklig dans är det stegen mitt i som trollbinder, inte den final där allting slutgiltigt stannar.

Jag har tänkt att jag någon gång borde göra som Peter Dahl, och ta bilder av en målning under arbetets gång. Jag har dock varit rädd för att uppleva detsamma som jag gjorde av filmen om Dans i det blå, alltså att jag skulle se den rätta tavlan glida mig ur händerna, när jag tror att rör mig den närmare. Utan jämförelsematerial skulle jag aldrig märka att den försvann, och aldrig behöva sörja det förgängliga.

Idag kom jag ändå fram till att göra ett försök. Kanske blir det dötrist. Kanske inte. Det går inte att veta på förhand. Min pågående målning heller inte lika lös i fogarna som Peter Dahls - jag har ju tänkt ut det mesta redan från början. Men kanske kan det ändå vara intressant, i alla fall för mig själv, att se ett uttryck växa fram.

Ni har redan fått se förstudien. Här kommer duken som den ser ut efter ett tillfälle med konturskisser innan helgen (jag använder akvarellpenna - kol har jag aldrig förstått mig på, det blir ju bara sotigt överallt - stryker sedan bort överskottsfärgen med fuktad trasa), och det första anfallet med grundfärger idag. Nu måste det torka lite innan jag går vidare. Annars blir det bara onödigt kladdigt.

Biografi (21) - alla vägar bär till Victoria

Min far och jag talas inte vid varje dag. Idag ringde han dock.

-Jag sitter på jobbet, sa jag, och väntar på en brandövning. Vi ska släcka dockor på innergården.
-Jaså, på Nybrogatan då?
Det var på Nybrogatan jag senast såg min far. Det var i mellandagarna 2005. Den biografen är bara en ekande grotta bakom husfasaden nu, sedan Astorias konkurs, en spöksal plundrad på allt av värde.
-Nej, nu är det ju Victoria.
-Jaså, Victoria? Ja där är det nyrenoverat nu.
-Ja här är café och sånt.
-Där har jag lagt mattor. För ett år sedan.
-Här? Uppe på övervåningen?
-Ja.
-Vid caféborden?
-Nej där uppe i maskinrummet. Och där nere, en och en halvtrappa ner.
-Jo där finns ju också en liten salong.
-Men någon projektor såg jag inte där. Jag vet inte vad det var för rum.
Victorias 5:a är med sina 18 stolar Sveriges näst minsta salong.
-Kanske hade de tagit ut projektorn, då tillfälligt, sa jag.
-Ja kanske det, sa han.

-Jaså, ett år sedan, sa jag. Här är jag hela tiden.

Samtalet fortsatte en stund. Han berättade att nuförtiden är han pensionerad. Det är visst skönt. Han har sålt jobbilen, sitter i sin lägenhet i Johanneshov, tittar på OS och tar det lugnt. Han sa att jag lät pigg.

-Det var ju bra, sa jag.

Vi rundade av det hela. Slutsatsen var att vi förmodligen inte får tillfälle att ses till jul det här året heller.

Midnatt, månförmörkelse

Man hade fått klisterbokstäver att skriva sitt namn med på den vita tröjan. Många gjorde så. Många skrev också någon fiffig lustighet på ryggen, som "öka du ligger efter", eller "slå mig kalle". Sen gick startskottet och deltagarna rann iväg längs Ringvägen. Svetten ångade genom det högteknologiska tröjtyget, angrep klistret och för vart tigande steg, var ny kilometer, lossade fler och fler bokstäver och föll av. Personnamn och individuella särskildheter dunstade mot månen, som var till hälften vit, till hälften röd och löparna flöt samman till en enda vit flod av böljande kroppar. Likt celler i en orm, slingrande genom Söders gator. Målgång på Hornsgatan och ett sista flämtande andetag. Där skingrades den igen, i sina beståndsdelar.

***

En annan metafor om man vill vara fräck: Vita celler med ett enda gemensamt mål. Som en kvinna snett bakom mig i loppet utbrast till sin väninna när vi precis nådde krönet av Mosebacke och den mjukt uppblåsta, röda och inifrån upplysta luftporten: Det är som att vi springer in i en stor muff!

Min vän drog inga sådana paralleller när han själv sprang igenom den, men påstod däremot att han på samma ställe höll på att krocka med en hoper sjungande huvuden som plötsligt stacks in här och där genom väggarna på den där... porten.

Dem såg inte jag.

Kanske talar vi om endorfinska hallucinationer? Inte omöjligt alls. Löpning är starka grejer.

Den obegripliga kvinnan

Män kan ofta få för sig att påstå att kvinnor är svåra att förstå sig på. Är det sant beror det på två saker.

Först och främst på mannens egen föreställning om vad en kvinna är. Istället för att betrakta en kvinna som vilken människa som helst, med samma logiska och ologiska sätt att reagera som mannen själv och hans brokiga skara av kamrater, har han fått för sig att kvinnor på något fundamentalt vis måste vara annorlunda. När kvinnan han möter sedan beter sig mänskligt, och ej utstuderat kvinnligt, tycks det honom märkligt, rent av obegripligt.

Det är det ena, och det problemet ligger helt hos mannen. Det andra problemet har sin rot inom själva kvinnan. För som världen ser ut, och har sett ut sedan urminnes tid, har även kvinnan lärt sig att hon är annorlunda. En stor del av hennes liv ägnar hon därför åt att på olika sätt anpassa sig till samhällets föreställning om vem hon är, och när hon förr eller senare inte reagerar i enlighet med sin tilltänkta roll är hon själv den första att ifrågasätta detta och försöka ändra på sitt beteende. Gång efter annan kommer hon på sig själv med att tänka: Nej, nu beter jag mig väl ändå väldigt konstigt! Och detta enbart för att hennes spontana reaktioner inte stämmer överens med dem hennes omgivning försökt lära henne är de rätta.

Ett enkelt och klassiskt exempel är det där att kvinnan måste vara förälskad för att kunna uppleva åtrå. Vilket gärna leder henne till den bakvända slutledningen att eftersom hon tycker att en man är begärlig måste hon ju vara kär i honom. Snart har hon också intalat sig själv att så är fallet. Kvinnor är, till följd av livslång övning, mycket bra på självsuggestion.

Att själv vara åtråvärd är dock ännu viktigare. En gång för alla har hon nämligen lärt sig att det är hennes kropp som avgör om hon är värd att älskas eller ej. Redan i mellanstadiet riktas pojkarnas blickar mot de flickor som biologin belönat mest iögonenfallande. Efter att i tio år ha varit människor, agerande subjekt med armar och ben som enbart varit medel för flickorna att förverkliga sina egna drömmar, förvandlas de i en handvändning till kroppar, till objekt som helst av allt ska kunna fungera som medel för att förverkliga någon annans drömmar och fantasier. Det är en omtumlande upptäckt.

Och likgiltighet är dödligaste av vapen.

Flickor lär sig automatiskt hur de ska göra för att bli sedda. Att killarna tafsar och fäller närgångna kommentarer om deras fysiska utveckling när de själva är inom hörhåll, är åtminstone bättre än att ingen bryr sig alls. Det är obehagligt, men det är bättre än inget. Och snart är flickan inbegripen i en vansklig balansgång mellan att dels hålla killarna på tillbördigt avstånd, dels aldrig säga ifrån så skarpt att de verkligen tar henne på orden. Så fortsätter det sedan upp i åldrarna. Till fallet med chefen som stryker henne lågt neröver ryggen och står lite för nära vid kaffeautomaten, så att det vänder sig i magen på henne, medan hon ändå fortsätter att le. Den kortkorta festkjolen som gör avsedd verkan på omgivningen men som också får henne att känna sig som ett djur i strålkastarljuset, registrerad, paralyserad och obehagligt självmedveten.

Till slut går det så långt att hon inte längre kan förnimma några renodlade känslor. Var instinkt grumlas genast av tankar om sociala borden, om själsliga vinster och förluster. Hon kan komma på sig själv med att vilja skrika nej! och ändå inte göra det. För visst skulle det säkert bli himla konstigt då efteråt? pinsamt liksom? och han kunde kanske bli sårad då och besviken? och det vill hon ju inte...

Om kvinnor är obegripliga beror det på antingen på att de brutit detta mönster och börjat handla i enlighet med sina egna instinkter igen. Blivit människor. Eller för att de fortfarande sitter fast i de uråldriga mönstren, och sålunda är obegripliga även för sig själva.

Med en hastig generalisering.

Min pågående tavla handlar om det.