Den obegripliga kvinnan

Män kan ofta få för sig att påstå att kvinnor är svåra att förstå sig på. Är det sant beror det på två saker.

Först och främst på mannens egen föreställning om vad en kvinna är. Istället för att betrakta en kvinna som vilken människa som helst, med samma logiska och ologiska sätt att reagera som mannen själv och hans brokiga skara av kamrater, har han fått för sig att kvinnor på något fundamentalt vis måste vara annorlunda. När kvinnan han möter sedan beter sig mänskligt, och ej utstuderat kvinnligt, tycks det honom märkligt, rent av obegripligt.

Det är det ena, och det problemet ligger helt hos mannen. Det andra problemet har sin rot inom själva kvinnan. För som världen ser ut, och har sett ut sedan urminnes tid, har även kvinnan lärt sig att hon är annorlunda. En stor del av hennes liv ägnar hon därför åt att på olika sätt anpassa sig till samhällets föreställning om vem hon är, och när hon förr eller senare inte reagerar i enlighet med sin tilltänkta roll är hon själv den första att ifrågasätta detta och försöka ändra på sitt beteende. Gång efter annan kommer hon på sig själv med att tänka: Nej, nu beter jag mig väl ändå väldigt konstigt! Och detta enbart för att hennes spontana reaktioner inte stämmer överens med dem hennes omgivning försökt lära henne är de rätta.

Ett enkelt och klassiskt exempel är det där att kvinnan måste vara förälskad för att kunna uppleva åtrå. Vilket gärna leder henne till den bakvända slutledningen att eftersom hon tycker att en man är begärlig måste hon ju vara kär i honom. Snart har hon också intalat sig själv att så är fallet. Kvinnor är, till följd av livslång övning, mycket bra på självsuggestion.

Att själv vara åtråvärd är dock ännu viktigare. En gång för alla har hon nämligen lärt sig att det är hennes kropp som avgör om hon är värd att älskas eller ej. Redan i mellanstadiet riktas pojkarnas blickar mot de flickor som biologin belönat mest iögonenfallande. Efter att i tio år ha varit människor, agerande subjekt med armar och ben som enbart varit medel för flickorna att förverkliga sina egna drömmar, förvandlas de i en handvändning till kroppar, till objekt som helst av allt ska kunna fungera som medel för att förverkliga någon annans drömmar och fantasier. Det är en omtumlande upptäckt.

Och likgiltighet är dödligaste av vapen.

Flickor lär sig automatiskt hur de ska göra för att bli sedda. Att killarna tafsar och fäller närgångna kommentarer om deras fysiska utveckling när de själva är inom hörhåll, är åtminstone bättre än att ingen bryr sig alls. Det är obehagligt, men det är bättre än inget. Och snart är flickan inbegripen i en vansklig balansgång mellan att dels hålla killarna på tillbördigt avstånd, dels aldrig säga ifrån så skarpt att de verkligen tar henne på orden. Så fortsätter det sedan upp i åldrarna. Till fallet med chefen som stryker henne lågt neröver ryggen och står lite för nära vid kaffeautomaten, så att det vänder sig i magen på henne, medan hon ändå fortsätter att le. Den kortkorta festkjolen som gör avsedd verkan på omgivningen men som också får henne att känna sig som ett djur i strålkastarljuset, registrerad, paralyserad och obehagligt självmedveten.

Till slut går det så långt att hon inte längre kan förnimma några renodlade känslor. Var instinkt grumlas genast av tankar om sociala borden, om själsliga vinster och förluster. Hon kan komma på sig själv med att vilja skrika nej! och ändå inte göra det. För visst skulle det säkert bli himla konstigt då efteråt? pinsamt liksom? och han kunde kanske bli sårad då och besviken? och det vill hon ju inte...

Om kvinnor är obegripliga beror det på antingen på att de brutit detta mönster och börjat handla i enlighet med sina egna instinkter igen. Blivit människor. Eller för att de fortfarande sitter fast i de uråldriga mönstren, och sålunda är obegripliga även för sig själva.

Med en hastig generalisering.

Min pågående tavla handlar om det.