Midnatt, månförmörkelse

Man hade fått klisterbokstäver att skriva sitt namn med på den vita tröjan. Många gjorde så. Många skrev också någon fiffig lustighet på ryggen, som "öka du ligger efter", eller "slå mig kalle". Sen gick startskottet och deltagarna rann iväg längs Ringvägen. Svetten ångade genom det högteknologiska tröjtyget, angrep klistret och för vart tigande steg, var ny kilometer, lossade fler och fler bokstäver och föll av. Personnamn och individuella särskildheter dunstade mot månen, som var till hälften vit, till hälften röd och löparna flöt samman till en enda vit flod av böljande kroppar. Likt celler i en orm, slingrande genom Söders gator. Målgång på Hornsgatan och ett sista flämtande andetag. Där skingrades den igen, i sina beståndsdelar.

***

En annan metafor om man vill vara fräck: Vita celler med ett enda gemensamt mål. Som en kvinna snett bakom mig i loppet utbrast till sin väninna när vi precis nådde krönet av Mosebacke och den mjukt uppblåsta, röda och inifrån upplysta luftporten: Det är som att vi springer in i en stor muff!

Min vän drog inga sådana paralleller när han själv sprang igenom den, men påstod däremot att han på samma ställe höll på att krocka med en hoper sjungande huvuden som plötsligt stacks in här och där genom väggarna på den där... porten.

Dem såg inte jag.

Kanske talar vi om endorfinska hallucinationer? Inte omöjligt alls. Löpning är starka grejer.