Terra Nullius

På allmänningen bakom vårt hus, ensam med Sven Lindqvist.

Som bär?

Jag är alltså helt insnöad på detta nu, men ärligt talat:

Är inte Björn Ranelid lite lik Paulie "Walnuts" Gualtieri?

Inte alls vägs ände!

Nu har jag tjatat om The Sopranos flera gånger den senaste veckan, och så nås jag ändå först idag av nyheten att världens bästa gangsterepos inte alls tar slut till de abrupt avbrutna tonerna av The Journeys "Don't stop believing", utan tvärt om får en uppklarande (alternativt omtolkande) fortsättning som film. Och inte bara en gång heller, utan två!

Avslöjandet gör mig både exalterad och skräckslagen.

För lika gärna som filmerna kan bjuda på ytterligare fyra timmars högkvalitativ njutning, kan de ju råka förse en annars mästerlig serie med en tung, slapp och i anatomiskt onödig svans av pengagnidig produktmjölkning.

Jag trodde jag såg sista scenen i morse. Lättnad och vemod. Nu måste jag ha ångest i flera år innan jag vet med säkerhet hur allting slutar.

Herregud, Tony!

Hur i all sin dar ska jag stå ut!?

Pausfågel (26) - Vägs ände

Så var det över.

Utkastat

Handskriften till novell nummer tre färdig.

36, hastigt nedkrafsade, mer eller mindre otydbara, i princip värdelösa, A5-sidor.

En ungefärlig tanke slarvigt fästad på papper.

Nu börjar det verkliga arbetet.

Inte mer med det

Läste ut Theres för ett par dagar sedan.

Den var bra.

Någon vidlyftigare tanke kommer inte för mig.

Som Jonas Thente konstaterade i sin blogg tidigare i vår, ibland finns liksom inget att mer att säga.

Sjätte säsongen

Efter en lång, till synes förgäves, väntan på att Warner skulle släppa greppet om snålheten och ge ut hela sjätte säsongen i en enda låda, snubblade vi över de två sista boxarna till ett oemotståndligt andrahandspris.

Jag borde avnjuta dem i små portioner. Men det är som med en drog. Man måste välja allt eller inget.

I flera dagar har jag knappt gjort något annat med min överskottstid än matat sensorerna med italiensk-amerikansk brottslighet och familjedramatik.

Först när avsnitten är slut, bryts väl förtrollningen och släpper mig fri.

Jag är så illa däran att jag nästan längtar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 18)

Nu har jag bestämt mig.

Tävling nummer 20 blir en multitävling, där sju olika konstverk presenteras, och då gäller det att gissa stationer för glatta livet. Det spelar heller ingen roll vem som gissar rätt först. Det gäller bara att gissa bäst. Har man alla rätt får man nämligen, utöver ett poäng per rätt svar, även tre sköna bonuspoäng.

Att jag förvarnar om detta redan ett par veckor i förväg, är för att ni inte ska känna er överrumplade sedan. Men nu fokuserar vi återigen på nuet.

Och idag sjunger vi det hålslagna A4-papprets lov.

På vilken tunnelbanestation ser golvet i biljetthallen ut så här?

Sans och vett?

Igår fortsatte jag i min målmedvetna strävan att försöka förstå tjusningen med Star Trek. Denna gång genom att se den fjärde filmen i ordningen, The Voyage Home från 1986, den av filmerna som också lär älskas mest av anhängarna (åtminstone innan de fick se J.J. Abrams bidrag till det det ständigt växande eposet).

Jag fann till min förvåning att det var en propagandafilm mot valfiske.

-Men det ska ju vara lite dåligt, sa min bisittare. Det är det som är charmen.

Jag känner mig ändå förvirrad. Vore det härmed på sin plats att revidera hela mitt tidigare inlägg, det där om sans och vett? Finns det Star Trek jag föreställer mig enbart i mitt eget huvud?

När serierna går i repris på nytt (eller jag kommer över dem på med moderna vägar) ska jag lustitta på dem från a till ö, om så bara för att få svar på den frågan.

(Jag känner mig lite som en gammal tant som helhjärtat men rådvill försöker förstå sina barnbarns interna humor, i övertygelsen att där ju måste finnas något verkligt roligt att utvinna, trots att det möjligen inte alls gör det.)

Om däremot The Voyage Home ska vara den bästa av filmerna lämnar jag helst de övriga (åtta ännu osedda) därhän. Tanken på att just knölvalar skulle har sina egna intergalaktiska, ytterst högteknologiska skyddsandar är faktiskt lite för svår att smälta, till och med för en godhjärtad (och allmänt valälskande) gammal tant.

Den stora, rosa hjärntvätten

DN. frågar sig, efter en genomgång av några nutida ungdomsböcker riktade till flickor, vad unga kvinnor egentligen skolas till.

Svaret tycks deprimerande nog bli det samma gamla vanliga: att sätta den romantiska kärleken och utseendet främst.

Denna ödesdigra romantiska hjärntvättning!

Hårdraget (min version):

Efter ett sexuellt möte är kvinnan genast dömd att tvångsmässigt återvända till den episoden, att peppra den med romantiska innebörder och drömma om den stora kärleken.

En man lämnar mötet fri att genast börja fantisera om nästa erövring

Hans egenvärde har, genom den tillfälliga bekräftelsen, redan stärkts. Han rätar på ryggen.

Hennes är avhängigt av att mannen kommer tillbaka.

Någonstans under allt rosa fluff hörs en mufflad men förtvivlad bön: Befria oss från de där smäktande gallren i våra hjärnor!

Det tar alldeles för mycket på krafterna, att ständigt leva lyckliga i alla sina dagar.

Rätt svar (deltävling 17): Ängbyplan!

Och det var det ingen som visste. Även om ni någon gång gått av tåget vid den här stationen är det heller inte säkert att ni skulle lagt märke till konsten där.

För ett stressat sinne förvandlas lätt till ett randigt mönster i ögonvrån, något svart-vitt-rött på trapphusväggarna, något slags myllriga kakellöpare med olika orientaliska schabloner.

Stannar man upp och går närmare upptäcker man emellertid att de där mönstren inte alls är samma stiliserade liljor och lotusblommor som på farmors gamla tapet, utan ålderdomliga fotografier, tagna från vykort och veckotidningar, spegelvända åt flera håll och sedan upprepade så många gånger att detaljerna uppslukas av regelbundenheten.

Idén är smått genialisk. Jag skulle gärna haft ett sådant här kakel någonstans hemma.

Nu får jag istället nöja mig med att titta på min närmsta tunnelbanestation här ute i Bromma (som invigdes 1952, konsten tillkom 1994). I julas fick jag också äran att dricka snaps ur konstnärens Åsa Lindström (född 1956) specialdesignade glas från Rörstrand.

Att arbeta utifrån redan befintliga bilder för att skapa stilrena och humoristiska mönster är något av Åsa Lindströms signum.

Hon har en lång rad utställningar bakom sig och förutom kaklet på Ängbyplans tunnelbanestation har hon också bidragit med utsmyckningar i köket på Grand Hotell Stockholm, Karolinska institutet Studenternas Hus och Svenska Dagbladets foajé.

***

Inför en tidigare deltävling citerade jag förresten Barbro Lindgrens ungdoms- (skrev nästan ungdums!) bok Bladen brinner.

Genom kulturförvaltningens satsning "Det litterära Stockholm", som sedan 1992 satt upp små skyltar över hela stan med citat ur olika skönlitterära verk, har jag nu insett att det är här i Ängby boken utspelar sig. Så vet ni det också, av bara farten.

En sådan vacker dront

För att ha något nytt att läsa efter Dumskallarnas sammansvärjning tog jag med mig presentkortet vi fick med posten när vi flyttade till Bromma och for omvägen via Äppelviken för att byta det mot en bok.

Redan namnet Äppelviken skvallrar om samhällets pitoreska karaktär, och den lokala bokhandeln gör onekligen sitt till för att späda på gemytet. Så här önskar man ju att alla små bokhandlar kunde se ut för evigt.

Efter att ha tvekat länge och väl bland det begränsade men ändå väl avvägda utbudet av pocketböcker föll valet på Steve Sam-Sandbergs Theres. Trots rabattchecken på 50 riksdaler återstod det att punga ut 25 kronor innan den blev min.

Finns det då fortfarande människor som kan tänka sig att betala 75 kronor för en bok som finns för 39 kronor fraktfritt på nätet? Förmodligen inte länge till.

Att överräcka den lilla slanten till kassörskan kändes därför lika vemodigt som att mata ett sävligt och vackert men hopplöst utrotningshotat djur med kaksmulor.

När jag gick tog jag också en bild på stället. Passade på, så att säga, medans tid var.

De förnuftigas sammansvärjning

"När en sant storslagen ande dyker upp här i världen kan man känna igen honom på detta tecken, att dumskallarna alla har sammansvurit sig mot honom"

Detta citat av Jonathan Swift pryder titelsidan i Dumskallarnas sammansvärjning.

Bokens huvudperson, Ignatius J. Reilly, skulle mer än gärna se detta som förklaring till alla sina egna katastrofala misslyckanden. Samtidigt fann väl hans jämnårige skapare en bitter tröst i samma ord.

För John Kennedy Toole lyckades själv aldrig få sin roman publicerad. Han tog sitt liv 1969, vid 32 års ålder, deprimerad av bristen på erkännande. Elva år senare var det istället hans mamma som lyckades få en förläggare intresserad av den knappt läsbara handskriften sonen lämnat efter sig. 1981 belönades verket med Pulitzerpriset för främsta amerikanska roman.

Denna bakgrund är en fantastisk historia. När man läser den vill man ju inte annat än att det där manuset, som med sådan nöd och näppe undgick förgängelsen, verkligen ska varit ett missförstått mästerverk. Kanske vill man det så hett att man till och med intalar sig att det är sant, och av bara farten belönar med en prestigefull utmärkelse? Jag vet inte.

Vi älskar alla historier om människor som aldrig gav upp, som trotsade sina antagonister och firade stora triumfer i slutet (om än, i detta fall, postumt). Vi ser det väl som ett argument för att själva inte ge upp våra vanvettiga drömmar. Historier som dessa har lärt oss att vi också kommer segra till slut, hur mörkt det än ser ut för tillfället. Se bara på Askungen.

Efter att ha läst Tooles livsverk förvandlas emellertid den hoppingivande historien lika mycket till en tragisk påminnelse om att inte alla drömmar är värda att bevara. Om hela världen motarbetar dig är det kanske inte världen utan dig själv det är fel på.

Att som svar på den insikten krossa din moders hjärta genom att begå självmord är i alla lägen onödigt drastisk åtgärd. Men kanske bör du se dig om efter nya drömmar. Eller åtminstone lyssna på kritiken och se över dina gamla.

Bakåt, inåt, nedåt

Idag lånade jag en bättre kamera och tog tunnelbanan till min barndom.

Målet var att hitta en bild till fotoutställningen "Mitt kreativa rum" på multifesten Kultival. Frågan som ska besvara med den bilden är: Var finner du din inspiration?

Jag har aldrig tidigare funderat så noga på detta.

Jag tror att det handlar om känslor.

Som upplevelsen av att oväntat befinna sig strax utanför upptrampade vägar, att råka ta ett steg åt sidan (faktiskt eller bildligt) och plötsligt se allt som för första gången. Att för en kort stund återfå hoppet om att det ännu finns ett par tankar kvar där ute som ingen annan redan tänkt förut. Friheten i insikten att man inte ha något kvar att förlora, att allt man varit rädd för till slut slagit in och det därför inte finns något att frukta. Uppvaknanden. En berusande känsla av nu.

I dag är ju det mesta på Södermalm hemvant och uttjatat. Knivsöder har sedan länge begravts under drivor av Monki-toppar, fyllda crèpes och märkessneakers. Men än finns några platser kvar av min barndoms yttre rymder som sofo-kidsen inte tagit över.

En finns under broarna vid Eriksdal.

Mellan Clarion Hotel, det högmoderna inomhusbadet, det inte fullt så moderna utomhusbadet, badmintonhallen och de gemytliga kolonilotterna, ligger ett övergivet tågspår och rostar. I ena änden löper det ut på Norra Hammarbyhamnen och följer promenadstråket hela vägen bort till Stadsgårdskajen. I andra änden försvinner det, mellan två murar av kompakt grönska, rakt in i ett kolsvart hål.

Mitt hjärta slog hårdare ju närmare jag kom. För vart steg jag tog kastade jag två blickar över axeln. Inte en människa. Tio meter från den delvis avskärmade tunnelmynningen vägrade mina fötter att gå vidare. Träden prunkade, solen sken från klarblå himmel, fjärilarna fladdrade och ändå var jag rädd.

Då visste jag att jag var framme.

***

(Bilden ovan togs idag på samma plats. Det är dock inte den som ska vara med på Kultival.)