Sans och vett?

Igår fortsatte jag i min målmedvetna strävan att försöka förstå tjusningen med Star Trek. Denna gång genom att se den fjärde filmen i ordningen, The Voyage Home från 1986, den av filmerna som också lär älskas mest av anhängarna (åtminstone innan de fick se J.J. Abrams bidrag till det det ständigt växande eposet).

Jag fann till min förvåning att det var en propagandafilm mot valfiske.

-Men det ska ju vara lite dåligt, sa min bisittare. Det är det som är charmen.

Jag känner mig ändå förvirrad. Vore det härmed på sin plats att revidera hela mitt tidigare inlägg, det där om sans och vett? Finns det Star Trek jag föreställer mig enbart i mitt eget huvud?

När serierna går i repris på nytt (eller jag kommer över dem på med moderna vägar) ska jag lustitta på dem från a till ö, om så bara för att få svar på den frågan.

(Jag känner mig lite som en gammal tant som helhjärtat men rådvill försöker förstå sina barnbarns interna humor, i övertygelsen att där ju måste finnas något verkligt roligt att utvinna, trots att det möjligen inte alls gör det.)

Om däremot The Voyage Home ska vara den bästa av filmerna lämnar jag helst de övriga (åtta ännu osedda) därhän. Tanken på att just knölvalar skulle har sina egna intergalaktiska, ytterst högteknologiska skyddsandar är faktiskt lite för svår att smälta, till och med för en godhjärtad (och allmänt valälskande) gammal tant.