De förnuftigas sammansvärjning

"När en sant storslagen ande dyker upp här i världen kan man känna igen honom på detta tecken, att dumskallarna alla har sammansvurit sig mot honom"

Detta citat av Jonathan Swift pryder titelsidan i Dumskallarnas sammansvärjning.

Bokens huvudperson, Ignatius J. Reilly, skulle mer än gärna se detta som förklaring till alla sina egna katastrofala misslyckanden. Samtidigt fann väl hans jämnårige skapare en bitter tröst i samma ord.

För John Kennedy Toole lyckades själv aldrig få sin roman publicerad. Han tog sitt liv 1969, vid 32 års ålder, deprimerad av bristen på erkännande. Elva år senare var det istället hans mamma som lyckades få en förläggare intresserad av den knappt läsbara handskriften sonen lämnat efter sig. 1981 belönades verket med Pulitzerpriset för främsta amerikanska roman.

Denna bakgrund är en fantastisk historia. När man läser den vill man ju inte annat än att det där manuset, som med sådan nöd och näppe undgick förgängelsen, verkligen ska varit ett missförstått mästerverk. Kanske vill man det så hett att man till och med intalar sig att det är sant, och av bara farten belönar med en prestigefull utmärkelse? Jag vet inte.

Vi älskar alla historier om människor som aldrig gav upp, som trotsade sina antagonister och firade stora triumfer i slutet (om än, i detta fall, postumt). Vi ser det väl som ett argument för att själva inte ge upp våra vanvettiga drömmar. Historier som dessa har lärt oss att vi också kommer segra till slut, hur mörkt det än ser ut för tillfället. Se bara på Askungen.

Efter att ha läst Tooles livsverk förvandlas emellertid den hoppingivande historien lika mycket till en tragisk påminnelse om att inte alla drömmar är värda att bevara. Om hela världen motarbetar dig är det kanske inte världen utan dig själv det är fel på.

Att som svar på den insikten krossa din moders hjärta genom att begå självmord är i alla lägen onödigt drastisk åtgärd. Men kanske bör du se dig om efter nya drömmar. Eller åtminstone lyssna på kritiken och se över dina gamla.