Inte alls vägs ände!

Nu har jag tjatat om The Sopranos flera gånger den senaste veckan, och så nås jag ändå först idag av nyheten att världens bästa gangsterepos inte alls tar slut till de abrupt avbrutna tonerna av The Journeys "Don't stop believing", utan tvärt om får en uppklarande (alternativt omtolkande) fortsättning som film. Och inte bara en gång heller, utan två!

Avslöjandet gör mig både exalterad och skräckslagen.

För lika gärna som filmerna kan bjuda på ytterligare fyra timmars högkvalitativ njutning, kan de ju råka förse en annars mästerlig serie med en tung, slapp och i anatomiskt onödig svans av pengagnidig produktmjölkning.

Jag trodde jag såg sista scenen i morse. Lättnad och vemod. Nu måste jag ha ångest i flera år innan jag vet med säkerhet hur allting slutar.

Herregud, Tony!

Hur i all sin dar ska jag stå ut!?