Lämnar Stockholm med en påminnelse

När ni läser detta sitter jag på en buss på väg mot mödernet i norr.

Mödernet har ännu inte till fullo insett intranätets välsignelser och lever sålunda ett praktiskt och hederligt liv i det analoga. Så tvingas även jag leva i verkligheten den kommande veckan.

Ni får hålla till godo med tidsinställda inlägg så länge.

Idag påminner jag exempelvis om tillställningen Kultival på Impro & Co, Hagagatan 42. Den kostar bara 30 pix och det blir mycket kultur per krona.

Jag deltar själv med ett fotografi där. I jämförelse med övriga programpunkter är detta mellertid en skvätt i Mississippi. Klicka bara på länken ovan så får ni se.

Sidospår i sanden

Terra Nullius väckte förövrigt också min nyfikenhet för Australiensisk konst.

Enligt Sven Lindqvist är det just som konstnärer kontinentens förtryckta folk kunnat väcka internationellt intresse, inte bara som utrotningshotade kuriositeter, utan även i makt av sitt eget personliga uttryck.

Lite krasst frågar jag mig förvisso om inte just det kuriösa spelar en roll även här. På en mättad marknad letar man ständigt efter det annorlunda.

Det är dessutom fortfarande de rika, vita som bestämmer vad som är fint och fult, vad som är klotter och vad som är konst.

Och hur mycket av den ekonomiska framgången når egentligen konstnärerna själva?

En artikel i The Sydney Morning Herald (från 2003) belyser problematiken och tar Johnny Warangkula Tjupurrula som exempel.

1973 sålde han sitt verk Water Dreaming ay Kalipinypa för 150 dollar. 1997 såldes detta på Sotheby’s för 210.000 dollar, tre år senare hade priset mer än fördubblas. Samma sak skedde med flera av hans verk. Men konstnären själv dog fattig i februari 2001.

Jag får väl bara hoppas att jag själv har bättre tur.

(Här är en länk till Aboriginal Fine Arts Gallery- där bland andra Tjupurrula finns representerad.)

Någon annans land

Att läsa En kortfattad historik över nästan allting var att villigt låta allmänbildas och samtidigt skratta uppsluppet åt den rara enfalden hos forna tiders upptäckare och vetenskapsmän, som lade fantasifulla pussel med fossilerade benrester och försökte förklara bergkedjornas existens(det lilla vi vet om världen i dag tycks ju självklart så här i efterhand).

Att läsa Terra Nullius: en resa genom ingens land (2005) är att tvehågset låta sig allmänbildas och samtidigt känna hjärtat dras ihop i vred förtvivlan över den mordiska enfalden hos forna tiders upptäckare och vetenskapsmän. Som överallt annars lyckades ju den vita mannen under sitt intåg i Australien förringa, förskingra och i många fall förinta de människor som redan levde där. Det är en skildring av systematiserad rasism i dess värsta form, ofta i kombination med kvinnohat, och gång på gång vill man resa tillbaka i tiden och puckla skiten ur de känslokalla vildar som förslavade, våldtog och mördade öknens släkttrogna barn, kvinnor och män.

Men tidsresor existerar (åtminstone för oss människor, åtminstone vad vi vet) än så länge bara i fiktionens värld. Och den fråga Sven Lindqvist ställer sig, och oss, är därför om kollektiv skuld kan gå i arv och vad vi som dragit (och ännu drar) sådan nytta av andras folks lidande i så fall bör göra för att sona vårt brott.

Frågan är ständigt angelägen och Lindqvist ställer den lika stilfullt som vanligt. Skulle jag ändå kritisera hans cyniska redogörelse av hur den vita mannen sökt kartlägga aboriginernas liv och kultur utan att egentligen närma sig källan, så är det väl att det svarta folkets röst faktiskt ropar i sin frånvaro även här. Intervjuer har gjorts med ett fåtal vita nyckelpersoner. Resten är hämtat ur skriftliga källor, varav också där ett fåtal är skrivna av ursprungsbefolkningen.

Jag inser att de vita källorna är betydligt fler och mer lättillgängliga. Men ett eller annat personligt möte hade inte skadat texten. Lindqvist är ju ändå där.

I Terra Nullius vilar istället närvaron hos det landskap Lindqvist färdats igenom. Men så är det ju å andra sidan också marken som gett boken dess namn.

Rätt svar (deltävling 18): Zinkensdamm!

Och grattis Yavie som denna gång var först att gissa rätt. Bra jobbat! Zinkensdamm ligger ju mitt på Söder men är ändå inte någon vidare centralpunkt (annat än för stadens bandyspelare). Sent på kvällen en gång varje augusti är här dock ett imponerande myller av människor. Då går startskottet för Midnattsloppet och löparna rinner nedför Ringvägen likt en guppande älv, för att något senare också gå i mål just här, fast då på Hornsgatan.

Vad beträffar tunnelbanekonsten var det emellertid inte bandyklubban eller löpskon som fick stå modell när stationen från 1964 skulle få nya utsmyckningar 2003, utan istället vårt vanligaste pappersformat, A4-arket.

Vi hittar den välkända formen dels i golvet under spärrarna. Men också på lutbänken utanför entrén och på fondväggen i klinker nere på plattformen. Murväggen vid entrén har också utskurna former av klinkermaterial i nio olika färger.

Konstnären bakom detta heter John Stenborg (född 1957, om inte ratsit lurar mig). Han är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har under flera år undervisat vid Konstskolan Idun Lovén och vid Gerlesborgsskolan. Bland hans andra, mer ärofyllda uppdrag, kan nämnas utformandet av Nobelprisdiplomet till JMG Le Clézio, 2008.

Här på Zinkensdamm har Stenborg även målat de två fondväggarna på plattformen mot Ropsten/Mörby centrum. Detta invigdes redan 1991 och vid tillfället hade han sällskap av Göran T. Karlsson som gjorde en motsvarande utsmyckning på fondväggarna mot Fruängen/Norsborg.

Målningarna är, enligt plakatet, avsedda att "markera stationens avslutning och bromsa oändligheten i kakelsättningens mönster". Min tolkning av detta är att Stenborg velat få det geometriska att liksom upplösas i ett abstrakt flimmer i var sin ände av sin plattform, medan Karlsson tvärt om tagit fäste på den slutgiltiga kollisionen, resans slut och en annan resas början, mötet mellan två människor - kyssen.

Göran T. Karlsson (född 1954 - också en trolig ratsitgissning) är målare och fotograf, utbildad på Kungliga Konsthögskolan och numera lärare i teckning och måleri vid Nyckelviksskolan i Stockholm. Han skapar även digitalt bearbetade verk. Även han har bland annat formgett en utmärkelse, bronsplaketten Stadsmiljöpriset, som 2002 delades ut av Solna stad.

Bäst på stationen tycker jag emellertid är verket Väderlekar från 2007, som består av en serie färgglada oljemålningar på duk, upphängda på reklamplats längsmed spårväggarna. Dessa är en del av den pågående satsningen med tillfällig, och regelbunden utbytt, konst på vissa stationer runt Stockholm. Skaparen Thomas Henriksson (född 1964) tillhör det något yngre garde av konstnärer som insett vikten av en egen hemsida. Gott så!

Hans himmel får också avsluta dagens föreläsning. På onsdag kör vi vidare igen.

Terra Nullius

På allmänningen bakom vårt hus, ensam med Sven Lindqvist.

Som bär?

Jag är alltså helt insnöad på detta nu, men ärligt talat:

Är inte Björn Ranelid lite lik Paulie "Walnuts" Gualtieri?

Inte alls vägs ände!

Nu har jag tjatat om The Sopranos flera gånger den senaste veckan, och så nås jag ändå först idag av nyheten att världens bästa gangsterepos inte alls tar slut till de abrupt avbrutna tonerna av The Journeys "Don't stop believing", utan tvärt om får en uppklarande (alternativt omtolkande) fortsättning som film. Och inte bara en gång heller, utan två!

Avslöjandet gör mig både exalterad och skräckslagen.

För lika gärna som filmerna kan bjuda på ytterligare fyra timmars högkvalitativ njutning, kan de ju råka förse en annars mästerlig serie med en tung, slapp och i anatomiskt onödig svans av pengagnidig produktmjölkning.

Jag trodde jag såg sista scenen i morse. Lättnad och vemod. Nu måste jag ha ångest i flera år innan jag vet med säkerhet hur allting slutar.

Herregud, Tony!

Hur i all sin dar ska jag stå ut!?

Pausfågel (26) - Vägs ände

Så var det över.

Utkastat

Handskriften till novell nummer tre färdig.

36, hastigt nedkrafsade, mer eller mindre otydbara, i princip värdelösa, A5-sidor.

En ungefärlig tanke slarvigt fästad på papper.

Nu börjar det verkliga arbetet.

Inte mer med det

Läste ut Theres för ett par dagar sedan.

Den var bra.

Någon vidlyftigare tanke kommer inte för mig.

Som Jonas Thente konstaterade i sin blogg tidigare i vår, ibland finns liksom inget att mer att säga.

Sjätte säsongen

Efter en lång, till synes förgäves, väntan på att Warner skulle släppa greppet om snålheten och ge ut hela sjätte säsongen i en enda låda, snubblade vi över de två sista boxarna till ett oemotståndligt andrahandspris.

Jag borde avnjuta dem i små portioner. Men det är som med en drog. Man måste välja allt eller inget.

I flera dagar har jag knappt gjort något annat med min överskottstid än matat sensorerna med italiensk-amerikansk brottslighet och familjedramatik.

Först när avsnitten är slut, bryts väl förtrollningen och släpper mig fri.

Jag är så illa däran att jag nästan längtar.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 18)

Nu har jag bestämt mig.

Tävling nummer 20 blir en multitävling, där sju olika konstverk presenteras, och då gäller det att gissa stationer för glatta livet. Det spelar heller ingen roll vem som gissar rätt först. Det gäller bara att gissa bäst. Har man alla rätt får man nämligen, utöver ett poäng per rätt svar, även tre sköna bonuspoäng.

Att jag förvarnar om detta redan ett par veckor i förväg, är för att ni inte ska känna er överrumplade sedan. Men nu fokuserar vi återigen på nuet.

Och idag sjunger vi det hålslagna A4-papprets lov.

På vilken tunnelbanestation ser golvet i biljetthallen ut så här?

Sans och vett?

Igår fortsatte jag i min målmedvetna strävan att försöka förstå tjusningen med Star Trek. Denna gång genom att se den fjärde filmen i ordningen, The Voyage Home från 1986, den av filmerna som också lär älskas mest av anhängarna (åtminstone innan de fick se J.J. Abrams bidrag till det det ständigt växande eposet).

Jag fann till min förvåning att det var en propagandafilm mot valfiske.

-Men det ska ju vara lite dåligt, sa min bisittare. Det är det som är charmen.

Jag känner mig ändå förvirrad. Vore det härmed på sin plats att revidera hela mitt tidigare inlägg, det där om sans och vett? Finns det Star Trek jag föreställer mig enbart i mitt eget huvud?

När serierna går i repris på nytt (eller jag kommer över dem på med moderna vägar) ska jag lustitta på dem från a till ö, om så bara för att få svar på den frågan.

(Jag känner mig lite som en gammal tant som helhjärtat men rådvill försöker förstå sina barnbarns interna humor, i övertygelsen att där ju måste finnas något verkligt roligt att utvinna, trots att det möjligen inte alls gör det.)

Om däremot The Voyage Home ska vara den bästa av filmerna lämnar jag helst de övriga (åtta ännu osedda) därhän. Tanken på att just knölvalar skulle har sina egna intergalaktiska, ytterst högteknologiska skyddsandar är faktiskt lite för svår att smälta, till och med för en godhjärtad (och allmänt valälskande) gammal tant.

Den stora, rosa hjärntvätten

DN. frågar sig, efter en genomgång av några nutida ungdomsböcker riktade till flickor, vad unga kvinnor egentligen skolas till.

Svaret tycks deprimerande nog bli det samma gamla vanliga: att sätta den romantiska kärleken och utseendet främst.

Denna ödesdigra romantiska hjärntvättning!

Hårdraget (min version):

Efter ett sexuellt möte är kvinnan genast dömd att tvångsmässigt återvända till den episoden, att peppra den med romantiska innebörder och drömma om den stora kärleken.

En man lämnar mötet fri att genast börja fantisera om nästa erövring

Hans egenvärde har, genom den tillfälliga bekräftelsen, redan stärkts. Han rätar på ryggen.

Hennes är avhängigt av att mannen kommer tillbaka.

Någonstans under allt rosa fluff hörs en mufflad men förtvivlad bön: Befria oss från de där smäktande gallren i våra hjärnor!

Det tar alldeles för mycket på krafterna, att ständigt leva lyckliga i alla sina dagar.