Sidospår i sanden

Terra Nullius väckte förövrigt också min nyfikenhet för Australiensisk konst.

Enligt Sven Lindqvist är det just som konstnärer kontinentens förtryckta folk kunnat väcka internationellt intresse, inte bara som utrotningshotade kuriositeter, utan även i makt av sitt eget personliga uttryck.

Lite krasst frågar jag mig förvisso om inte just det kuriösa spelar en roll även här. På en mättad marknad letar man ständigt efter det annorlunda.

Det är dessutom fortfarande de rika, vita som bestämmer vad som är fint och fult, vad som är klotter och vad som är konst.

Och hur mycket av den ekonomiska framgången når egentligen konstnärerna själva?

En artikel i The Sydney Morning Herald (från 2003) belyser problematiken och tar Johnny Warangkula Tjupurrula som exempel.

1973 sålde han sitt verk Water Dreaming ay Kalipinypa för 150 dollar. 1997 såldes detta på Sotheby’s för 210.000 dollar, tre år senare hade priset mer än fördubblas. Samma sak skedde med flera av hans verk. Men konstnären själv dog fattig i februari 2001.

Jag får väl bara hoppas att jag själv har bättre tur.

(Här är en länk till Aboriginal Fine Arts Gallery- där bland andra Tjupurrula finns representerad.)