Förhalningar?

I går kom jag på grundförutsättningarna för en femte novell.

För dem som inte hänger med så kan jag berätta att det från början var tre noveller planerade (varav två är skrivna). Sen råkade det, genom ett obändigt infall, bli fyra (varav tre snart är klara). Men fyra kändes av någon anledning som ett tråkigt antal - otillfredsställande stelt och rumphugget på något vis. (Magiska nummer är ju i regel primtal.)

Med tre längre och två kortare berättelser skulle det däremot bli bättre balans i volymen, tänker jag. Så nu är det fem som gäller.

En försynt utomstående skulle kanske föreslå att jag bara försöker skjuta det ögonblick på framtiden när allt är klart, då när alla noveller kan skickas in till förlag och den stora våndan måste börja.

Men på det viset är det alltså inte.

Nej då.

Alls inte.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 20) Multitävling

Så var det dags för den första multitävlingen!

Hela sju bilder ska ni få ta er an den här veckan och försöka para ihop med rätt station. Det spelar i det här fallet ingen roll vem som svarar rätt först. Däremot får den eller de som eventuellt lyckas pricka in sju rätt tre poäng i bonus. Sammanlagt kan det alltså bli 10 viktiga poäng!

Alltsammans är med andra ord olidligt spännande, och detta är så klart en av anledningarna till det hela.

En annan är att jag, under fotograferandets gång, konfronterats med en hel del konst som jag inte riktigt orkar skriva halvsideslånga avhandlingar om, men som för ordningens skull ändå borde vara med i den här tävlingen och som vi på detta sätt kan avverka, i ett par enkla svep.

Så kör vi!

För att vara snäll ska jag bara tillägga att det inte är alldeles nödvändigt att det jag söker är sju olika stationer, bara för att jag visar bilder på sju olika konstverk.

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:

Bild 6:

Bild 7:

Till dags dato

Vi tar det kort.

Under min vecka i Dalarna har jag

läst:
Ristat i damm av John Fante, en av Charles Bukowskis favoritromaner, om en ung författare in spe, som kompenserar sina dagliga tillkortakommanden (inte minst vad kvinnor anbelangar) med drömmar om framtida berömmelse.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist, som kanske borde den ha tröskats ett par gånger till i den självkritiska ångestkvarnen, men som väl ändå håller den svenska skräckfanan högt.

och

Rosemarys baby av Ira Levin, som jag hittills bara sett på film, men nu med stort nöje tog mig an i skriven form.

sett:
Smala Sussie, vilket var på tiden.

och

Offside, som åtminstone var bättre än att stirra in i väggen.

nästan sett:
Änglar och demoner på Rättviks enda lilla biograf, Wasa Bio, men läste fel på skylten och fick gå hem igen.

missat:
ögonblicket när tallen på gården utanför mammas lägenhet plötsligt och helt utan förvarning (det var en vindstilla eftermiddag) släppte ifrån sig allt sitt pollen i en enda samlad kaskad, Poff!, och skapade ett fint gult frömoln som sen sakta dalade ner över gräset. Det hade jag gärna också fått se.

besökt:
Leksands medeltidsmarknad som säkert är en högtid för alla dem som gillar att klä ut sig till kökshanddukar, se på eldjonglering och äta vidbränt äpple på pinne, men som annars inte var bensinen värd.

lånat:
Min kusins rättviksdräkt för att ta ett foto av mig själv i den till en kommande målning. Någon egen dräkt jag inte. De kostar i runda slängar 25.000 riksdaler att införskaffa och är därmed den dyraste uppsättning kläder jag någonsin haft på mig.

skrivit:
Klart en andra, nu datorbunden, version av novell nummer tre - ett litet mästerverk på sisådär 18 sidor - och kompenserar mina dagliga tillkortakommanden med drömmar om framtida berömmelse.

beundrat:
Min morbrors lilla lådbil, en silverfärgad Morgan, med handsnidat trächassi under metallkappan. Jominsann. På bilden står den vackert parkerad nedanför släktgården i Born.

mött:

En huggorm.

fotat:

Det lilla, och i sig inte särskilt upphetsande, samhället Rättvik ur diverse klädsamma vinklar.

köpt:
Lite blandat krafs.

sålt:
Två tavlor.

Och nu är jag hemma igen. Tjolahopp!

Rätt svar (deltävling 19): Akalla!

Och grattis Morgan, som trots viss tvekan återigen gissade helt rätt! (Eftersom jag själv är på resande fot uppdateras dock inte resultattabellen förrän tidigast ikväll.)

Här i Akalla hittar man sex stora bilderna som vart och ett är ett pussel i stengods med 350-500 bitar vardera. Motiven utgör kommentarer till mäns och kvinnors skiftande ideal och vardag: Kvinnan släpande på matkassar, mannen stressande med portföljen. Kvinnan som ser sig i spegeln. Mannen som speglar sig i hjältemyter som fotbollsspelare och Fantomen. Kvinnan som städar. Mannen som bygger.

Men här finns också uppsluppen dans och festlig samvaro, den kärleksfulle fadern med sitt barn i famnen, kvinnan som blir medveten om könsrollens fängelse och målmedvetet slår sig fri.

Såväl stationen som den ännu aktuella konsten därpå invigdes 1977.

Konstnären är Birgit Ståhl-Nyberg (1928-82). Likt de keramiska verken här på Akallas tunnelbanestation var hennes bilder ofta socialrealistiska skildringar av vardagsnära händelser och miljöer, med en politiskt medveten udd. Hennes stora triptyk Vägen till Frihet och Bröd från 1979 behandlar liknande teman, och på detta sätt fångade hon samhällets förvandling från 1930-talet och framåt.

Bland influenserna nämns Fernand Léger (1881-1955) och vid en hastig blick på dennes målningar är det lätt att se varför.

Birgit Ståhl-Nybergs son, skribenten Mikael Nyberg, har sammanställt ett häfte om utställningen Rusningstid med en samling av hennes bilder (vintern 1992-93), och på sin hemsida bjuder Mikael också på en fin liten presentation och en hel del bilder apropå detta. Tydligen började hon hela sin konstnärliga bana med en brevkurs i teckning och målning som hon fick av sina föräldrar.

(Tecknaren Robert Nyberg är för övrigt också hennes son.)

Det var allt för denna gång. Och på onsdag vet ni vad som händer. Då kommer den första mångpoängstävlingen på den här pedagogiska resan. Välkomna tillbaka då!

Pausfågel (27) - Almogekultur

Vecka 31 varje år samlas raggarna i Rättvik för att visa upp sina vrålåk för varandra.

Så även 2009.

Jag är inte på plats då. Men jag är på plats nu.

Så för att ändå ge er lite känsla för bygden bjuder jag på ett reportage som SVT:s Packat och klart gjorde om Classic Car Week 2006.

Mitt kreativa rum

Det var den här bilden jag deltog med på Kultival. Den överväxta banvallen i Eriksdal. En bottenlös grotta, helt utan stängsel och varningsskyltar.

I mitt tycke Stockholms mest osvenska plats.

Som jag någon gång förklarade för en gapskrattande hotellägare i Kapstaden:

"In Sweden, we are not allowed to hurt ourselves."

Här lämnas vi för en gångs skull ensamma med vårt eget goda omdöme. Hur exotiskt och befriande är inte det? (Läs mer här.)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 19)

Medan jag sitter i Dalarna och äter analoga, förhoppningsvis hembakade, tunnbröd med messmör, rullar tunnelbanetävlingen på som vanligt här i det virtuella.

Nu är det bara en tävling kvar innan multitävlingen nästa vecka när ni kan håva in hela 10 poäng var, om ni bara har huvudet på skaft.

Men även ett eller två poäng kan vara det som avgör i slutet.

Så samla er nu för att ta er an följande bild. På vilken tunnelbanestation hittar man det här verket?

Lämnar Stockholm med en påminnelse

När ni läser detta sitter jag på en buss på väg mot mödernet i norr.

Mödernet har ännu inte till fullo insett intranätets välsignelser och lever sålunda ett praktiskt och hederligt liv i det analoga. Så tvingas även jag leva i verkligheten den kommande veckan.

Ni får hålla till godo med tidsinställda inlägg så länge.

Idag påminner jag exempelvis om tillställningen Kultival på Impro & Co, Hagagatan 42. Den kostar bara 30 pix och det blir mycket kultur per krona.

Jag deltar själv med ett fotografi där. I jämförelse med övriga programpunkter är detta mellertid en skvätt i Mississippi. Klicka bara på länken ovan så får ni se.

Sidospår i sanden

Terra Nullius väckte förövrigt också min nyfikenhet för Australiensisk konst.

Enligt Sven Lindqvist är det just som konstnärer kontinentens förtryckta folk kunnat väcka internationellt intresse, inte bara som utrotningshotade kuriositeter, utan även i makt av sitt eget personliga uttryck.

Lite krasst frågar jag mig förvisso om inte just det kuriösa spelar en roll även här. På en mättad marknad letar man ständigt efter det annorlunda.

Det är dessutom fortfarande de rika, vita som bestämmer vad som är fint och fult, vad som är klotter och vad som är konst.

Och hur mycket av den ekonomiska framgången når egentligen konstnärerna själva?

En artikel i The Sydney Morning Herald (från 2003) belyser problematiken och tar Johnny Warangkula Tjupurrula som exempel.

1973 sålde han sitt verk Water Dreaming ay Kalipinypa för 150 dollar. 1997 såldes detta på Sotheby’s för 210.000 dollar, tre år senare hade priset mer än fördubblas. Samma sak skedde med flera av hans verk. Men konstnären själv dog fattig i februari 2001.

Jag får väl bara hoppas att jag själv har bättre tur.

(Här är en länk till Aboriginal Fine Arts Gallery- där bland andra Tjupurrula finns representerad.)

Någon annans land

Att läsa En kortfattad historik över nästan allting var att villigt låta allmänbildas och samtidigt skratta uppsluppet åt den rara enfalden hos forna tiders upptäckare och vetenskapsmän, som lade fantasifulla pussel med fossilerade benrester och försökte förklara bergkedjornas existens(det lilla vi vet om världen i dag tycks ju självklart så här i efterhand).

Att läsa Terra Nullius: en resa genom ingens land (2005) är att tvehågset låta sig allmänbildas och samtidigt känna hjärtat dras ihop i vred förtvivlan över den mordiska enfalden hos forna tiders upptäckare och vetenskapsmän. Som överallt annars lyckades ju den vita mannen under sitt intåg i Australien förringa, förskingra och i många fall förinta de människor som redan levde där. Det är en skildring av systematiserad rasism i dess värsta form, ofta i kombination med kvinnohat, och gång på gång vill man resa tillbaka i tiden och puckla skiten ur de känslokalla vildar som förslavade, våldtog och mördade öknens släkttrogna barn, kvinnor och män.

Men tidsresor existerar (åtminstone för oss människor, åtminstone vad vi vet) än så länge bara i fiktionens värld. Och den fråga Sven Lindqvist ställer sig, och oss, är därför om kollektiv skuld kan gå i arv och vad vi som dragit (och ännu drar) sådan nytta av andras folks lidande i så fall bör göra för att sona vårt brott.

Frågan är ständigt angelägen och Lindqvist ställer den lika stilfullt som vanligt. Skulle jag ändå kritisera hans cyniska redogörelse av hur den vita mannen sökt kartlägga aboriginernas liv och kultur utan att egentligen närma sig källan, så är det väl att det svarta folkets röst faktiskt ropar i sin frånvaro även här. Intervjuer har gjorts med ett fåtal vita nyckelpersoner. Resten är hämtat ur skriftliga källor, varav också där ett fåtal är skrivna av ursprungsbefolkningen.

Jag inser att de vita källorna är betydligt fler och mer lättillgängliga. Men ett eller annat personligt möte hade inte skadat texten. Lindqvist är ju ändå där.

I Terra Nullius vilar istället närvaron hos det landskap Lindqvist färdats igenom. Men så är det ju å andra sidan också marken som gett boken dess namn.

Rätt svar (deltävling 18): Zinkensdamm!

Och grattis Yavie som denna gång var först att gissa rätt. Bra jobbat! Zinkensdamm ligger ju mitt på Söder men är ändå inte någon vidare centralpunkt (annat än för stadens bandyspelare). Sent på kvällen en gång varje augusti är här dock ett imponerande myller av människor. Då går startskottet för Midnattsloppet och löparna rinner nedför Ringvägen likt en guppande älv, för att något senare också gå i mål just här, fast då på Hornsgatan.

Vad beträffar tunnelbanekonsten var det emellertid inte bandyklubban eller löpskon som fick stå modell när stationen från 1964 skulle få nya utsmyckningar 2003, utan istället vårt vanligaste pappersformat, A4-arket.

Vi hittar den välkända formen dels i golvet under spärrarna. Men också på lutbänken utanför entrén och på fondväggen i klinker nere på plattformen. Murväggen vid entrén har också utskurna former av klinkermaterial i nio olika färger.

Konstnären bakom detta heter John Stenborg (född 1957, om inte ratsit lurar mig). Han är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har under flera år undervisat vid Konstskolan Idun Lovén och vid Gerlesborgsskolan. Bland hans andra, mer ärofyllda uppdrag, kan nämnas utformandet av Nobelprisdiplomet till JMG Le Clézio, 2008.

Här på Zinkensdamm har Stenborg även målat de två fondväggarna på plattformen mot Ropsten/Mörby centrum. Detta invigdes redan 1991 och vid tillfället hade han sällskap av Göran T. Karlsson som gjorde en motsvarande utsmyckning på fondväggarna mot Fruängen/Norsborg.

Målningarna är, enligt plakatet, avsedda att "markera stationens avslutning och bromsa oändligheten i kakelsättningens mönster". Min tolkning av detta är att Stenborg velat få det geometriska att liksom upplösas i ett abstrakt flimmer i var sin ände av sin plattform, medan Karlsson tvärt om tagit fäste på den slutgiltiga kollisionen, resans slut och en annan resas början, mötet mellan två människor - kyssen.

Göran T. Karlsson (född 1954 - också en trolig ratsitgissning) är målare och fotograf, utbildad på Kungliga Konsthögskolan och numera lärare i teckning och måleri vid Nyckelviksskolan i Stockholm. Han skapar även digitalt bearbetade verk. Även han har bland annat formgett en utmärkelse, bronsplaketten Stadsmiljöpriset, som 2002 delades ut av Solna stad.

Bäst på stationen tycker jag emellertid är verket Väderlekar från 2007, som består av en serie färgglada oljemålningar på duk, upphängda på reklamplats längsmed spårväggarna. Dessa är en del av den pågående satsningen med tillfällig, och regelbunden utbytt, konst på vissa stationer runt Stockholm. Skaparen Thomas Henriksson (född 1964) tillhör det något yngre garde av konstnärer som insett vikten av en egen hemsida. Gott så!

Hans himmel får också avsluta dagens föreläsning. På onsdag kör vi vidare igen.

Terra Nullius

På allmänningen bakom vårt hus, ensam med Sven Lindqvist.

Som bär?

Jag är alltså helt insnöad på detta nu, men ärligt talat:

Är inte Björn Ranelid lite lik Paulie "Walnuts" Gualtieri?

Inte alls vägs ände!

Nu har jag tjatat om The Sopranos flera gånger den senaste veckan, och så nås jag ändå först idag av nyheten att världens bästa gangsterepos inte alls tar slut till de abrupt avbrutna tonerna av The Journeys "Don't stop believing", utan tvärt om får en uppklarande (alternativt omtolkande) fortsättning som film. Och inte bara en gång heller, utan två!

Avslöjandet gör mig både exalterad och skräckslagen.

För lika gärna som filmerna kan bjuda på ytterligare fyra timmars högkvalitativ njutning, kan de ju råka förse en annars mästerlig serie med en tung, slapp och i anatomiskt onödig svans av pengagnidig produktmjölkning.

Jag trodde jag såg sista scenen i morse. Lättnad och vemod. Nu måste jag ha ångest i flera år innan jag vet med säkerhet hur allting slutar.

Herregud, Tony!

Hur i all sin dar ska jag stå ut!?