Tidsmaskinen

Den här fick jag i frukostpresent första dagen på min korta semester. Den stod i kylskåpet igår när jag vaknade.

I början såg den ju ut som på bilden. Sen trasslade vi till den (säg: Adjö till symmetrin! Adjö, symmetri!) och leken kunde börja.

Efter ungefär två febriga timmar utan att någonting annat vettigt blev gjort togs kuben ifrån mig med våld (Ack!) och kommer inte återlämnas till mig förrän i morgon när vi ger oss ut på vägarna (det kommer passande nog bli en hel del restid att fördriva den här midsommarhelgen).

Vi det laget hade jag åtminstone lyckats återställa ett av de tre skikten i kuben. Klarar jag de resterande två under min färden i södern kommer jag med största säkerhet skryta om det hela nästa vecka. Nämner jag inget vidare om saken kan ni själva sluta er till att det inte gick så bra.

I värsta fall ligger hela kuben utspridd i ett dike någonstans längs riksväg 23, sliten i bitar, söndertuggad.

Men än så länge är den min vän. Jag hade aldrig någon egen, då under det första 80-talet.

Rätt svar (deltävling 21): Rådmansgatan!

Och grattis Morgan som, sin vana trogen, återigen var först att gissa rätt i denna tävling.

Ingen kunde väl heller missta sig på att mannen som postumt stått modell för konstverket var August Strindberg (1849-1912), vår käre gamle vresboll till nationalskald, som levde sina sista år (från 1908) här hörnet av Drottninggatan och Tegnérgatan, i den bostad han själv kallade Blå Tornet.

Tunnelbanestationen närmast denna bostad invigdes så klart inte förrän 1952, och konsten vi nu kan se på den så sent som 1983, men vad kunde väl bättre representera den här stationen (som ju också ligger närmast Stockholms stadsbibliotek) om inte Strindberg och hans liv?

Hela gången mot mot Tegnérgatans backe har sålunda täckts av emaljplåtar med eldröda motiv ur skaldens levene. Förutom den dominerande bilden av Strindberg själv mot en infernaliskt brinnande bakgrund, syns här ett fyrklöverporträtt av kvinnorna i hans liv, texter ur olika manuskript, som Ockulta dagboken (utgiven först 1977) och inledningen till hans nydanande genombrott Röda rummet (1879).

Konstnären bakom det hela är Sture Valentin Nilsson (född 1924) och emaljmålningar, med såväl abstrakta som naturalistiska motiv, var också hans signum under många år.

Vid sidan av Rådmansgatans tunnelbanestation har Nilsson också gjort ett flertal andra offentliga utsmyckningar, exempelvis i brandstationen i hans födelsestad Linköping och i Akallaskolan. Av hans konst finns emellertid inte mycket att skramla fram på nätet. Jag har faktiskt enbart funnit den här fina emaljmålningen, kallad Undervattensbild, som hänger i en privatpersons kök och påstås vara gjord av Nilsson (och väl säkert också är det).

Vid stationens andra uppgång mot Tegnérgatan finns förövrigt också en uppförstoring av ritningarna, från 1905, till SL:s dåvarande huvudkontor som alltså låg här då, ett litet stycke längre norröver. Stiligt värre. Det nuvarande kontoret ligger däremot på Kungsholmen och är av betydligt mer modernistisk art, med kalla glasfasader och en fyndig neonbild föreställande tunnelbanenätet som dekoration i lobbyn - titta bara får ni se.

Men efter det är ni nog mätta på tunnelbanekonst för den här gången, kan jag tro. Så vi rundar väl av så smått. På onsdag hoppas jag emellertid att ni är glupska igen på mer. Då kommer en ny bild att begrunda.

På det fjärde ska det ske...

Har just börjat föra över den handskrivna versionen av novell nummer fyra till datorn. Det är märkligt hur var ny sådan fas i skrivandet (och då inte minst den första, inledande) alltid måste föregås av en sådan enorm olust.

Det är som när man står på en badbrygga, omklädd och redo. Solen skiner. Det finns verkligen ingenting som borde förhindra en simtur. Man stirrar ner i det kluckande vattnet. Man vet att det kommer vara hur härligt och uppfriskande och livgivande som helst, bara man väl kommit i. Och ändå kan man inte förmå sig till att ta det där första steget ut från kanten.

Man bara står där och väger på främre delen av foten, fram och tillbaka, med lätt böjda knän och en min av total motvilja i ansiktet. Som om själva tanken på att byta ett element (luften) mot ett annat (vattnet), genom den plötsliga chock av kyla och väta som nödvändigtvis måste komma, förefaller en totalt naturvidrig.

Man får locka och pocka och lura sig själv, med ramsor och ritualer, innan man överraskar sig själv genom att när man själv minst anar det göra språnget och falla i.

Plask.

Ovanvärlden försvinner i ett koncentrerat brus. Gälarna öppnas och simhuden slår ut. Snart undrar man varför man tvekade så länge.

Äkta vara

Jag trodde att vi skickat efter spelfilmen Frost/Nixon från 2008. Hem i brevlådan kom istället Frost/Nixon - The Original Watergate Interviews, en dryg timmes autentisk intervju med Nixon av Frost, från 1977.

Luften hänger, redan från första stund, elektrisk och förtätad mellan dem. Två män i var sin fåtölj, beredda på en hård men respektfull drabbning. Efterhand släpper den ömsesidiga, inledande nervositeten, och samtalet fortgår som i en sluten bubbla av mental laddning.

Frost som lutar sig fram i stolen och ser ut att i självförglömmande koncentration vilja klättra rakt in i Nixons huvud, genom ögonhålorna, via blicken.

Nixon, fångad i samma långsamma, energikrävande koncentration, fast besluten, att trots Frosts målmedvetna korsförhör, vägra erkänna brottsligt uppsåt, men som slutligen, och som det verkar till sin egen förvåning, finner sig vid en punkt i processen där han plötsligt, med äkta eller spelad innerlighet, om än via vissa retoriska omvägar, ber nationen om ursäkt för sina tillkortakommanden.

En litet stycke amerikansk historia.

Och i vilket fall som helst en fin förstudie till den spelfilm som nu ligger ordentligt på kö i beställningslistan.

Slarv lönar sig, åtminstone stundom.

Flosklernas högborg

Under sommaren jobbar jag extra i en klädbutik.

Det är nu inget fel på själva kläderna, om man är en jordnära kvinna född på 50-talet. Men de tryckta små sentenserna på dem, får det lätt att skära sig i bröstet på en någorlunda textintresserad människa. De excellerar i konsten att säga absolut ingenting, åtminstone ingenting som någon kan ha minsta invändning mot, utom alltså den som är just är allergisk mot användingen av text för att säga absolut ingenting.

Några exempel:

"You are unique" (tryckt i halslinningen på flera stora uppstättningar, exakt likadana bomullstoppar)

"Tacka dina fötter, de bär dig genom livet"

"Love one another"

"Skratt är vackert / Du är vacker / Vackrast är du när du skrattar"

"Sail away / Become your dream"

Och jodå (även om det var ett par år sedan nu): "Carpe diem"

Om 40-talisterna har sina käpphästar, och 60-talisterna sina, vad säger dessa klädtryck om målgruppen mittemellan?

Kanske som texterna själva, absolut ingenting? Eller kanske, å andra sidan, allt?

Pengarna eller livet?

Pausfågel (29) - Iggy le chien

Iggy Pop läste en fransk roman och såg plötsligt ljuset. I maj släppte han ju en ny platta, Préliminaires, som till stora delar formulerats på franosernas ädla språk. Den låter som en blandning av Tom Waits och Serge Gainsbourg. Mycket vackert faktiskt. (Välj själv vilken hund han ska vara i den här videon - i slutet erbjuds ytterligare två varianter.)

En omständig redogörelse för något på det stora hela mycket enkelt, och, för den delen, i princip ointressant

Enligt mina anteckningar skulle jag jobba ikväll. Enligt alla andras anteckningar skulle jag det inte.

Snopen tog jag tåget hemåt igen och ägnade istället åtminstone en halvtimme av min nyvunna frihet åt att med skräckinjagande systematik (åtminstone om man får tro de bestörta blickarna från den rundlätta kvinnan med amerikansk, morotsröd hjälmfrisyr som förstummat följde mitt arbete från kassan) gå igenom den meterdjupa fyndlådan med begagnad hyrfilm i matbutiken på Ängby torg (en butik som med andra ord saluför det mesta av livets nödtorft, utom möjligen just de matvaror man för dagen är i specifikt behov av).

Resultatet av mina mödor:

Två filmer jag redan sett, men mer än gärna ser igen: Capote (jag älskar film om författare) och Black Sheep (jag älskar bisarr skräckfilm gjord av nya zeeländska skräckfilmsälskare med humor och utan (jättemycket) pengar), samt fyra andra som jag inte sett men som jag hoppas på ett eller annat sätt ska kunna förgylla några av den här sommarens (till synes otaliga) regniga eftermiddagar: Hard Candy (Ellen Page är det ju inget fel med så länge hon inte behöver hänga korsfäst vid en källarbjälke större delen av filmen), Hot Fuzz (kan det kanske vara så fånigt att det är bra?), We Own the Night (varför inte?) och A Prairie Home Companion (Meryl Streep!).

Naturligtvis borde jag ägna denna regniga eftermiddag åt att skriva istället för att se på begagnad hyrfilm, men jag skyller på att det senast provlästa exemplaret av novell nummer tre, där alltså alla de välvilliga kommentarer finns marginalantecknade som jag i det fortsatta arbetet behöver ta ställning till, ligger i en väska på Nacka Värmdö Postens redaktion, istället för här, bredvid mig, på skrivbordet.

Min osedvanligt komplicerade meningsbyggnad ber jag samtidigt att få skylla på W.G. Sebald. Jag ska snart ha läst ut hans vindlande essäroman Svindel. Känslor, om det mänskliga minnets irrvägar, och under inflytande av nästa författare förhoppningsvis återfalla till en mer ekonomisk prosa.

Till dess: hav förbarmande!

Kvalster skänker bort gratis film!

I min hand håller jag, mer eller mindre i skrivande stund, två presentkort från filmnätbutiken Lovefilm. De berättigar ägaren till två månaders gratis hyrfilm, portofritt direkt hem i brevlådan.

Eftersom jag själv är nöjd och trogen kund skäms jag inte för att lotta ut dessa presentkort (som jag ju också fått gratis) till två av er, kära läsare. (Ni får ju annars stå ut med så mycket.)

Är du en av de hågade behöver du bara motivera (här nedan, i en kommentar) varför just du borde få ett av presentkorten. De två som verkar mest angelägna skickar jag sedan ett kort med posten.

(Obs! Det funkar bara om du inte tidigare testat tjänsten. Och för att sedan inte bli sittande med ett abonnemang som kostar pengar, och börja avsky mig som gick Lovefilms lömska ärenden och lurade dig, måste du på egen hand säga upp prenumerationen.)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 21)

Bästa tävlingsdeltagare!

Efter förra veckans sjudelade multitävling är vi nu åter tillbaka i trygga gamla spår, och resan dunkar vidare lika rytmiskt som de tåg som varit dess förutsättning.

(För dig som inte har en aning om vad jag pratar om finns en sammanställning av tävlingens tidigare delar att studera här.)

Idag kommer alltså en ny bild att begrunda. Och den tror jag till och med ska gå att koppla samman med rätt station, även om man inte alls varit där, förutsatt att man istället behärskar geografin i sin litteraturhistoria.

Så gnugga geniknölarna nu. Var hittar man den här mannen?

Flitig som ett litet bi

Nej då. Jag har inte bara slösat bort en massa tid den här dagen på att exempelvis skriva fem blogginlägg (sex inklusive detta) varav ett dessutom förutsatte skapandet av en helt egen karta.

Jag har även hunnit skriva klart en första handskriftsversion av novell nummer fyra, medan jag väntar på den första kamratkorrekturen av föregående novell nummer tre.

Den senaste är ännu en märklig historia, av relativt blygsamt omfång - 28 klottriga A5-sidor. Det hela har gått så snabbt från idé (mitten av förra veckan) till färdig första version (idag 21.04) att jag inte riktigt hunnit smälta berättelsen själv.

Som med min ovanliga spontanbeställning, The Story of Edgar Sawtelle (just nämnd här nedan), får jag väl helt enkelt bara hoppas att den är bra.

Bokpaket (med en svans av undran)

Nyss uthämtat från mitt postombud, matbutiken på Ängby torg:

Svindel. Känslor av W. G. Sebald

Imperiet av Ryszard Kapuściński

De gnostiska evangelierna av Elaine Pagels

The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski

Den sista kommer jag inte ihåg själv varför jag valde. Ingen aning alls faktiskt. Jag får väl bara lita på att jag visste vad jag gjorde, då när jag gjorde det, även om detta många gånger visat sig vara en dålig strategi, särskilt i fråga om andra saker än val av fiktiv förströelse.

Mitt förnuft, så att säga, det kommer och går.

Vallfart till Nils Ferlins grav

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist

det finns på den andra sidan

och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel

och aldrig en björk som står vit

men den vackraste dagen som sommaren ger

har det hänt att jag längtat dit.

Man 1: För tio år sedan flyttade han till Stockholm. Ferlinfantast som han var tyckte han att det kunde passa sig med ett besök vid Nisses grav vid Bromma kyrka. Han tog tunnelbanan till Brommaplan, gick den överraskande långa sträckan därifrån till Bromma kyrka och cirkulerade sedan en lång stund på måfå runt bland gravarna. Ferlins stod icke att finna. Ingem hittade han heller att fråga. Till slut for han hem igen.

Man 2: För fem-sex år sedan (rätta mig gärna om jag har fel) flyttade han på vinst och förlust i riktning mot huvudstaden, och hamnade i ett av Södertäljes mest deprimerande bostadsområden. Hans eget humör var dessutom långt ifrån soligt och glatt, så för att i någon mån muntra upp sig själv beslutade han sig en kall vinterdag för att göra en tur till Nils Ferlins grav. Han tog två pendeltåg och en buss för att komma till Bromma kyrka. Resan tog över två timmar och när han anlände kyrkan var det redan bäckmörkt. Han cirkulerade en stund på måfå bland gravarna men fann till slut en kyrkvaktmästare att fråga om vägen. Vaktmästaren greppade en flammande (väsande och puffande) fackla och visade mannen vägen genom de mörka gravkvarteren fram till viloplatsen i kyrkogårdens utkant. Mannen lämnades där att ensam läsa den välkända dikten på poetens sten, och kanske frös han lite i kylan. Det var hur som helst en vacker stund.

Man 3: Citerar med glädje Nils Ferlins strofer fritt ur minnet, bland annat den som ristats in på hans vilosten, men hade aldrig själv varit där.

I lördags sammanstrålade dessa tre män för en grillfest i vårt hem, alldeles intill Bromma kyrka. Målet var (bland annat) att hitta Nisses grav. (Två av männen hade också, oberoende av varandra, med sig mycket passande presenter till hushållet. Dessa ser ni på bilderna intill.)

Ett försök att återigen, på måfå, genomsöka kyrkogården, visade sig lönlöst. Man 2 kunde för sitt liv inte erinra sig vägen han åtskilliga år tidigare fått sig utpekad i nattsvärtan. All hjälp han kunde bistå med var att det inte skulle ligga för nära kyrkan. Men inte heller för långt ifrån.

Efter en halvtimme gavs letandet upp och man beslutade att konsultera nätet. Nätet gav emellertid inga ledtrådar om gravens placering. Dock fick de sökande se en bild av själva gravstenen. Efter ett par drinkar återupptogs sålunda sökandet. Och med ögonen inställda på en strutformad skulptur på en blygsam kubisk sockel intill en trädstam, lyckades de nu till slut pricka rätt (närmare bestämt gravplats P:11).

Döm om sällskapets glädje!

Själv hjälpte jag så klart till i letandet. Sedan flytten hit till Bromma har jag också strosat runt på måfå där bland gravarna och inte nått mitt mål. Hur mycket enklare, tänker jag, vore det inte för alla pilgrimer (och de verkar ju vara många) om det funnes en karta över Bromma kyrkogård att konsultera? Eftersom jag är en vänlig själ tänker jag härmed skänka er alla Ferlinälskare en sådan.

Här är den. Väl bekomme!

Värmdöleden

Igår besegrade vi Värmdöleden.

Det blev uppåt en 3 mil genom skog och mark, på 7,5 soliga timmar, allt medan sambon samlade intryck och fakta till ett reportage i Nacka Värmdö Postens sommarbilaga. Jag fungerade som lyckligt sällskap och assisterande fotograf.

Så här fint var det: