Som pärlor på en tråd, till slut, hoppas jag

Efter den, som det verkar, obligatoriska perioden av suckande frustration, grinigt missmod och en över huvud taget bottenlös irritation över allting i största allmänhet, kom jag idag äntligen igång med skrivandet igen.

Det här ska alltså bli den sista av sammanlagt fem noveller, och jag har väntat med den till sist, och dessutom dragit mig för att inleda arbetet med den, eftersom jag i ärlighetens namn fortfarande inte vet exakt vad som ska hända i den.

Att börja skriva utan att veta vad man vill och vart man är på väg leder ju sällan någon annanstans än in i återvändsgränder. I värsta fall förstör man dessutom en god idé på vägen, eftersom man, så att säga, skriver sönder den. Jag brukar därför vänta tills jag i grova drag har alltid klart för mig, och dessutom samlat på mig ett digert lager av inspirerande detaljer att strössla med. Resten blir till av bara farten.

Vad gäller den här novellen (eller berättelsen) har jag emellertid processat den så länge i huvudet (jag tror jag skrev första versionen 2004) och har sålunda så många motsträviga idéer och osorterade scener klara, att jag tror att jag i det här fallet faktiskt måste skriva ner den (det vill säga, tvinga in allt i en rak linje - som pärlor på en tråd) för att till slut bli klok på vad allt egentligen tänker ta vägen.

Jag har tidigare lekt med tanken på att snudda vid skräckgenren. Där är jag i någon mån fortfarande. Samtidigt sitter jag fast i ett redogörande språk, efter umgänget med Sebald och nu Kapuscinski, men känner också en dragning till en friare, liksom fiktionell essästil, där en berättelse utan vidare gärna kan ändra rikting i mitten och övergå i något annat, så länge bara språket och innehållet fortsätter att engagera.

På några timmar har jag i alla fall fått ur mig en arton A5-sidor lång inledning. Som sagt, vi får se vart det leder.

Kanske en kanslist

För några år sedan fick jag Statsrådet och döden i present. Som present gjorde den mig glad, och som föremål tycker jag därför mycket om den boken. Som roman lämnade den mycket övrigt att önska.

I samband med det nya "avslöjandet" om vem som skulle finnas bakom författarpseudonymen Bo Balderson sammanfattar Lars Linder det hela krasst och ordentligt. Det här är i grunden för dålig litteratur för att vara skrivet av en god skönlitterär författare. Att bli utpekad som "den skyldige" måste i det närmaste betraktas som en skymf. Linder vill istället härröra den "infama formuleringsglädjen" till en journalist.

(En journalist kan ju mycket väl vara en strålande språkekvilibrist, men skönlitteratur är ändå något väsensskilt annat.)

Jag kan också tänka mig en politisk tjänsteman eller kanslist. Jag ser framför mig en spjuver i kostym. En man med ett trist men respektabelt arbete inom den politiska sfären (därav miljön i böckerna - en journalist av samma kynne skulle ha skrivit om en redaktion), som roade sig med att knåpa ihop de här böckerna på sin fritid. Han skrev som andra löser korsord, inte för att gå på djupet av någonting utan för att roa sig själv, och för att han alltid haft en fallenhet för ord och lustiga formuleringar. Och sen blev det väl extra roligt när folk faktiskt köpte böckerna och började spekulera.

Om några år (när mannen bakom pseudonymen dör) ska enligt överenskommelse hans verkliga identitet slutligen avslöjas. Då står det er fritt att använda det här inlägget emot mig.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 24)

I månader räknat är vi nu till hälften komna genom ytterligare ett år. Den här tävlingen har med god marginal också passerat halva sträckan.

Som jag tidigare antytt blir det sammanlagt 40 deltävlingar. För att fånga in så många stationer som möjligt blir ytterligare tre av dessa återstående tävlingar multitävlingar med flera stationer och flera rätta svar.

Med andra ord ökar vi snart farten med åtskilliga avgörande knop - kanske redan så tidigt som nästa vecka!

Men den här veckan guppar vi väl framåt i samma makliga takt som vanligt.

Så rådbråka hjärnknölen nu! På vilken tunnelbanestation står den här lustiga skulpturen?

Virtuell turist i österled

Googlar bilder av den arkitektur Ryszard Kapuscinski möter på sin resa genom det gamla Imperiets sydliga stater.

Efter alla bilder man sett från de österländska ökenländerna, av huvudsakligen gråtande kvinnor och beväpnade, turbanklädda män i jeepar, på färd genom krigsdrabbade landskap och sönderbombade gator, kan man lätt få intrycket att allt land mellan Istanbul och New Delhi ser ut sådär. Och även om man vet att det inte gör det, har man förmodligen (och nu talar jag så klart för mig själv) ganska dimmiga föreställningar av hur det faktiskt är i verkligheten.

Så för fem minuter sedan ledde mig Kapuscinski till byggnaderna i Uzbekistans Samarkand.

Under den mongoliske krigsherren Timurs konstvurmande men blodiga styre vid slutet av 1300-talet skapades det mesta av detta: Tonsäkra tinnar. Perfekta ornament. Odiskutabla vinklar. Rent monolitiska fasader. Allt liknar palatsstäder från Stjärnornas krig.

I mitt huvud har de rest sig ur öknen.

Tack för den resan, internet!

Ett äpple helt apropå

Apropå det jag skrev om Michael Jackson härom dagen, om hur de metoder man använt för att få kärlek plötsligt kan vändas emot en.

För säkert tio år sedan hörde jag en sak på radion. Det var ett barndomsminne. Jag minns inte vem som berättade det, och inte alls i vilket sammanhang. Men den lilla, egentligen banala anekdoten, träffade mig som en pil rakt i solarplexus, och där har den sedan blivit kvar.

Kvinnan i radioprogrammet mindes hur hon som barn, under en bildlektion i småskolan, omsorgsfullt tecknat ett stort och vackert äpple. Hon visade det sedan för fröken och fröken blev uppriktigt imponerad och berömde flickan länge för den fina teckningen. Flickan blev naturligtvis mycket stolt. Full av självförtroende återvände hon till sin bänk, tog en svart krita (eller kanske en tuschpenna) och drog en tjock kontur runt hela äpplet. Sedan gick hon tillbaka till fröken i förväntan om mer beröm. Men istället blev fröken sorgsen och bestört och undrade besviket varför flickan hade förstört den fina teckningen med det där tjocka strecket.

Och all den lilla flickans stora stolthet punkterades i en häftig och förvirrande skam som måste ha varit lika ögonblicklig som svår att hantera.

Så tydligt som jag ser den här scenen framför mig kunde den lika gärna ha varit ett av mina egna minnen.

En påminnelse om nesan som alltid ligger alltid på lur. Hur ögonblick av självförhävelse - den där stundliga tron på att man faktiskt betyder något särskilt - alltid kommer leda till smärtsamma och skamfulla kallduschar. Och alltså inte bara i fråga om konstnärliga prestationer, utan i vilket sammanhang som helst.

Att gränsen mellan det ängsliga för lite, och det desperata för mycket, alltid är hårfin. Och att den överhängande risken med detta är att man i hela sitt eländiga liv kommer att befinna sig på endera sidan av den gränsen, hopplöst och ständigt utom räddning.

Rätt svar (deltävling 23): Solna centrum!

Och grattis igen Morgan, som genast kände igen sig på Solna Centrums tunnelbanestation.

På Tomas enträgna bön om en extrapoäng gör jag, som enväldig tävlingsdomare, ett sällsynt undantag och förlänar honom faktiskt en sådan, inte så mycket för bönens skull, som för att han i sitt utförliga (smått desperata) svar pekade ut en Vietnamdoftande detalj i utsmyckningen, som helt gått mig förbi. I Solnas tunnelbana är det verkligen 70-talet som härskar.

Stationen invigdes också 1975. Konsten tillkom först 1992 men sedan dess råder här en ständiga aftonrodnad över den nära kilometerlånga granskogshorisonten, full av illustrerade gläntor med scener från 70-talets Sverige. I olika tittskåp finner vi också skulpterade berättelser från Norrlands glesbygd, liksom en stolt och ståtlig älg i något som närmar sig verklig storlek. (Klicka gärna på bilderna så de blir större, där finns många rara detaljer.)

Motiven är lekfulla och den liksom vindstilla sommarstämningen mycket fridfull att försvinna i, men allt är likväl inspirerat av tidens brännande ämnen: glesbygdens avfolkning, miljöförstöringen och naturen. 1992 kompletterades det hela också med ett stort tittskåp med med motiv från Hagalund, till minne av Solnas bebyggelsehistoria.

Två konstnärer har i det här fallet samarbetat för att få allt på plats.

Den ene är Karl-Olov Björk (född 1936). Han är i främsta rummet träskulptör, men också bildkonstnär. I Linköpings bibliotek finns en replik av hans vid uruppförandet omdiskuterade (sedemera olyckligt brandförstörda) skulptur av biskop Brask (som förresten gett brasklappen dess namn) vilken 1979 ansåg alltför vågad med sitt blottade knä, en pose inspirerad av John Wayne.

I dag är Karl-Olov Björk ledamot i Svenska Serieakademien, och aktuell med en utställning i Sundsvall i september. Sin vana trogen handlar det om ännu ett historiskt ämne, nämligen Sundsvallsstrejken 1879. Verken skapades emellertid redan 1979, till hundraårsminnet av händelsen.

Den andra av våra konstnärer är Anders Åberg (född 1945), skulptör, målare och tecknare. Han står bakom ett flertal offentliga konstverk (han har bland annat ett träsnitt hängande i Mauretaniens Nationalmuséum), men är främst känd för sitt och sin fru Barbros livsverk Mannaminne, ett friluftsmuseum med över 50 byggnader i Kramfors på Höga kusten, som de har arbetat med sedan 1980. (Här kan du förövrigt se ett roligt piano.)

Och med detta lämnar vi grottvärldens 70-talssommar och återvänder tacksamt till den sommar som faktiskt händer för fullt just här och nu i verklighetens 2000-tal. Låt oss hoppas på några fler varma kvällar innan regnet väl gör sitt intåg.

På onsdag kommer annars en ny ledtrådsbild som ni kan fördriva tiden med.

Smälta ambitioner

Läser Kapuscinskis allomrekommenderade Imperiet. Den är också just så bra som jag förväntat mig.

Men det bär emot.

Det bär emot att läsa om Sibirisk köld och svältdödar när man släpar sig runt i den exotiska hettan och har som största problem för stunden att man redan är så mätt på glass att man egentligen inte är sugen på en till, fastän det vore gott.

Det bär emot att göra något som över huvud taget kräver tankemöda. Jag försöker intala mig själv att det inte gör något.

Vart väder har sina sysslor. Tids nog kommer regnet.

Kroppens hatade skal

Jag var nio år när albumet Bad släpptes. De vuxna pekade på reklambilderna redan då och skakade fördömande på huvudet. De hade åsikter om hans utseende. Han hade nitar. Han såg blek ut. Han hade gjort något åt näsan. Han sminkade sig som en kvinna!

Musiken minns jag inget av.

Nu är han död och i krönikor framläggs analyser om Michael Jacksons uppgång och fall (av dem jag läst tycker jag bäst om Andres Lokkos). Hans liv överträffade dikten, som flera gärna påpekat. Jag blir förvånad om inte också obduktions- och begravningsprocedurerna skulle kantas av en mängd spekulativa rykten och förbluffande skandaler. Därtill alla hyllningsprogram. Och sedan, efter en tillbördig tid, alla de sensationella "sanningarna om Michael Jackson". Exklusiva intervjuer med hans tre barn. Alla som till slut talar ut.

Jag ser med bävan fram emot hans liv efter döden. Det lär för lång tid framåt bli minst lika besynnerligt som det var medan han levde.

Under tiden samlar jag mig runt tanken på vad som händer med en människa som aldrig får tid att utveckla en egen identitet, och jag drar osökt parallellen till Joyce Carol Oates Blonde. Vad blir kvar av ett outvecklat eller vacklande jag när omvärlden skriker efter något väsensskilt annat? Om alla redan vet vad de vill ha av dig, och du själv inte hunnit eller klarat av att bli klok på vem du är, blir du då inte tillslut din egen yta, ett hårt pressat skal, med ett upplöst och förvirrat innanmäte?

Och vad händer sedan om alla drastiska åtgärder du vidtagit för att bli älskad, plötsligt vänds emot dig? Din far slår dig tills du gör allt rätt. Du förändrar ditt utseende så att folk ska bli nöjda. Och det lyckas. Folk blir inte bara nöjda. De jublar! Kärleken slår emot dig i vågor. Det finns inga gränser för hur mycket de älskar dig. Så du gör om tricket och hoppas på ännu mer kärlek. Men nu möter dig istället en våg av förakt. Av hat och fördömanden. Vad händer med dig då? Och vad händer när även ytan till slut faller i bitar?

Populärkulturen är överbefolkad med människor som illustrerar svaret på den frågan. Men tydligast av alla gjordes det av Michael Jackson. En stor begåvning i en sönderfallande, av alla hatad kropp.

Det låter som en klyscha men känns ändå som sanning. Nu behöver han i alla fall inte leva i den längre.

***

Ulrika Kärnborg har skrivit en fin artikel om självskadebeteende i dagens DN. På något sätt känns det mig som ett närliggande ämne.

Bästa stunden i parkteaterns Figaro

Vid sidan av scenen

Jag insåg idag att jag mer eller mindre bor granne (nåja) med en parkteaterscen, närmare bestämt den i trädgården bakom Åkeshovs slott. Eftersom det det den här helgen dessutom är sista chansen för i år att se en föreställning där, och solen log som den sällan gör, packade jag cykelkorgen full av pannkakor och rullade dit.

Pjäsen, Figaros bröllop, visade sig vara ett ganska tröttsamt buskisspektakel (komedi bygger till stor del på kontraster - alla skådespelarna kan inte springa runt och slå kullerbyttor, slita sig i peruken och skrika hysteriskt i falsett, inte allihopa, inte hela tiden).

Men parken var fin och så hittade jag något nytt för i år: en liten fristående sidovagn till den egentliga cirkusen - Konstbussen.

Istället för att sitta och ruva på sin konst i fåfäng väntan på publiken, samlar konstbussen verk från diverse hoppfulla konstnärer och för ut den dit publiken redan finns, som på Parkteatern.

Vad beträffar konsten lämnar jag det ödmjukast åt er alla att skapa er en egen uppfattning när ni själv råkar bussen på dess turné genom stan.

Men idén applåderas utan åthävor. Det är långt ifrån alltid man är entreprenör (det ska gudarna veta), för att man gillar att måla tavlor.

(Fotot: Konstbussens initiativtagare, Kerstin Simonsson, sitter och stickar i godan ro inför föreställningen.)

Första bilden med nya kameran, av gamla kameran (bland annat)

Subjektivet

Det är glest mellan de förhållandevis kloka tankarna. Solen strålar på.

En ikon blir till jord och världen känns lite tommare.

Min kära lilla kamera slamrar i parketten med objektivet före när jag ska ta ett foto av min nya frisyr (som frisören skeptiskt menade inte ens var någon riktig frisyr - men vad vet hon om det?) och dog en plötslig och brutal död. Det gjorde ont i hjärtat att hålla i den sen.

Objektivdelarna som ohjälpligt kilat sig fast i varandra. Det ynkliga elektrosurret när jag, som en sista, fåfäng återupplivningsåtgärd, tog ut batteriet och satte i det igen. Som att se ett litet husdjur krossat av dammsugaren, ännu i sina sista, förvridna dödsryckningar.

Allt var dessutom mitt eget fel. Jag hade använt soffkuddar (soffkuddar!) som stativ i självporträttsproceduren.

Jag straffade mig själv genom att först spara 3000 kronor i fonder (bara för att) och sedan gå ut på stan och köpa en ny, nästan likadan kamera. Den ligger på laddning nu. Osympatiskt repfri och främmande. Så mycket i världen den ännu inte sett.

Så många saker som redan försvunnit, när den till slut slår upp bländaren.

(Foton: ett hörn ur sista bilden.)

Allas vår

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 23)

De varma nätterna hör till det bästa med sommaren. Då när solen gått ner, men man fortfarande känner att ljuset är nära, som att världen bara blundar en liten stund för att snart öppna ögonen igen.

Man ser sig omkring och tänker lite vemodigt att "Så här skulle man kunna ha det", bara för att i nästa ögonblick inse att det ju är just det man har.

Lite av den stämningen finns i dagens konstverk.

Som vanligt undrar jag: På vilken tunnelbanestation man kan försjunka i detta?