Som pärlor på en tråd, till slut, hoppas jag

Efter den, som det verkar, obligatoriska perioden av suckande frustration, grinigt missmod och en över huvud taget bottenlös irritation över allting i största allmänhet, kom jag idag äntligen igång med skrivandet igen.

Det här ska alltså bli den sista av sammanlagt fem noveller, och jag har väntat med den till sist, och dessutom dragit mig för att inleda arbetet med den, eftersom jag i ärlighetens namn fortfarande inte vet exakt vad som ska hända i den.

Att börja skriva utan att veta vad man vill och vart man är på väg leder ju sällan någon annanstans än in i återvändsgränder. I värsta fall förstör man dessutom en god idé på vägen, eftersom man, så att säga, skriver sönder den. Jag brukar därför vänta tills jag i grova drag har alltid klart för mig, och dessutom samlat på mig ett digert lager av inspirerande detaljer att strössla med. Resten blir till av bara farten.

Vad gäller den här novellen (eller berättelsen) har jag emellertid processat den så länge i huvudet (jag tror jag skrev första versionen 2004) och har sålunda så många motsträviga idéer och osorterade scener klara, att jag tror att jag i det här fallet faktiskt måste skriva ner den (det vill säga, tvinga in allt i en rak linje - som pärlor på en tråd) för att till slut bli klok på vad allt egentligen tänker ta vägen.

Jag har tidigare lekt med tanken på att snudda vid skräckgenren. Där är jag i någon mån fortfarande. Samtidigt sitter jag fast i ett redogörande språk, efter umgänget med Sebald och nu Kapuscinski, men känner också en dragning till en friare, liksom fiktionell essästil, där en berättelse utan vidare gärna kan ändra rikting i mitten och övergå i något annat, så länge bara språket och innehållet fortsätter att engagera.

På några timmar har jag i alla fall fått ur mig en arton A5-sidor lång inledning. Som sagt, vi får se vart det leder.