Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 28)

Med tolv veckor kvar av vår allmänbildande tävling kan det kanske vara lämpligt med en liten morot.

Som jag antydde i måndags har jag börjat fundera allt mer på priset. Jag vill inte säga vad det blir. Roligast är väl om det helt enkelt blir en överraskning. Men det bör ju hur som helst vara något som anstår en kulturblogg.

Jag kommer nog helt enkelt ta tillfället i akt att dela med mig av det jag själv (bland annat) tycker gör livet värt att leva.

Så tänk på det när ni nu samlar kraft för den här veckans omgång. Förra veckan var det tydligen svårt. Undrar om ni istället kan placera den här prylen på rätt tunnelbanestation i Stockholm?

Bortom all räddning - ett kräk

Hittar på morgonen i Tidningen Kulturen denna svidande kritik av Per I. Gedins Heidenstambiografi.

Artikelförfattaren Crister Enander menar (i samband med utgivningen av boken 2006) att Heidenstam var ett kräk och att Gedin med oförlåtliga medel försöker skyla över detta faktum i ambitionen att förvandla honom till en litterär hjälte.

Jag har ännu inte kommit fram till delen med exempelvis nazisympatierna. Och för att inte förföras helt av det spännande material och alla härliga citat som skymtar förbi i Gedins tjocka bok, ska jag se till att även hålla kritiken i bakhuvudet.

Emellertid tycker jag ju att Gedin redan - sin ambition eller ej - gett mig bilden av Heidenstam just som ett stort självupptaget kräk.

Tydligen är han bortom all räddning. Det är bara synd om Gedin inte velat använda detta till bokens fördel. Kräk är ju betydligt mer stimulerande att läsa om, än någonsin änglar och martyrer.

Lifsglädje - Läsglädje!

Verner von Heidenstam: ett liv. Vilken njutning till bok!

Allt inleds nästan med ett litet försvar för varför biografen, Per I. Gedin, alls valt att skriva en finstilt tegelsten just om Heidenstam. Många av objektets samtida författarkollegor (Lagerlöf, Strindberg, Fröding, Söderberg) har ju klarat tidens tand och 1900-talets trender betydligt bättre och läses i betydligt högre utsträckning idag.

Rimmad vers om Orientens fröjder känns nog lite svårsmält för den ironiska generationen.

Men redan efter ytterligare ett tiotal sidor känns alla brasklappar överflödiga.

Jag bryr mig under läsningen inte ens om huruvida Heidenstam var en stor skald eller ej (jag minns faktiskt inte vad jag tyckte när jag hade honom i hemläxa under universitetstiden, och jag har inte sökt upp honom frivilligt sedan dess). Boken lever istället gott på sin egen vitalitet och inte minst på alla citat ur de lyckligt bevarade och underbart mustiga brev som skrevs och skickades mellan förra sekelskiftets litterära stordjur.

Samtidigt är Heidenstam, såsom han här framstår som privatperson, en sådan drömmande, patetisk, utåtriktad, bortskämd, självömkande, charmig, stursk, kärlekstörstande, frisinnad, chauvinistisk, mjältsjuk och på alla sätt mänskligt mångbottnad människa att jag inte kan låta bli att engagera mig i hans själsliv.

Hela kvällen igår var jag exempelvis mycket vred på honom för hans förment medlidsamma men i själva verket ytterst egocentriska attityd gentemot sin första försmådda hustru.

Och sen kom kapitlet om hans vänskap med Strindberg, där ju även Strindberg får framträda i all sin Strindbergska glöd. Man kan riktigt se hur det pyr ur hans små brusiga mustascher när han upplever sig illa behandlad, och vi är inte ens framme vid "fejden" ännu.

Det är sammanfattningsvis underbar läsning.

Jag tar boken med mig i sängen. Vill ni mig något träffas jag enklast i sovande tillstånd, någonstans i slutet av förrförra århundradet.

Löplogg (1) - Med anledning av föregående inlägg

Många är de som skrattar rått åt en sträcka på 21 098 meter. Det är inte en ultramarathon vi snackar om. Det är bara en lite längre joggingrunda. På 2 mil hinner man inte ens nå den där gränsen när kroppen slutar förbränna kolhydrater och plötsligt försöker ta sig framåt på fett istället - något som för en ovan motionär i princip innebär att man springer rakt in i väggen.

Men lika många - för att inte säga de flesta - tycker nog ändå att 21 098 meter är en rätt saftig bit. Och även om jag själv inte skakar på huvudet åt den sträckan som en bisarr omöjllighet, kommer jag nog vara rätt stolt över mig själv när jag väl stapplar i mål efter fullbordat värv den 12 september.

För att inte göra upplevelsen onödigt smärtsam borde jag ju emellertid träna duktigt den knappa tid som är kvar. För att motivera mig själv, och för att det är roligt, tar jag härmed steget (något jag länge varit sugen på) och lanserar kategorin "Om löpning" i den här bloggen som ju annars borde handla om kultur.

(Men oroa er inte. Snart kommer en hel massa inlägg om Verner von Heidenstam också.)

Kanske ska vi ta det från början.

Jag har en (enda) gång tidigare i mitt liv sprungit en sträcka någorlunda motsvarande en halvmarathons längd. Då var jag väl 18-19 år. Jag bodde i Skarpnäck och hade hela Nackareservatet till mitt förfogande alldeles utanför knuten. Den här perioden var inte första gången jag försökte mig på löpning (det började jag så smått med redan som 15-åring) men det var första gången jag bemästrade några längre avstånd. Jag sprang faktiskt ungefär en mil tre gånger i veckan, runt sjön Flaten. Och vid något tillfälle fick jag plötsligt för mig att inte bara runda Flaten utan också Älta och Söderby. Det lyckades utan större problem.

Tyvärr satte hybrisen in och jag tränade alldeles sönder mig de där dagarna (nästa dag - tre timmar på motionscykel) och kroppen sa stopp. Jag tror jag till och med drabbades av feber och frossa. Sen slutade jag faktiskt nästan att springa helt.

Under flera år ägnade jag mig istället åt aerobics, promenader och simning. Ibland satte jag upp små egna träningsprogram. Ibland gjorde jag ingenting. Det var först för fyra-fem år sedan som jag egentligen tog upp löpningen på något slags allvar igen. Det var inledningsvis oväntat arbetsamt. Men övning ger ju färdighet (åtminstone relativ sådan) och sedan dess har löpning ändå varit min huvudsakliga källa till motion.

I januari i år tvingade min rygg mig att köpa ett gymkort, eller så skulle den göra livet surt för mig i allt högre utsträckning ända tills jag dog (kotorna i min ländrygg fungerar som kvarnstenar för stressen). Följaktligen har löpningen fått ge med sig av sin tid till styrketräningen. Men jag kan inte tro annat än att styrka kan vara till stor fördel i löpspåret. Förhoppningsvis ger mig gympassen bättre hållning, starkare lår och, inte minst, stryktåligare knän. Är det något som kommer sätta käppar i hjulet för mig den 12 september så är det nämligen knäna.

Ja, och där är vi alltså nu. Jag föreslår att vi tar gårdagen som startskott för den här resan och för att det ska bli tydligt vad jag talar om så bör det nog till lite jämförande statistik. Alltså:

27 juli: 9,58 km i lugn och efterkännande takt, 53:48 minuter
28 juli: En timme på gymet

46 dagar kvar.

Den ektomorfa kroppen

Jag läste just ut en mycket inspirerande bok.

Vilken det är håller jag emellertid hemligt. Jag har nämligen en tanke om att den, vid sidan av lite annat smått och gott, ska ligga i potten för den marathonlånga tunnelbanetävlingen.

Så istället för att skriva om själva boken, så hänvisar jag (med den gamla glimten i ögat) till en artikel på Wikipedia, som på sitt sätt bildar sidospår till ämnet för icke namngivna bok. Artikeln behandlar 40-talspsykologen William Sheldons teorier om människors olika kroppstyper, en tredelad indelning som sedemera kändes psykologiskt föråldrad (för att inte säga Dickensartat karikatyrisk på ett ganska underhållande sätt) men som ibland ännu används i samband med idrott.

Indelningen löd enligt Sheldon som följer:

*Den mesomorfa kroppstypen: Centrerad kring muskulaturen och cirkulationssystemet (hjärta och blodådror). En mesomorf människa är ofta muskulös, har ett somatotont temperament, och är modig, energisk, aktiv, dynamisk, självsäker, och tar gärna risker.

*Den ektomorfa kroppstypen: Centrerad kring nervsystemet och hjärnan (ektodermt). Den ektomorfa människan har ett cerebrotont temperament (cerebral är något som har med hjärnan att göra) och är konstnärlig, känslig, snabbtänkt och inåtvänd.

*Den endomorfa kroppstypen: Centrerad kring matspjälkningssystemet, särskilt tarmarna (endodermt). Den endomorfa människan har ett visceratont temperament (viscera är latin för tarm), med en tendens till övervikt, älskar bekvämlighet och lyx, och är utåtriktad.

Idrottare med tydliga mesomorfa drag håller sig troligtvis till sprinterlopp och andra explosiva, styrkekrävande grenar. De ektomorfa hittar vi istället i sammanhang som kräver envishet och uthållighet.

Som långdistanslöpning.

Eller romanförfatterier.

***

I morse insåg jag förresten överrumplat att det ju är mindre än tre veckor kvar till Midnattsloppet, som jag (ända sedan det begav sig förra gången) haft alla avsikter att delta i. Hittills i år har jag emellertid inte sprungit längre än 6,06 km (enligt kartorna på jogg.se), och även om jag gjort det allt oftare kändes det väl som hög tid att börja ta pulsen på metrarna där bortom. Inspirerad av ovan (undflyktigt) nämnda bok snörade jag sålunda på mig skorna och brände av en knapp mil i stadig takt, uppmuntrad av upptäckten att det återigen är de första kilometrarna som är jobbigast.

Nu kände jag mig i alla fall på den säkra sidan vad löpningen anbelangar. Återstod bara att äntligen betala anmälningsavgiften till själva loppet. Döm om min snopenhet när jag förstod att det redan var fullbokat.

Efter en häftig känsla av yttersta orättvisa (som om detta faktum att jag inte fick vara med och springa skulle kunna skyllas på någon annan än mig själv) bubblade istället en (minst lika mållös) hämndlystnad upp i mig, och i ett smått mesomorft anfall av övermod (nu skulle det jävla loppet få se!) betalade jag istället avgiften till Stockholms halvmarathon.

Nu sitter jag här med bekräftelsen framför mig och ett (uppmuntrande?) citat ur boken ekande i huvudet: "Pain is inevitable. Suffering is optional."

Rätt svar (deltävling 27): Västertorp!

Och nähänej. Det var det visst ingen som kunde lista ut.

Folk åker väl heller inte till Västertorp dagarna i ända utan specifik anledning. Kanske passande då att konsten på stationen har inspirerats av en flykt snarare bort än hem - dock i ett helt annat slags färdmedel än det rälsburna - närmare bestämt S.A. Andrées fatala expedition med vätgasballong över Nordpolen år 1897.

I ledtrådsbilden såg vi ballongen sväva strax ovanför marken, med släplinorna hängande efter i snön. En bit längre ned mot ingången finns en skisserad karta över resan och en bild av expeditionens läger, så som det till slut återfanns, mer än fyrtio år senare, med spår efter isbjörnar, utspridda kläder och skelettdelar.

Verket, Med örnen mot polen, är gjort i tekniken sgraffito - en yta med två olikfärgade lager, där man ristat in motivet i det övre lagret medan detta ännu är mjukt, så att det undre lagret skiner igenom.

Stationen invigdes 1964, ballongbilderna 1982 och vår konstnär heter Jörgen Fogelquist (1927-2005). Han var bildkonstnär i ordets vida mening (inte minst grafiker) och skulptör. Redan som 19-åring satte han igång att skapa offentliga verk och sammantaget kom han att bli man för i runda slängar ett 50-tal sådana utsmyckningar i olika material.

Förutom resebetraktelsen vid den här stationen, står han exempelvis bakom skulpturerna Singlande slant och Trollkarlens hatt (som ni, vid sidan av bilder på konstnären själv flygande drake och ballong, kan titta närmare på här) och ett spanskt kakel vid det folkmyllrande T-centralen (för vilket många gärna kallar honom "Sveriges mest sedda konstnär").

Karaktäristiskt för Fogelquist är (sitt namn till heder) en luftig och skissartad stil, lekfull och skenbart slarvig, med en blandning av både föresställande och abstrakta motiv. Detta gjordes inte minst tydligt under en utställning på Galleri Palm i Ängavallen. Med anledning av detta evenemang presenterades konstnären med både en text, ett litet bildspel och dessutom en film från vernissagen, där många av verken passerar revy. Så klicka er dit om ni vill se mer.

Som självbiografisk kuriosa kan jag nämna att jag själv, sommaren 2005, jobbade som flygvärdinna hos ett luftballongsföretag i Stockholm. Det ledde till ett 20-tal flygningar kors och tvärs över staden, allt enligt vindens önskningar. En och annan gång blev formerna för landningen en smula... oförutsedda. Min första flygning avslutades exempelvis intill en busskur i Rissne.

Men några isbjörnar behövde vi gud ske pris aldrig brottas emot. Den vanligaste typen av skada i samband med luftballongsflygning är i själva verket fötter som stukas när överivriga passagerare hoppar ur korgen efter landning för att ta bilder av ballongen och vrickar sig mot en tuva. Detta är trots allt det säkraste sättet att flyga.

Men tunnelbanan är ju inte fy skam den heller! Så på onsdag tar vi väl sikte på en ny station.

Pausfågel (31) - Även ur ett gudlöst hjärta

Välkommen till helvetet

Likt en gräshoppssvärm far turisterna över jorden, från strand till strand, girigt behjälpta av resebolagen. De finner en vit sandremsa, fransad av palmer, och flockas där i kryllande massor, skräpar ner, trampar sönder, berövar lokalbefolkningen sitt land och sitt människovärde, och när det orörda paradiset liksom börjar kännas "förstört", drar svärmen vidare till nästa strand, till nästa orörda paradis, för att skövla och trampa sönder.

Jennie Dielemans reportagebok Välkommen till Paradiset innehåller inget som förvånar en cynisk och någorlunda berest själ. Men den förtydligar och lyfter fram det man redan anat, den sätter fingret på den där svävande olusten man inte kunde skaka av sig där i solstolen, i bungalowen, på de konstbevattnade gräsmattorna inne på resorten. Den borde ligga i tidningsfickan på alla säten på alla flygplan som transporterar turister från västvärlden till fattiga och billiga paradisländer, för att under västerländskt trygga och kontrollerade former låta dem sola och dricka sprit.

Men det kommer den aldrig att göra.

Boken inleds med ett intressant och underhållande historiskt perspektiv - hur och varför började vi egentligen resa bara för nöjes skull? Därefter gör den en serie ambitiösa nedslag på ett antal turistorter runt om i världen - på Gran Canaria, i Thailand, Vietnam, Dominikanska republiken och i Mexiko.

Av dessa ställen har jag själv besökt Dominikanska republiken (2004) och Thailand (2006-07). När jag var liten var vi flera gånger i Spanien och på Mallorca. Senare Cypern (för att nu enbart nämna resor med fokus på turistanpassat strandliv).

Jag är med andra ord en av gräshopporna

Jag försvarar mig med att jag, långt innan jag läst Dielemans bok, förlorat lusten att göra liknande resor igen. Obehaget har varit alltför trängande. Den äckliga tanken på hur lokalbefolkningen slår knut på sig själv för att tillgodose mina förmodade behov. Att jag, bara genom att vara här, bidrar till en kapitalistisk kolonisation av fattiga människors mark, och i värsta fall även deras själar. Att min exotiska utflykt i djungeln i fyrhjulsdriven jeep bara naggar ytterligare på de känsliga ekosystemen. Att elefanten vi red på var hunsad och deprimerad. Att skiten jag spolar ner på toaletten rinner orenat rakt ut i vattnet, över korallrevet utanför. Att de som byggde hotellet var livegna flyktingar från grannlandet. Att det över huvud taget inte kan finnas några jämnbördiga möten, inte här, inte på resorten, bara ett ömsesidigt dividerande om priset. Att den fattiga världen är de rika människornas antropologiska zoo. Och att jag inte har något där att göra.

Medan jag läser funderar jag på hur man ska kunna resa alls utan att göra skada. Det svar som infinner sig är kallt men obevekligt: Det är inte en mänsklig rättighet att resa bort på semestern. Det är inte en mänsklig rättighet att sitta på en inhägnad strand på andra sidan jorden med en importerad öl, kasta flaskan i havet och sedan åka hem igen med en crazy tatuering.

Ska man ändå promt ut och fara finns det, som jag ser det, bara ett försvarbart sätt att göra det på: Att resa på det sätt som gör minst åverkan på miljön. Att hålla sig borta från komplexen. Att konsumera traditionell mat och traditionella varor tillverkade och sålda lokalbefolkningen. Samt att, utan att kräva särskilda hänsyn, vackert ta seden dit man kommer.

Det ger i alla händelser, en betydligt sötare eftersmak.

(Bilden är från Koh Muk, Thailand, julen 2006)

En bra dag

Morgon: 6 kilometer runt sjöarna, med en putsning av ban-rekordet med 58 sekunder på ett bräde.

Middag: Mat på café Blåbär, med påföljande gratis påtår och tretår, samt färdigställande av första utkastet till novell nummer fem - 19 handskrivna A5-sidor på mindre än tre timmar.

Eftermiddag: Spontaninspektion av IKEA-utställningen på Liljevalchs - en satsning som kunde varit rolig men som istället visade sig bestå av alldeles för mycket ensidig reklam (som man dessutom måste betala inträde för att utsättas för), och alldeles för lite spännande möbler (bläddra med fördel genom katalogen för valfri säsong istället).

Förkväll: Uthämtning av extra tjockt bokpaket från matbutiken på Ängby torg, innehållande (bland annat) följande:

Välkommen till Paradiset: reportage om turistindustrin av Jennie Dielemans
Werner von Heidenstam: ett liv av Per I. Gedin
Fantomerna av Klas Östergren
Snö av Orhan Pamuk
I Gorans ögon av Stefan Lindberg
samt en mycket blygsam räkning.

Afton: Hembakad tigerkaka med banan, varmt välkomnad av en platt och utmattad kropp framför teven.

I morgon: Ledighet. Njutning!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 27)

I natt insåg jag till min förskräckelse, mitt i en dröm, att det ju var tävlingsonsdag nästföljande morgon.

Av någon anledning hade jag förlorat bredbands-

uppkopplingen hemma och skulle inte kunna lägga ut någon ny ledtrådsbild. Jag fick ägna resten av drömmen åt att, på drömmars tröga och irrationella vägar, försöka komma på ett sätt att få över bilderna från min dator till en annan dator, på en annan plats, där det fanns internetanslutning.

Många krångliga och inte särskilt begåvade planer formulerades och förkastades lika snart. Dessutom måste jag, fortfarande i drömmen, åka till jobbet. Hela projektet var med andra ord i fara!

Döm om min lättnad när jag sedemera vaknade och insåg att jag ju bara behövde stiga ur sängen och sätta mig vid skrivbordet så var saken biff!

Och där är vi alltså nu. Kanske uppskattar ni dagens tävling så mycket mer när ni vet att den varit utsatt för allvarliga hot - åtminstone under några nattliga timmar någonstans i min trötta fantasi.

Men nu kör vi! På vilken tunnelbanestation hittar man det här konstverket?

Korta koppel

Bokpaketet från Adlibris försenat.

Vänder mig till den skönlitterära sektionen i min egen (av platsbrist ständigt omstrukturerade) bokhylla (snart får jag utöka hyllmetrarna med brädor över takbjälkarna) i jakt på något ännu oläst.

Det får bli Farväl till vapnen.

Jag tror att mitt skrivande kan må bra av lite isbergsteknik just nu, särskilt efter alla de rännande hundarna nyss, och inte minst deras ständigt reflekterande husse.

Jag har en novell som i allra högsta grad behöver tuktas.

Skäller kanske värre än jag biter

I natt hastade jag mig igenom de sista kapitlen i The Story of Edgar Sawtelle. Det skedde med en blandning av lättnad och irritation. Var det inte detta jag befarat hela tiden?

Historien rinner förvisso inte ut i sanden. Men fram till någon specifik ändpunkt når den (trots sina spektakulära slutscener i bästa Hollywood-anda) likväl inte - allt lämnas mer eller mindre därhän utom just dramatiken. Och så går det när författaren av allt att döma (och detta är ju en analys baserad enbart på själva romanen) har inlett sitt skrivande med en förförisk ansats i sinnet, men inte från början varit säker på vad han egentligen vill säga med sin historia.

Dessutom demonstrerar berättelsen (efter en första, omsorgsfull hälft) det vanskliga i ett konsekvent långsamt tempo. Händer inget intresseväckande måste något annat ändå hålla läsaren fängslad. Att plötsligt, efter trehundrasidors tålmodig kronologi, börja göra hastiga tidshopp skulle verka märkligt. Men det håller inte heller med hundra sidor av omständligt irrande. Jag får erkänna att jag skummade vissa stycken när allt som hände var efteranalytiska återblickar, alternativa framåtblickar, detaljerade miljöteckningar och beskrivningar av hur hundar flämtande springer kors och tvärs genom vildmarken.

Nu låter det väl som att jag förkastar den här boken helt och hållet och det är väl bara delvis sant. Jag tror fortfarande att många kan gilla den (den kallas ju - för guds skull - för en "New York Times bestseller"). Älskar man hundar kan det kanske rent av bli en liten favorit. Men min smak är nu en gång lite annorlunda. Jag kräver mer distinkta poänger.

Är någon intresserad av att skapa sig en egen uppfattning om boken kan den alltid få överta ett begagnat ex från mig.

Rätt svar (deltävling 26): Näckrosen!

Och det visste ni tydligen allihop lite till mans. Bra jobbat där!

Men så är Näckrosen är också en tunnelbanestation väl värd att lägga på minnet. Här är det som att vandra på botten av en ut-och-in-vänd näckrosdamm, i en luftbubbla mitt i berget, med blommorna som flyter överallt runtomkring en på rummets tak och väggar, blandade med runda stenar, glaserade kakelskärvor och brottstycken av ornament - lämningarna efter ett litet Atlantis i miniatyr.

På perrongväggarna hänger även montrar med fotografier och rekvisita som leder tankarna till den anrika Filmstaden alldeles i närheten. I golvet snubblar vi över dikter och aforismer, som den på bilden nedan av religionsfilosofen Martin Buber.

Stationen och konst invigdes båda 1975, och hjärnan bakom den kreativa utsmyckningen var Lizzie (Märta Lisa) Olsson Arle (1926-2006), som studerat såväl vid Konstfack som i Paris och Ravenna och gjort sig känd för sin sprudlande och fantasifulla formvärld.

Verk och idéer som blev över från utsmyckningen kom senare till användning i Edboskolans matsal i Skogås, där man också kan beskåda några av Arles skapelser under samlingsnamnet Cirkusliv.

Även i Edboskolan dominerar stenar och skärvor av mosaik. Jag kan inte låta bli att tänka på de där stentrollen jag (och fler med mig?) med hjälp av lim, garn och lite färg, uppmuntrades att tillverka på dagis.

I mingelbilder från Dalslands konstförenings 50-årsjubileum 1985 kan man, om man vill, se bilder på själva konstnärinnan.

Och med det får ni låta er nöja för idag. Det finns en onsdag i den här veckan också.

Något för hundälskaren

Gillar du hundar? Alltså riktiga hundar, inte sådana där accessoarer på snöre? Då är The Story of Edgar Sawtelle förmodligen en bok för dig.

Är du mer tveksam till hundsläktet, men känner någon som däremot förlorat sig till det, kan väl boken istället betraktas som ett julklappstips.

Här får man nämligen så mycket hund man bara kan önska - söta valpar, intelligenta tikar, förvildade hannar, ja faktiskt en hel kennel full av ovanligt smarta jyckar - och slipper samtidigt hårandet och lukten.

En god roman är det också. För all del.

Jag har kommit igenom två tredjedelar nu, och även om det amerikanska (episkt omständliga) tempot inte hör till det som inspirerar mig mest, är det ju samtidigt måleriskt och fängslande. Man får tid att lära känna sina karaktärer, och bryr sig därför om hur det ska gå för dem.

Dessutom ska ett mysterium lösas, där ute på den amerikanska slätten. Kanske rent av flera stycken.

Jag hinner ett kapitel till innan lunchen.