Löplogg (1) - Med anledning av föregående inlägg

Många är de som skrattar rått åt en sträcka på 21 098 meter. Det är inte en ultramarathon vi snackar om. Det är bara en lite längre joggingrunda. På 2 mil hinner man inte ens nå den där gränsen när kroppen slutar förbränna kolhydrater och plötsligt försöker ta sig framåt på fett istället - något som för en ovan motionär i princip innebär att man springer rakt in i väggen.

Men lika många - för att inte säga de flesta - tycker nog ändå att 21 098 meter är en rätt saftig bit. Och även om jag själv inte skakar på huvudet åt den sträckan som en bisarr omöjllighet, kommer jag nog vara rätt stolt över mig själv när jag väl stapplar i mål efter fullbordat värv den 12 september.

För att inte göra upplevelsen onödigt smärtsam borde jag ju emellertid träna duktigt den knappa tid som är kvar. För att motivera mig själv, och för att det är roligt, tar jag härmed steget (något jag länge varit sugen på) och lanserar kategorin "Om löpning" i den här bloggen som ju annars borde handla om kultur.

(Men oroa er inte. Snart kommer en hel massa inlägg om Verner von Heidenstam också.)

Kanske ska vi ta det från början.

Jag har en (enda) gång tidigare i mitt liv sprungit en sträcka någorlunda motsvarande en halvmarathons längd. Då var jag väl 18-19 år. Jag bodde i Skarpnäck och hade hela Nackareservatet till mitt förfogande alldeles utanför knuten. Den här perioden var inte första gången jag försökte mig på löpning (det började jag så smått med redan som 15-åring) men det var första gången jag bemästrade några längre avstånd. Jag sprang faktiskt ungefär en mil tre gånger i veckan, runt sjön Flaten. Och vid något tillfälle fick jag plötsligt för mig att inte bara runda Flaten utan också Älta och Söderby. Det lyckades utan större problem.

Tyvärr satte hybrisen in och jag tränade alldeles sönder mig de där dagarna (nästa dag - tre timmar på motionscykel) och kroppen sa stopp. Jag tror jag till och med drabbades av feber och frossa. Sen slutade jag faktiskt nästan att springa helt.

Under flera år ägnade jag mig istället åt aerobics, promenader och simning. Ibland satte jag upp små egna träningsprogram. Ibland gjorde jag ingenting. Det var först för fyra-fem år sedan som jag egentligen tog upp löpningen på något slags allvar igen. Det var inledningsvis oväntat arbetsamt. Men övning ger ju färdighet (åtminstone relativ sådan) och sedan dess har löpning ändå varit min huvudsakliga källa till motion.

I januari i år tvingade min rygg mig att köpa ett gymkort, eller så skulle den göra livet surt för mig i allt högre utsträckning ända tills jag dog (kotorna i min ländrygg fungerar som kvarnstenar för stressen). Följaktligen har löpningen fått ge med sig av sin tid till styrketräningen. Men jag kan inte tro annat än att styrka kan vara till stor fördel i löpspåret. Förhoppningsvis ger mig gympassen bättre hållning, starkare lår och, inte minst, stryktåligare knän. Är det något som kommer sätta käppar i hjulet för mig den 12 september så är det nämligen knäna.

Ja, och där är vi alltså nu. Jag föreslår att vi tar gårdagen som startskott för den här resan och för att det ska bli tydligt vad jag talar om så bör det nog till lite jämförande statistik. Alltså:

27 juli: 9,58 km i lugn och efterkännande takt, 53:48 minuter
28 juli: En timme på gymet

46 dagar kvar.