Rätt svar (deltävling 27): Västertorp!

Och nähänej. Det var det visst ingen som kunde lista ut.

Folk åker väl heller inte till Västertorp dagarna i ända utan specifik anledning. Kanske passande då att konsten på stationen har inspirerats av en flykt snarare bort än hem - dock i ett helt annat slags färdmedel än det rälsburna - närmare bestämt S.A. Andrées fatala expedition med vätgasballong över Nordpolen år 1897.

I ledtrådsbilden såg vi ballongen sväva strax ovanför marken, med släplinorna hängande efter i snön. En bit längre ned mot ingången finns en skisserad karta över resan och en bild av expeditionens läger, så som det till slut återfanns, mer än fyrtio år senare, med spår efter isbjörnar, utspridda kläder och skelettdelar.

Verket, Med örnen mot polen, är gjort i tekniken sgraffito - en yta med två olikfärgade lager, där man ristat in motivet i det övre lagret medan detta ännu är mjukt, så att det undre lagret skiner igenom.

Stationen invigdes 1964, ballongbilderna 1982 och vår konstnär heter Jörgen Fogelquist (1927-2005). Han var bildkonstnär i ordets vida mening (inte minst grafiker) och skulptör. Redan som 19-åring satte han igång att skapa offentliga verk och sammantaget kom han att bli man för i runda slängar ett 50-tal sådana utsmyckningar i olika material.

Förutom resebetraktelsen vid den här stationen, står han exempelvis bakom skulpturerna Singlande slant och Trollkarlens hatt (som ni, vid sidan av bilder på konstnären själv flygande drake och ballong, kan titta närmare på här) och ett spanskt kakel vid det folkmyllrande T-centralen (för vilket många gärna kallar honom "Sveriges mest sedda konstnär").

Karaktäristiskt för Fogelquist är (sitt namn till heder) en luftig och skissartad stil, lekfull och skenbart slarvig, med en blandning av både föresställande och abstrakta motiv. Detta gjordes inte minst tydligt under en utställning på Galleri Palm i Ängavallen. Med anledning av detta evenemang presenterades konstnären med både en text, ett litet bildspel och dessutom en film från vernissagen, där många av verken passerar revy. Så klicka er dit om ni vill se mer.

Som självbiografisk kuriosa kan jag nämna att jag själv, sommaren 2005, jobbade som flygvärdinna hos ett luftballongsföretag i Stockholm. Det ledde till ett 20-tal flygningar kors och tvärs över staden, allt enligt vindens önskningar. En och annan gång blev formerna för landningen en smula... oförutsedda. Min första flygning avslutades exempelvis intill en busskur i Rissne.

Men några isbjörnar behövde vi gud ske pris aldrig brottas emot. Den vanligaste typen av skada i samband med luftballongsflygning är i själva verket fötter som stukas när överivriga passagerare hoppar ur korgen efter landning för att ta bilder av ballongen och vrickar sig mot en tuva. Detta är trots allt det säkraste sättet att flyga.

Men tunnelbanan är ju inte fy skam den heller! Så på onsdag tar vi väl sikte på en ny station.