Lifsglädje - Läsglädje!

Verner von Heidenstam: ett liv. Vilken njutning till bok!

Allt inleds nästan med ett litet försvar för varför biografen, Per I. Gedin, alls valt att skriva en finstilt tegelsten just om Heidenstam. Många av objektets samtida författarkollegor (Lagerlöf, Strindberg, Fröding, Söderberg) har ju klarat tidens tand och 1900-talets trender betydligt bättre och läses i betydligt högre utsträckning idag.

Rimmad vers om Orientens fröjder känns nog lite svårsmält för den ironiska generationen.

Men redan efter ytterligare ett tiotal sidor känns alla brasklappar överflödiga.

Jag bryr mig under läsningen inte ens om huruvida Heidenstam var en stor skald eller ej (jag minns faktiskt inte vad jag tyckte när jag hade honom i hemläxa under universitetstiden, och jag har inte sökt upp honom frivilligt sedan dess). Boken lever istället gott på sin egen vitalitet och inte minst på alla citat ur de lyckligt bevarade och underbart mustiga brev som skrevs och skickades mellan förra sekelskiftets litterära stordjur.

Samtidigt är Heidenstam, såsom han här framstår som privatperson, en sådan drömmande, patetisk, utåtriktad, bortskämd, självömkande, charmig, stursk, kärlekstörstande, frisinnad, chauvinistisk, mjältsjuk och på alla sätt mänskligt mångbottnad människa att jag inte kan låta bli att engagera mig i hans själsliv.

Hela kvällen igår var jag exempelvis mycket vred på honom för hans förment medlidsamma men i själva verket ytterst egocentriska attityd gentemot sin första försmådda hustru.

Och sen kom kapitlet om hans vänskap med Strindberg, där ju även Strindberg får framträda i all sin Strindbergska glöd. Man kan riktigt se hur det pyr ur hans små brusiga mustascher när han upplever sig illa behandlad, och vi är inte ens framme vid "fejden" ännu.

Det är sammanfattningsvis underbar läsning.

Jag tar boken med mig i sängen. Vill ni mig något träffas jag enklast i sovande tillstånd, någonstans i slutet av förrförra århundradet.