Tre korta

För att i någon mån återföra den här bloggen på sitt egentliga spår (det vill säga, någon annanstans än ut i löpspåret).

Om film:
Brustna omfamningar var bättre än jag vågat hoppas efter motstridiga utlåtanden av stilen en Almdóvar på sparlåga räcker väldigt långt. Ett voyeuristiskt universum där mannen får sukta men kvinnan inte hukar besvärat utan tvärt om knycker på nacken och övar gäckande blickar ur ögonvrån. Jag håller med, det räcker långt.

Om litterära manifest:
Jag lägger mig inte i hur folk försöker förändra litteraturen. Låt alla hållas, menar jag, även dem som inte vill låta andra göra det. Så blir det ju i alla fall lite fart och fläkt på parnassen. Enda sättet för en författare att emellertid uppnå förändring är ju att faktiskt skriva den där litteraturen man efterlyser. Inte att underteckna proklamationer.

Om att lida för konsten:
Citat ur Good old days. En lekfull och nostalgisk resa till det förflutna, om Hemingway, som ju äldre han blev, dess fattigare hade varit som ung: "Senare i livet brukade han påstå att han viggat kosing av vilt främmande människor och lånat tusen franc av sin barberare och när hungern pockade som värst hade han gått till Luxembourgträdgården, där han vred huvudet av ett par duvor när ingen såg det; kropparna dörde han hem gömda i sonens, Mr Bumpys, barnvagn." Man bör, med andra ord, omhulda sin nöd. Man vet aldrig när man kan komma att behöva den.

Rätt svar (deltävling 31) - Svedmyra!

Och grattis igen Burrburr, som var först fram med lämplig gissning! Som Annelie påpekade borde detta annars ha varit Ingemars tävling. Svaret Svedmyra har varit något av hans traditionella lottorad, samma varje vecka - en sådan där vana man aldrig bör skaffa sig eftersom man sen aldrig kan frångå den igen, av rädsla för att numren just den där gången när man avstått (vad typiskt!) ska falla i rätt ordning. Nu var han också för sent ute för att få bonuspoäng.

Längs Svedmyras spår finner vi alltså en 40 m lång glasskärm, med av olika löv från träd som växer i Stockholm. Ådernätet framträder som om man hållit upp löven mot solen och påminner om tätorter med större och mindre vägar. På en av bilderna syns också en gröntonad karta över Stockholms innerstad, som lätt kunnat förväxlas med något av bladen.

(Lövbilderna, som laminerats mellan härdade glasrutor, härstammar från fotografier av Christer Carlson.)

I plattformens bortre ände tornar även en skulptur i grönoxiderad kopparplåt som också knyter an till blad och växter. Hela verket kallas just för Växande.

Konstnären är Torgny Larsson (1957), en skulptör som gärna låter konsten och arkitekturen smälta samman till en helhet i sina arbeten. Han har haft ett flertal offentliga uppdrag runt om i Sverige. Några exempel är Koncentrator för sol och regn (1998 i Kumla) och Himmelsbåt (2000 i Halmstad). Hans mindre skulpturer talar samma språk, tex Födelsen av en ny tid.

Stationen invigdes 1951, konsten 1991 och Larsson var då inte ensam att bidra till utsmyckningen.

Hissenhuset på plattformen omsluts av bågformade stengodsplattor i skiftande gröna nyanser, som vackert harmoniserar med växttemat i den övriga konsten.

Konstnären bakom detta är keramikern Barbro Johansson (också född 1957). Hon jobbar i keramik och glas, och förutom hissen på Svedmyra står hon exempelvis för en vägg i Medborgarplatsens saluhall.

Här ett par fina skålar och en krans.

Ja, och det var allt för ännu en veckas deltävling. Men tro för den delen inte att vi är klara. På onsdag rullar vi ut igen på nya äventyr. Jag anar att ni är minst lika peppade som jag.

Löplogg (14) - Generalrep

15,92 km på 1:29:35 tim = 5:38 km/km (och återigen det längsta jag sprungit på 14 år)

Känningar i knäna och allmän trötthet (små frossbrytningar en intressant biverkning efter 12 kilometer) men pålitligt grundtempo och fortfarande ingen smärta.

Allt ger mig gott hopp om att klara halvmaran på en tid under 2 timmar, vilket väl är mitt mer ambitiösa mål, vid sidan av att alls ta mig runt.

(14 respektive 21 dagar kvar)

Löplogg (13) - Som kärlek

Att löpträna är lite som att leva i en stormig relation med en svårfångad och mycket principfast människa.

Efter ett lyckat lopp är man närmast euforisk. Matt och varm svävar man fram. Löpningen är nu svaret på allt. Man finner ständigt anledning att prata om, eller i alla fall tänka på, löpning. Man längtar redan till nästa gång. Man känner sig utvald. Man föreställer sig ett långt och lyckligt liv ihop. Man är redo att offra allt annat.

Efter ett misslyckat lopp är allt däremot som förgjort. Man är sluten och förtegen. Man känner sig orättvist behandlad men skuldbelägger sig själv. Man kan inte tänka på annat än på allt man gjorde fel och allt man kunde gjort annorlunda. Man tänker att man borde ge upp hela skiten. Varför lura sig själv? Men envis som man är vill man ändå genast ut och springa på nytt, bara för att få en chans att göra allting bra igen, bara för att få byta ut den här bittra eftersmaken mot en annan mycket sötare. Man vägrar ge sig förrän löpningen tagit en till nåder.

Man är fast, helt enkelt. Hur jävligt det än kan vara känner man sig aldrig riktigt hel om man inte får springa. Löpningen är en del av en själv. Även i perioder då man av olika anledningar inte springer alls bär man löpningen med sig. Någonstans. Redo att flamma upp, när helst den ges tillfälle. I slumrande längtan efter nästa säsong.

Löplogg (12) - Startnummer

6,06 km på 32:32 min = 5:22 min/km (och nytt rekord igen)

Igår kom startbeviset med posten.
Mitt nummer: 23075
Startgrupp: E

Min sambo Vargen kastade lystna blickar på den medföljande reklambroschyren för Tjurruset.

Jag tänker att de kunde arrangera ett 6-kilometerslopp med hinder i form av trilskande trafikljus, hundar i koppel, långa farbröder med käpp (alla klädda som Gustav V) och högstadieelever som går drömskt i fyrdubbla led och sparkar på kottar istället. Då hade kanske jag haft en chans.

(15 respektive 22 dagar kvar)

Biografi (25) - Yrkesskador

Min kollega: -Har du sett Stephen King-filmen The Langoliers?

Jag: -Nej, hur så, är den bra?

-Det är en karaktär där [Craig Toomy], som river alla papper han kommer över i jättetunna remsor.

-Ah!

-Han blir galen sen.
-Ok. Bra. Då vet vi vad som väntar.

Löplogg (11) - Ursäkter

6,06 km på 34:17 min = 5:39 min/km (och totalhaveri)

Kunde inte ta ut stegen. Kylan (för det var överraskande kallt) satt som silvertejp över musklerna. Jag fick springa som en eskimå på is.

Höll ut till magen skar sig.

Och trafikljuset slog om till rött i Ängby.

Jobbar till tio om kvällarna och måste ofta iväg före nio om morgnarna dessutom. Hur fan ska man hinna springa då?

Just nu vill jag mest bara döda nån.

(17 respektive 24 dagar kvar)

***

Analys sedan vreden lagt sig: Jag ville för mycket (jag ville rekord).

Istället för att känna efter, låta kroppen vakna i den takt den behövde och sedan eventuellt ta ut stegen, låg jag redan i början före mig själv. De första kilometrarna gick också ovanligt snabbt. Men jag var stressad och överspänd och musklerna förblev stela. När det aldrig lättade hann missmodet i kapp, väggen närmade sig och sedan var det kört.

Nästa gång ska jag vänta på värmen, låta kroppen, inte huvudet bestämma. Sen får vi väl se hur det blir.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 31)

Utanför tunnelbanefönstren kan man somliga dagar börja ana höstens antåg. För vissa är det en sorg, för andra en lättnad.

Själv ser jag mest fram emot att jobba mindre och få mer viktiga saker gjorda.

Ingen årstid går heller upp mot en riktigt vacker höst.

På en station är dock löven alltid gröna.

Det jag undrar om ni vet, är så klart på vilken?

Hjälp!

Högen med olästa böcker krymper i skrämmande hastighet här hemma. Dessutom har jag ovanligt svårt att komma på nya titlar att ta mig an.

Med andra ord: Jag behöver er hjälp.

Gammalt eller nytt gör ingen skillnad.

Vad tycker ni att jag borde läsa?

Rätt svar (multitävling 3)

Och strålande jobbat, Annelie! Full pott! Det ger en poäng per rätt svar plus tre i bonus och ett imponerande lyft i resultattabellen. Det är bara att lyfta på hatten.

Som alltså redan konstaterats, så här ska det vara (för att se tävlingsbilderna, klicka här):

Rätt svar bild 1: Bredäng!

Målat träpussel (1982, kompletterat 1999) av Bredängsborna under ledning av Lena Kriström
Stationen invigdes 1965

Rätt svar bild 2: Farsta!

Förändringar i luftrummet (1982) av Gunnar Larson
Stationen invigdes 1960


Rätt svar bild 3: Hallonbergen!

Konst inspirerad av barns fantasi (1982) av Elis Eriksson och Gösta Wallmark
Stationen invigdes 1975


Rätt svar bild 4: Huvudsta!

Hängande trädgårdar modell Babylon av Per Holmberg (som bara var 27 år när han fick det här uppdraget, nu hittar jag ingen säker länk)
Station och konst invigdes 1985

Rätt svar, bild 5: Gubbängen!

Väktare (1994) av Ragnhild Alexandersson
Stationen invigdes 1950


Rätt svar, bild 6: Telefonplan!

Screentryck på klinker (1997) av Bo Samuelsson
Stationen invigdes 1964


Rätt svar, bild 7: Högdalen!

Tulpaner i brons (2000) av Birgitta Muhr
Stationen invigdes 1954

På onsdag kör vi vidare som vanligt.

Snö och gummifabriker

Började igår på Orhan Pamuks Snö och är så här långt mycket förtjust.

Läsningens hittills mest överraskande mening (vi befinner oss i en liten fattig stad i östra Turkiet):

"[...] i skyltfönstren i Kars fick [han, Ka] se saker som han mindes från barndomen, ting som man numera aldrig såg i Istanbul - gymnastikskor från Gislaved, kaminer av märket Versuv och (det som minsta barn gärna upptäckte) de runda askarna med stadens berömda smältost i sex bitar [...]"

Gymnastikskor från Gislaved?

Jo minsann.

Gislaved var tidigare känd för sin gummifabrik, passande nog kallad "Svenska gummifabriken i Gislaved", grundad 1895. Där tillverkades fordonsdäck och galoscher. Tydligen lades fabriken ner 2002 och ca 800 personer förlorade sina jobb. Men tillverkningen av industrigummiartiklar fortsatte emellertid under andra ägare, och fabrikslokalerna är utnyttjas för fullt av ett flertal mindre företag.

Tydligen kunde man hitta gummiprodukter från Gislaved även i avlägsna delar av Turkiet 1992.

Man lär så länge man lever.

Löplogg (10) - Pliktmil

9,58 km på 52:20 min = 5:28 min/km

Det är ingen idé att försöka uträtta stordåd i löpspåret när man ändå kommer bli behandlad som en vante av vinden. Idag var detta också en mycket välkommen ursäkt för att inte ta i mer än nödvändigt. Det var inget lustfyllt lopp.

Först under sista tredjedelen kunde jag tänka på annat än att det var för varmt, att det var för kallt, att jag fick kringflygande frön i ögonen (björk?), att jag hade ont i magen, att det stod hundar mitt i spåret och tittade på mig sådär storögt och tillgivet (Ådi-aktigt) som de gör innan de kan få för sig att plötsligt, just när man älgar förbi, ta ett steg rakt ut framför fötterna på en för att (?) lukta på ens skosnören medan man springer.

Ändå blev det utan vidare en näst-bästatid på sträckan. Och med det är jag glad och nöjd.

(20 respektive 27 dagar kvar)

Det var ju synd, vilken tur!

Som ni kanske minns var det Stefan Lindbergs underhållande artikel (eller spekulation om vår digitala framtid) som för någon tid sedan fick mig att genast rusa sta och beställa hans novellsamling, I Gorans ögon.

Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur lika Lindbergs berättelser - tematiskt, stilistiskt - mina egna små hembakade historier. Jag både hoppades väl och befarade att finna en litterär själsfrände där. Hoppades - för det är fint att se besläktade själar i de böcker man läser. Befarade - för det är hemskt att se varianter av sina egna, ännu opublicerade formförsök presenterade under någon annans namn.

Sedan jag nu läst boken är jag sålunda både besviken och lättad.

För även om novellerna i Lindbergs samling utmärks av samma slags fantasifulla absurdism som jag själv gärna vill uppnå, så är stilen inte min (så som jag alltså vill se den). Hans språk är smart, noga reducerat, subtilt humoristiskt och ofta överraskande. Men orden hamrar över sidorna hårt och sarkastiskt. Där finns något hätskt, ibland nästan hatiskt i den höga frekvensen av medveten fulhet. Som om texten aldrig kan tillåtas vila för länge i något vackert, och svagt? Det är en stil som många säkert kan uppleva som befriande och slagkraftig: "Äntligen någon som vågar gå fram med machete genom livets jävla jolm!" Själv har jag lite svårt att sympatisera med det.

Jag kan också bli lite trött på text som så sällan får luta sig tillbaka i sitt eget innehåll, utan ständigt måste peka på sig själv. I "Den sista berättelsen" lyckas ju jag-personen också befria verkligheten från språkets tvångströjor. För första gången på årtionden upplever han världen direkt, utan ett fjärmande raster. Ibland hade jag önskat att författaren av de här novellerna velat befriat sin egen text på samma vis.

Likväl är det spännande läsning. Lindberg sätter förvrängda speglar framför realismens förgrånade plyte och kan med skönlitteraturens verktyg säga saker på nytt. Det sätter hjärnan i spinn och det uppskattas.

Bäst blir det i de kortare texterna. En favorit är "Melker och klonerna", om en pojke som dör men som sen klonas tillbaka till livet av sina föräldrar, och växer upp med den ständiga känslan av att vara en misslyckad kopia av deras riktige son.

Den hade jag velat skriva.

Löplogg (9) - Vargen gör slavsylta

Idag: 9,58 km på 51:32 min = 5:23 min/km (och 2:02 minuter bättre än förra gången!)

Men framförallt måste vargen hedras idag.

Efter en gemensam öppning i vansinnigt tempo (jag försökte helt enkelt få ryggen fri - ljudet av hans flås retade gallfeber på mig), upptäckte han min irritation, tog ett språng åt sidan och drog förbi. Jag försökte hänga med, men såg honom snart försvinna runt allt mer avlägsna krökar.

Väl i mål hade han gjort hackepalt av sitt personbästa. Han sprang 6,06 km på 30:14 minuter och var för första gången i livet under 5 min/km på ett lopp över 5 km. En riktigt fin prestation!

Själv lufsade jag vidare den sista biten runt Kyrksjön, kände mig stundtals lika slapp och sladdrig som ett knippe kokt linguini, men återfann kraften under sista kilometern, tog ut steget, tänkte hälen först, och slipade alltså banrekordet med mer än två minuter.

Resultatet är så mycket mer överraskande som jag för ett dygn sedan var övertygad om att jag fått feber av arbetsleda och utmattning. När jag ynklig och självömkande tog tempen i morse, framför ett lovefilmexemplar av Gentleman's Agreement, stannade dock siffrorna på 35.9, och jag kunde inte annat än med ett rått skratt friskförklarade mig själv.

Men något midnattslopp blir det ändå inte på lördag, trots att anmälan tydligen öppnat igen för några sista hundra deltagare. När det nu inte passade förut, springer jag gratis hemma istället, i väntan på de andra loppen.

(23 respektive 30 dagar kvar)