Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 37)

I dag, liksom alla andra dagar, vaknar ni med hela världen för era fötter. Vad som helst är möjligt!

Så vad tänker ni göra?

Frågan ger er troligtvis ångest, annars är ni lyckligt lottade. Och för att minska på kraven lite en vacker morgon som denna erbjuder jag er en alternativ fråga att svara på, en som det dessutom bara finns ett enda rätt svar på.

På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar man konstverket nedan?

Rätt svar (deltävling 36): Hjulsta!

Och den här gången var ni rörande oöverrens. Men en lyckades i alla fall gissa rätt, och det var Annelie. Så grattis hon!

Bilden ni fick se var bara ett av många konstverk på Hjulstas tunnelbanestation. Här har nämligen så många som sju konstnärer bidragit med utsmyckningar och stationen är alltså en liten samlingsutställning i sig.

Vi tar det lite kortfattat, dels för att de är så många, men också för att nätet inte kryllar med information om veckans konstnärer.

Ruth Rydfelt har stått för två bilder med vackra, lätt naivistiska stadsmotiv. Ett liknande motiv finner ni på sida 62 i den här filen.

***

Keramikerna Birgitta Karlsson-Thorsén och Ove Thorsén har skapat en liten samling familjeporträtt, så släta att de bli komiskt och nästan lite obehagligt allmängiltiga.

Paret har också gjort en instruktionsbok om keramik för nybörjare, Härlig är jorden. En fin intervju med Ove Thorsén finns att läsa i Alingsås tidning.

***

Konstnären, bland annat isskulptören och författaren av lokalhistoriska böcker Olle Magnusson (född 1948) är mannen bakom Sista skörden i Norra Botkyrka.

***

Eva Nyberg har skapat ett kilometerlångt demonstrationståg av svartklädda människor och vajande fanor genom ett landskap med natur, industri och stadsbebyggelse.

***

Magnus Rimling (1940-2003) har bidragit med en uttrycksfull blyertsteckning i tre fält.

***

Av bildkonstnären och skulptören Christina Rundqvist-Andersson (född 1940) finner vi slutligen fågelplansch.

Djur är ett återkommande tema för denna konstnär, som exempelvis också gjort en samling hästar som ställts ut på Galleri Hippo. Fler av hennes Hästar, musikanter och andra hittas hos Grafiska sällskapet.

Stationen och all konst på den invigdes 1975.

Och där sätter vi punkt för ännu en vecka. På onsdag börjar vi från början för trettiosjunde gången med en ny ledtråd. Då tror jag också att det blir lite lättare att gissa rätt.

Jag förstod (så det så)!

Läser intervjun med Daniel Sjölin i Svenskans kulturdel och känner mig lite mallig när jag kommer till citatet där han påstår att inte en enda kritiker förstod att Världens sista roman handlade om förlusten av ett barn.

För så här skrev ju jag efter att ha läst boken i våras!

Visserligen nämner jag det bara i förbifarten, och resten av inlägget handlar (vilket inte heller är så konstigt med tanke på hur boken är formad) om språket, men det betyder inte att temat gick mig förbi.

Jag hoppas dessutom ha rätt när jag tror att Sjölin finner alltför stor njutning i mödan att skriva för att inte ta upp sysslan i framtiden. Jag tror att han med sin "sista roman" faktiskt känner att han nått vägs ände. Han slog fullständigt knut på sig själv och efter det menar han nog allvar när han säger att det räcker. Men när barnen flugit ut och det börjar eka lite tomt bland skidboxarna i garaget, så kommer nog lusten, eller snarare tvånget, att skriva tillbaka. Utifrån ålderns mer avspända livssyn - ett minskande behov av att slå världen med häpnad - lär det då också bli ett återtåg som heter duga.

Det sätter jag (om inte hela min ära, så åtminstone) min högra sko på!

(Så det så!)

Dödläge

Har fastnat i en vallgrav i första världskriget.

Peter Englunds Stridens skönhet och sorg är naturligtvis ett mästerstycke, men uppenbarligen är jag inte på humör för truppförflyttningar och köttsår just nu för till godnattsaga läser jag istället slumpvisa ex ur sambons Rocky-samling.

(Dagens (bagatell-) parallell (på tal om Guillous tendens att mest skämta på andras bekostnad): Att Rocky lyckas vara så rolig beror inte minst på att den driver med huvudkaraktären själv, till skillnad från exempelvis Nemi, som ju alltid vet bäst, vilket, som ni förhoppningsvis redan inser, är olidligt tröttsamt, särskilt som Nemi (till skillnad från Guillou (och Rocky) (i likhet med mig idag)), faktiskt inte har ett skvatt att säga.)

Målar mindre

På utställningen i Grand Palais i november får alla deltagare presentera två verk. Ett, obligatoriskt, av valfri storlek. Samt ett, frivilligt, som måste vara exakt 20 x 26 cm, inklusive ram.

Idag har jag slutligen börjat arbetet med denna mindre målning.

Motivet föranledde att jag fick ägna en fin stund av morgonen med att bildgoogla igelkottar.

Det finns sämra sätt att inleda en dag.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 36)

Någon trodde att tävlingen var slut i och med förra veckans omgång. Men nej nej. Så lätt kommer ni inte undan.

Än har vi, inklusive denna, fem deltävlingar kvar.

Så kom igen!

På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar vi konstverket nedan?

Tills det går upp ett ljus

Teknikutveckling och klimathot letar sig på oväntade vägar in i det skönlitterära språket.

Härom dagen insåg jag att jag inte gärna kan skriva "glödlampa" någonstans om jag vill att texten i någon mån ska vara tidlös. Glödlampor tillhör redan en historisk period.

Ordet "lågenergilampa" är å andra sidan hopplöst nutida. "Naken lågenergilampa"? Otänkbart!

"Lampa" rätt och slätt kan vara allt från en gammal dammig takarmatur med tofsar och blommor, till en liten slimmad spotlight.

Novellen stannar upp.

Jag famlar i mörkret.

***

En timme senare är nu likförbaskat den femte och sista novellen genomskriven!

Jag överväger ett ljubelrop!

Men avstår.

Än är det en hel massa arbete som väntar.

Gissa om släkten ringde!

Fick just veta att mammas lilla Saltaröhus (det hon sålde för ett drygt år sedan och flyttade till en lägenhet i Dalarna) spelar huvudrollen i förra veckans avsnitt av Lyxfällan.

Mäklaren säger vid värderingen att det är ett gediget bygge. Tror tusan det är ett gediget bygge!

Det är mamma, pappa och jag som med gemensamma krafter har byggt hälften.

Tomten var en snårdjungel när hon först flyttade dit. Nu är den en kuperad liten oas av fruktträd, solverandor och blomsterbuskar.

För några veckor sedan köpte hon ett nytt hus i Dalarna, som jag hoppas att jag snart ska kunna åka upp och titta på.

Vi får väl se om det också får pastellfärgade husknutar. Jag skulle nästan bli besviken annars.

Rätt svar (multitävling 4)

Och vackert Burrburr, som var först över huvud taget ta poäng i den här tävlingen, men som sedan legat som en orm i sin korg och lurat ända tills i slutet. Idag blev det återigen full pott. Annelie var också nära med 8 rätt.

Utgången av den här leken blir bara allt mer oviss för var vecka som går. Här ser ni aktuell poängställning.

Och så här ser alltså rätta raden ut:

Rätt svar bild 1: Stadion!

Utsmyckning i regnbågens alla färger av Enno Hallek och Åke Pallarp
Station och konst invigdes 1973


Rätt svar bild 2: Odenplan!

Utställningsmonter (i bruk sedan 1996) för verk av nyutexaminerade elever från Stockholms design- och konsthögskolor

Stationen inviges 1952

Rätt svar bild 3: Fittja

Den knutna pistolen (1998) av Carl Fredrik Reuterswärd

Stationen invigdes 1952

Rätt svar bild 4: Gamla stan!

Medeltidsinspirerad centmosaik (1998) av Göran Dahl

Stationen invigdes 1957

Rätt svar bild 5: Vårberg!

I våra händer (1996) av Maria Ängquist Klyvare

Stationen invigdes 1967

Rätt svar bild 6: Alvik!

Vågornas möte (1999) av H. N. Koda

Stationen invigdes 1952

Rätt svar bild 7: Gamla stan igen!

Se ovan.

Rätt svar bild 8: Farsta strand!

6 bilder (1997) av Kristina Anshelm

Stationen invigdes 1971

Rätt svar bild 9: Duvbo!

Grottan av Gösta Sillén (som var svår att hitta länk till, men här är i alla fall ett annat av hans verk)

Konst och station invigdes 1985

Rätt svar bild 10: Alvik igen!

Se ovan.

Om konsten att minnas (2)

Vad önskar man sig av en yrkesmemoar skriven av en man som Jan Guillou?

För det första naturligtvis en skildring av hans långa karriär, en slags "IB och Hamilton (m.m.) bakom kulisserna" där man får tillgång till spännande förlopp, till känslor och resonemang som tidigare varit höljda i dunkel.

Man föreställer sig vidare en hårdför och mycket Jan Guillousk (självsäkert strukturerad och sarkastisk) genomgång av svensk journalistik under det halvsekel han snart kan se tillbaka på som aktiv yrkesman.

Man ser fram emot en sansad och nykter återblick där även misstag kan erkännas och ödmjukt redovisats, sedan åren frälsande gått och feltrampen inte längre måste upplevas som så handsvettigt plågsamma.

Man vågar till och med hoppas att en man som Jan Guillou - vars intellektuella skärpa och strikt konventionella manlighet, knappast kan ifrågasättas av någon - ska bjuda på lite befriande skratt på sin egen bekostnad.

Ordens makt och vanmakt infriar utan vidare de första två förväntningarna.

Den tredje infrias så till vida att Guillou erkänner de misstag i sitt yrkesliv han själv faktiskt tycker sig ha gjort, vilket emellertid är mycket få, och lika gärna kan handla om att råka ha väldigt rätt vid väldigt fel tid, som att begå en verklig fadäs.

Den sista förväntningen infrias i princip inte alls.

Och det är synd.

Bäst som läsning, alltså som rent litterär njutning, är boken nämligen i början, då när Guillou ser tillbaka på sin ytterst pinsamma tid som ung och mycket pretentiös författaraspirant. Här tillåts vi gärna skratta åt den överspända kraken. Men hur svårt Guillou faktiskt har att erkänna de här mänskligt patetiska sidorna hos sig själv blir symptomatiskt tydligt i det att han inte ens förmår skriva om denna tid i första person. Så länge den tjugoårige Guillou flummar omkring i finkulturella fantasier förvisas han just till ett "han" - en person på replängs avstånd från Guillous senare självbild, en version av honom som alltså inte längre är välkommen som en del i hans "jag".

Ytterligare en scen i boken är av samma dråpliga karaktär. Det är en mycket kort passus. Men den är svårslagbart rolig. Där vaknar Jan Guillou bakfull på en soffa efter en storslagen fest och upptäcker sömndrucket, och till sin stora förskräckelse, fötterna på vad han antar är två israeliska lönnmördare sakta närma sig över golvet. Han låtsas sova vidare medan han låter dem komma just inom räckhåll och sedan kastar han sig över dem. I sista stund inser han emellertid att han förmodligen haft fel i sitt antagande om männens identitet, hejdar sig i anfallet och hamnar istället, spritt språngande naken, runt halsen på en mycket förvånad Säpoagent. Innan skrattet får chans att stegras till klimax har Guillou emellertid samlat sig igen och är åter man över situationen.

I övrigt sker alla skämt i Jan Guillous yrkeslivshistoria på någon annan stackars sates bekostnad. Och det gör honom, i mina ögon, till både en sämre man och berättare.

På frågan vem som är galen, Jan Guillou eller Resten av världen? är svaret alltid Resten av världen. Han säger sig själv vara medveten om faran med sin egen egocentrism, som i firade stunder riskerar att övergå i fartblindhet. Det hade under de förutsättningarna varit spännande att se honom glipa på pansaret, att få möta mer av människan, och mindre av övermänniskan.

Inte minst hade det också gjort hans hågkomster mer trovärdiga. Det bär emot att lita okritiskt på en skrävlare.

Förmodligen hade Jan Guillou emellertid inte varit just Jan Guillou om han inte varit så mån om sin skottsäkra image.

Och världen hade onekligen varit ett betydligt fattigare ställe om inte Jan Guillou hade funnits.

Om konsten att minnas (1)

"Att man är paranoid betyder ju inte att man inte är förföljd." Så lyder väl ungefär ett gammalt skämt.

Man skulle också kunna tänka sig en parafras:

"Att man har storhetsvansinne betyder ju inte att man inte har rätt."

Problemet med båda tillstånden uppstår när det är dags för den drabbade att försöka skilja på sanning och föreställning.

När Guillou sätter sig ner för att sammanfatta sitt skrivande liv upptäcker han hur hans minne i många fall förgripit sig på verkligheten. Han har förskönat somligt, svartmålat annat. När han jämför sin livshistoria med textarkiven tvingas han flera gånger justera sina ihågkomster.

Det är tur, konstaterar han sålunda, att de objektiva arkiven finns.

Under en avgörande period i hans liv finns dock inga dokumentära källor att återvända till, eller åtminstone inga fullödiga sådana. Det gäller inte minst de isolerade förhören med honom, Peter Bratt och Håkan Isacson, sedan de alla tre häktats som misstänkta spioner till följd av sina avslöjanden under IB-affären.

Guillou säger det själv: Att sitta isolerad dag ut och dag in, under tiden som man utsättas för förhör av personer som är utbildade i konsten att med alla tänkbara (verbala) medel försöka knäcka dig, det tär på krafterna. Naturligvis menar nu Guillou att han för egen del, till skillnad från sina svagare olycksbröder som lämnade isoleringen bleka och hålögda, är av ett sådant råbarkat karlakarlsvirke att han inte låter sig brytas ned av dylika metoder, utan tvärt om höll huvudet kallt föredömligt under hela denna pressande tid.

Jag kan dock inte föreställa mig annat än att även han ofta kände sig utmattad, till en början förmodligen skakad och stundom kanske även rädd.

Under förhållanden som dessa är det förmodligen också lätt hänt att hjärnan spelar en små spratt.

Det kan till slut bli svårt att sortera i den taktiska ström av antydningar, halvsanningar, dolda hot och smicker som förhörsledarna matar en med. Man kan få svårt att skilja på vad som är vad. Man kan, i efterhand, till exempel minnas fel. Eller så kan ens mentala försvar lägga allt tillrätta på ett sådant sätt att man själv framstår som oklanderlig, medan skulden förs över på någon annan.

Hur som helst menar att man nog måste vara ödmjuk inför den möjligheten. Särskilt om man inte har några objektiva arkiv att jämföra sina hågkomster mot. Särskilt om man redan erkänt för sig själv om andra hur lätt det kan vara att missminna sig.

Jag menar däremot inte att ta ställning för eller emot varesig Peter Bratt eller Jan Guillou i frågan om vem som egentligen svek vem i samband med den här affären - nu när Jan Guillou alltså kallat Peter Bratt för "golbög" och Peter Bratt å det starkaste slår anklagelsen ifrån sig.

Om detta vet jag rakt ingenting. (Att Guillou stundom överskattar sin egen betydelse behöver ju inte nödvändigtvis betyda att han har fel.)

Jag vill bara så gärna hjälpa till att komplicera bilden lite.

(Snart kommer mer om den spännande boken.)

Pausfågel (34) - Lördagsgodis

Enväldig domare

Jodå.

I utbyte mot en fin flaska vin kommer jag i oktober fungera domare i Stockholms fotoklubbs årliga tävling.

Tema denna gång: Blommor.

Huka er för min lie!

Till fots, Australien

Bruce Chatwins Drömspår fick inledningsvis duga som mellanbok i otålig väntan på nästa bokförsändelse. Den föreföll mig genast som en ungdomligare, äventyrligare variant av Sven Lindqvists Terra Nullius, som jag ju läste i somras, och jag var egentligen inte sugen på mer av den varan.

Halvvägs in tar skildringen emellertid en fascinerande vändning. Istället för att skumpa runt i en ännu en jeep och möta ännu fler australiensiska original (om man som jag nu är lite mätt på sådana), stiftar vi bekantskap med Chatwins "anteckningsböcker".

Dessa visar sig vara en diger samling lösryckta citat, historiska idésammanfattningar, gamla eller nya urtidsteorier och egna fria slutsatser som alla, på olika sätt cirkulerar kring grundtankarna att människan 1) är skapt för vandring, 2) har en medfödd rädsla för, och således ett behov av, monster samt 3) skapar sin värld genom språket/sången.

Utan vandring/rörelse/förflyttning blir vi rastlösa och ängsliga. I brist på monster skapar vi egna. Eller så slåss vi mot varandra.

Även om man naturligtvis lika gärna hade kunnat tänka sig en diger samling anteckningar som tvärt om pekade mot slutsatsen att människan har ett medfött behov av en fast bosättning, är det intressant och stimulerande läsning.

*

Alla skor som nöts ut under en människas liv. Slitstarka material - gummi och läder. Vi smular det till slamsor mot asfalten. Men våra fötter vandrar oberört vidare.

Harmonin i samband med bemästrade avstånd. (Även konstruerade. Som Stockholm halvmarathon.)

Rörelse som religion. Och dit räknar jag också litteraturen.