Sol, vind och ghetton

Sjunger med till en blandning av amerikansk gangstarap och svenska sommarklassiker medan jag målar klart den lilla tavla som snart ska förvandlas till present.

Motivet: En fluffig liten kloförsedd best.

Kan då knappast vara fel med musiken.

Varje möte ett farväl

Vi har redan sagt hej då, Daniel Åbergs andra bok, tog många kvalfyllda år att skriva. Likväl är det en berättelse av den sort man gärna sträckläser. I går kväll var det jag som gjorde det.

Romanen öppnar luckan till en sluten liten värld, en tillvaro av närhetsskräck och allvarsflykt, ett avgränsat mikrokosmos där planeterna inte kan slita sig ur sina banor men aldrig heller lyckas mötas på riktigt. I centrum, likt en slocknad sol, och likt de andra oförmögen att sluta snurra runt sin egen axel, står historiens jagperson och nav - Filip.

Uttråkad och självömkande söker han omkring sig efter något som ska kännas på riktigt. När något sådant väl infinner sig tar han emellertid tillvara på första bästa flyktväg, för att istället fortsätta sitt liv som tidigare, med på förhand dömda förbindelser som inte kan eller inte får betyda någonting och där verklig ömhet är ett brott mot reglerna.

Varken han eller de många kvinnorna i hans närhet har ork eller vilja till att sätta gränser för sitt eget beteende. Otrohet är knappast något problem. Självförebråelserna lika skenheliga som ihåliga. Det är inte konstigt att vart nytt möte redan från början har formen av ett mer eller mindre utdraget farväl.

Det är en mycket beklämmande skildring av något som känns mycket typiskt. Och utan att själv känna igen mig i berättelsen (jag är, trots allt, betydligt mer naiv när det kommer till kärlekens praktikaliteter) är jag övertygad om att många andra kommer göra det. Vi har redan sagt hej då känns över huvud taget som en mycket naken spegling av ett drama som pågår i många snarlika versioner och på många andra platser, precis just nu, och inte minst i Stockholm som också är skådeplats för romanen.

Den stora förtjänsten med romanen är också just att den inte väjer för det vanliga, utan verkligen försöker gå till botten med det, med det där som händer hela tiden, inom oss och utom oss, och som andra kanske därför inte skulle tänka på som litteratur.

Samtidigt når slutscenen utan vidare upp till storstilad romkom-nivå.

Finns där en lärdom att dra (avsiktlig eller ej) är det väl att man så långt det är möjligt bör försöka leva sitt liv så att man aldrig behöver kasta oroliga blickar över axeln när man är ute bland folk, utan istället kan stå för sina möten.

Att hålla hjärtat öppet, ryggen fri, och att faktiskt våga mena hej!

Den äldre & den yngre

Fadern: Genialisk restaurator och konstförfalskare, genuint passionerad, grundmurat kunnig, slipad av kriget och trots sitt brottsliga yrkesval och sina många falska identiteter en i själen sympatisk och hederlig man.

Sonen: Svårsmält odåga, ytlig, bortskämd efter ett liv i relativ välfärd, över lag oaptitlig och ned i djupet av själva sitt väsen en stor och patetisk bluff.

Kunzelmann & Kunzelmann är en lika kluven bok som titeln antyder. Det är inte utan att min läsning har varit detsamma.

De första avdelningarna om Kunzelmann d.ä. gjorde mig smått lyrisk och förde osökt tankarna till en annan fantastieggande roman om ett tecknargeni med anknytning till andra världskrigets förföljelser, 2001 års Pulitzerprisvinnare - Kavalier & Clays fantastiska äventyr.

Den vid tiden mycket unge förfalskarens listiga affärer under nazisternas härjningar är härligt fräcka, miljöerna levande. Inte minst imponerande är det hur påläst Carl-Johan Vallgren uppenbarligen är beträffande de tekniska detaljerna i äldre måleri och förfalskning.

De växelvisa delarna om Kunzelmann d.y., med alla sina perversa nutidsreferenser och ytliga egocynism, stod mig däremot redan från början en smula upp i halsen. På samma gång som jag (vilket boken också gärna bjuder in till) föraktar sonen Kunzelmann och hela hans låtsasförmögna förhållningssätt till världen, ogillar jag också den överbelamrade och ofta hårda text som ska beskriva honom.

Återigen finner jag mig alltså vara förtjust i bara en halv bok.

Eventuellt hade frågorna om vad som egentligen är äkta och falskt, genuint eller inbillat, lika väl kunnat väckas ändå, utan inblandning av den odräglige sonen, och vår ihåliga samtid hade kunnat bli tydlig bara genom speglingen mot det förflutna.

Ja, för min egen del önskar jag kanske att hela romanen bara hade kunnat fått heta Kunzelmann.

Ni slaktar Flipper, vi slaktar gris

Ju mer jag tänker på dokumentären The Cove, dess mindre tycker jag om den. Redan mitt direkta omdöme var att den var medelmåttig men oförarglig - det är ju onekligen synd om de stackars djuren.

Eftersmaken har emellertid bara blivit starkare som veckorna gått. Och nu är det dags att spotta ut den här.

Läsare av bloggen vet att jag är vegetarian (av matindustriella skäl) och att jag ömmar för mina medvarelser, inte minst de vattenlevande. Filmens argument för att vi inte ska äta upp just delfiner är emellertid mycket tveksamma. Man nämner inget om att delfinbeståndet på det stora hela skulle vara hotat tillföljd av jakten. Förutom det faktum att delfinkött är så späckat med anrikat kvicksilver att det är otjänligt som föda, drar de istället fram ett antal mer allmänfilosofiska skäl: Delfiner är smarta. Delfiner mår dåligt av att jagas och dö. Delfiner vill hellre simma fritt och leka.

Filmmakarna raljerar med de delfinjagande japanernas motargument - ni äter kor, vi äter delfiner - som om detta inte vore en fullt legitim jämförelse, om än lite klumpig. Jag skulle hellre överföra delfinresonemanget på grisar. Grisar är smarta. Grisar mår dåligt av att födas upp och dö. Grisar vill hellre vandra fritt och böka. Grisar är dessutom så lika oss människor rent biologiskt att vi använder deras organ i transplantationer.

Det finns något ytterligt västerländskt (för att inte bli sån och säga amerikanskt) i detta att fara iväg till en annan kultur och berätta för människorna där att de är idioter samtidigt som man inte är mottaglig för omvänd kritik.

Det blir inte heller bättre för att ingen av de idiotförklarade fiskarna får en sansad chans att svara på frågor av typen: Hur känns det för er att vi är här? Hur ser ni på den här frågan? Delfinfiskarna framställs istället och utan undantag som känslokalla och bestialiska clowner. De kan ju inte ens prata (engelska)!

Medan en dokumentär som Sharkwater tar ett större grepp på frågan och undersöker vad som händer med hela havet om vi utrotar rovfiskarna, fokuserar The Cove enbart och ännu en gång på de leende och intelligenta små valdjuren. Jag kan inte annat än förakta den allmäna tendensen till blödighet för de djur som med mänskliga mått kan betraktas som söta, särskilt om det ständigt är samma söta djur som vi ska gråta över.

Naturligtvis tycker jag själv att det är sorgligt att se delfiner fångas in och dö. Jag skulle helst se att det upphörde i går. Men är det verkligen värre än hur vi behandlar andra djur?

I Daglivs gratiskalender för 2009 (som jag tagit hem från jobbet just för att den var så bisarr) finns för var ny månad en rolig bild av en eller flera glada grisar som gör något mänskligt. De går på konferens, latar sig, åker flygplan, delar ut enkäter, leker med tomten eller sitter på toaletten och läser en broschyr om grisgödsel. De ser ut att aktivt och intresserat ta del av utvecklingen inom köttindustrin. På samma uppslag finns sedan en bild på en ny och spännande fläskrätt (samma gris, nu styckad och malen) och recept på hur man tillagar den.

I vilken mån är detta mindre cyniskt än det sätt på vilket det lilla samhället Taiji i Japan dekorerar hus och trottoarer med bilder av lyckliga delfiner samtidigt som de stressas och slås ihjäl i en vik några kilometer därifrån?

Nej, ju mer jag tänker på det, dess argare blir jag. Följ för allt i världen gärna filmens uppmaning och skänk en slant för att freda jordens delfiner. Men vänd sedan också blicken mot ditt eget skafferi och skänk djuren där inne en tanke. Kanske har kossan och hönan lidit minst lika mycket som Japans små valar? Och vad gör du i så fall för att protestera mot det?

Släppfest och mersmak

I går var det releasefest för Daniel Åbergs äntligen färdigställda andra roman (tillika utgivnings- experiment).

Stortrivsel och köpiver. Festens centralperson tillbringade en lejonpart av kvällen uppflugen på en trapp med signeringspennan i högsta hugg.

Gästerna lyckliggjordes dessutom med en uppläsning av kapitel 19, som lät just så finmejslat livsnära som jag hoppats.

Ingen risk att jag utnyttjar den utlovade ångerrätten, med andra ord.

Så snart jag är klar med min nuvarande läsning ska jag sluka Vi har redan sagt hej då.

Blickar framåt och bakåt

Just som jag avslutat skrivandet för att istället ta tag i måleriet igen, ringer samordnaren för förra årets svenska delegationen vid Art en Capital i Paris och undrar om jag vill delta i lite andra projekt.

Jag är ännu inte helt klar över detaljerna men det lutar närmast åt någon slags samlingsutställning på ett juristkontor framåt maj.

Dessförinnan ska jag också delta med ett par tavlor i nästa version av den återkommande kulturfestivalen Kultival (19-24 februari på Galleri Kocks).

I samma veva som jag blickar framåt passar jag också på att sammanställa en kort historik som ska kunna tjäna den här bloggens mer presentativa syften.

Resten av dagen ska jag emellertid använda för att måla helt privat och av en annan slags presentativa orsaker. Som att folk fyller år. Då ska det till presenter.

Två vägar

Efter att ha älskat Cormac McCarthys prisbelönta bok Vägen, kunde jag inte ha annat än minimala förväntningar på John Hillcoats filmatisering.

Jag trodde helt enkelt inte att det skulle gå att överföra det långsamma berättartempot till film och samtidigt få storpubliken med på noterna. Jag trodde att producenterna skulle kräva mer action, mer spring från rytande kannibaler och mer pang pang.

Jag trodde heller inte att stämningen, den gränslösa meningslösheten, hopplösheten som överlevaren skjuter åt sidan för att istället nå sitt mål för dagen - mat, värme och ytterligare ett par mil längs vägen - skulle gå att överföra till en bioduk.

Min första farhåga kom på skam. Trots att filmen anpassat sig tämligen strikt efter boken så hyllas den av kritikerna och rullar för välfyllda salonger.

Min andra farhåga var befogad. För mig blir bildspelet aldrig mer än en snygg men flyktig illustration av boken. Det är otacksamt att jämföra en film med en bok som snuddar vid perfektion. Men jag kan knappast låta bli att göra det.

Medan den romanen tog sig rakt in i min hjärna och spred ett nät av taggiga myceltrådar där, sköljer den två timmar långa filmen över mig som ett grått regn och rinner av.

Finner du dig själv stå i korsningen mellan dessa båda vägar, vet du i alla fall vilken jag rekommenderar.

Ystra berg och dalar

Sedan jag blivit klar med novellerna och lämnat ifrån mig dem far jag runt som en yster liten krullockig ponny, köper krukväxter (det blev en ficus moclame) och chokladpraliner till mina kollegor på jobbet.

Det är lite samma känsla som att (efter att ha stått i kö i växlande väder en lång och rundlig tid) befinna sig precis på krönet av en bergochdalbana, just innan man åter måste störta ner och man inte har en aning om huruvida vagnen håller. Kanske skakar den sönder och allt slutar i blod och skot, men man tror inte det. Man tror att det ska sluta bra. I alla fall unnar man sig att tro det, i några sekunder till.

Om någon månad bör jag ha fått svar från mina tre testläsare. Mitt självförtroende lär hinna gå både ner, upp och ner igen, ett mångtal gånger innan dess att jag får min dom. Lika bra att suga så länge som möjligt på glädjen.

Tro era ögon!

I morse flyttade jag över det sista dokumentet till mappen för "Klara noveller". Det är knappt jag tror det själv.

Jag firar med fyra kilometers på löpbandet, en timmes yoga och två honungsringlade fattiga riddare. Det är inte omöjligt att jag även tar bussen till Spånga och förvandlar 300 kronor i blomstercheckar till någon krukfångad livskraftig grönska. För lite fest är det ju ändå, även om det är en bra bit kvar till mål.

Innan jag över huvud taget börjar göra utskick till förlag ska tre vänner/bekanta läsa igenom det hela och delge mig sina begåvade åsikter.

En av läsarna har själv gått ett års författarskola, deltog i mitt snart havererade försök till skrivarcirkel för ett par år sedan, men gör mest ett prima väsen av sig inom musiken.

En annan har jobbat som lektör och vid åtminstone ett tillfälle hjälpt till med urvalsarbetet inför Augustpriset.

Den tredje är mest en god vän, med stabilt litteraturintresse och inte sällan originella idéer.

Tillsammans hoppas jag och tror att de ska kunna fälla en hyfsat objektiv dom över mitt hopkok. Sen får jag se om jag tycker att jag vill arbeta om texterna ytterligare, eller om det då äntligen är dags att leta rätt på en förläggare.

För tillfället unnar jag mig dock att bara känna att mig rätt nöjd med mig själv.

Bibliofilifili

Märkliga män och undersköna kvinnor, hoptrasslade, plötsligt uppdagade släktband, stereotyper, komik, romantik och missär.

Vindens skugga är en skröna som glatt tar upp kampen med hela 1800-talsromanen. Jag skulle kunna avfärda berättelsen just av den anledningen, att kvinnorna är elfenbensvita, ondskan skoningslös, hjälten ren och ädel och bifigurerna pilska som piprensare.

Men greppet, att för en gångs skull bara strunta i alla nyskapande pretentioner, att låta figurer vara figurer och med ohämmad glädje ge sig hän åt själva berättandet, är från första stund så avväpnande att jag kastar alla andra krav över bord.

Titeln är hämtad från den mystiska roman med samma namn som från början sätter fiktionen i rullning. Böcker, bibliotek och antikvariat utgör därtill kuliss för dramatiken och Carlos Ruiz Zafón tar utan vidare tillfället i akt att ideligen referera till verkliga författare och verk, till dess att hela historien doftar så löftesrikt och tryggt som bara en inrökt gammal bokhandel kan göra.

Det är en bok för bokälskare. Ett lika tacksamt upplägg som att göra bilteveprogram för bilälskare. Och det är knappast förvånande att den gjort en sådan remarkabel succé.

Innan utomhuset

4 km på löpbandet känns som en helt försvarbar "sträcka" med tanke på hur förbaskat tråkigt det är att springa i över 20 minuter med blicken fästad på en godtycklig punkt i en vit strukturtapet en knapp meter framför näsan.

Och en förberedelse inför våren är det ju i vilket fall som helst.

Om löpsäsongen ter sig lite som ett helt liv (vilket jag ju tidigare kåserat utikring) och det första utomhusloppet i så fall måste representera den smärtsamma födelsen, så får man väl se detta som den blivande löparens allt otåligare sparkar inuti magen.

Lägesrapport (25)

Läser: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón,

och muntras upp: av den ohämmade bibliofilin.

Bakar: franskt lantbröd med en diskret förnyttning av näringsrika vetegroddar,

och planerar: att äta det, ännu ljummet, med smör.

Skriver mig: igenom den första halvan av sista novellen.

Skickar: förfrågningar till fräschögda genomläsare, på jakt efter en sista runda åsikter.

Och börjar: på det stora hela, faktiskt se slutet!

Längtar efter: att sedan få måla igen, måla mörkare, ur en annan slags känsla, och på mitt petnoga sätt ändå försöka fläska på - en tanke som (åtminstone i förväg) känns som en berusning.

Ser: The Cove,

men tycker: att den aldrig blir större än sitt eget ämne - det är fullgott nog att bara höra faktan (att 23 000 kvicksilverförgiftade delfiner varje år går en brutal slakt till mötes i en liten avspärrad japansk vik - något som Japan mutar fattiga länder för att stödja i internationella sammanhang - samtidigt som ett handplockat urval "flipper"-delfiner flygs till delfinarium världen över där de lär sig dansa efter människornas pipa och i största allmänhet blir sjukligt deprimerade) och sen kan man göra något annat med sin tid än att se just denna film på bio (textningen är för övrigt en skandal).

Ser: Up in the Air,

och finner: i den, och i gengäld, en oväntat smärtsam njutning.

Slirar svärande: i slasket.

Lubbar flämtande: på löpband.

och hoppas: förr eller senare, möta våren med storm, och i form.

Bokens båda sidor

Första halvan av Sommarsquash tokolosh!, då Faith är barn och bor på gården i Transvaal med sin världsfrånvända mamma, är en smått magisk historia. Språket tycks myllra av oväntade uppenbarelser, just som huset med sina skuggor och trädgården runt den.

Andra halvan, då Faith som ung vuxen återvänder från Johannesburg och plötsligt förstår vad som egentligen hände den där natten för femton år sedan, är en svåruthärdlig transportsträcka längs de enformiga känslobeskrivningarnas allé.

Är det möjligt att rekommendera en halv bok? I så fall skulle jag göra det.

Älvor och återlängtan

Läser Sommarsquash tokolosh!. När jag såg titeln första gången för något år sedan associerade jag den snarare till något i stil med "Festkricket gudbevars!" än det avsedda "Säsongszoucchini mörkerälva!" och kom mig inte för att ta upp den förrän jag insåg att den utspelar sig i Transvaal i Sydafrika.

Faktum är att när jag själv reste runt i det landets östligare delar intervjuade jag (i följe med min driftige vän) en tant som (just likt mamman i Rachel Zadoks bok) hävdade att det bodde älvor i hennes trädgård och hon brukade måla av dem. Jag vill minnas att hon hade en stor ljuslila t-tröja på sig och långt grått hår. Hela växtligheten runt hennes lilla hus var dekorerad med drömfångare och liknande krimskrams som dinglade från buskar och grenar.

Sydafrika är på många sätt ett lika hemskt som underbart land, med en naturen som lätt sätter griller i den mest jordnära person, inte minst som bushen redan vimlar av högst levande folkmyter.

När jag reste därifrån visste jag att jag var långt i från klar med den där delen av världen, och att läsa Sommarsquash tokolosh! ger mig en väldigt lust att åka tillbaka, gärna så snart som möjligt. Dels bara för att få se dimman rinna ner från Table Mountain igen. Men också för att kunna skriva klart min gamla (flera gånger nästanantagna...) roman, och slutligen förvandla den till något som faktiskt går att publicera.