Biografi (33) - Nya titlar

Till serien märkliga infall sedan min sambo äventyraren försvann in i djungeln, kan vi nu, förutom musicerandet, förresten även lägga mitt nymornade beslut att bli biografmaskinist.

Motivering: När jag nu ändå jobbar på bio kan jag lika gärna lära mig allt som finns att veta.

Lämplighetsbedömning (signerad kollega på Victoria): "Du är smart. Och du vann femkampen på Gröna Lund." (Kanske något att lägga till i cv:t?)

Innan sommaren är det i alla fall meningen att jag ska ha mitt certifikat och därmed kunna köra maskinerna på Grand. Jag började så smått i går genom att ladda En enda man i salong 4, under tjänstgörande maskinists ledning.

(Kuriosa: Till vad jag vill kalla "nötremsa" längst ut/fram på filmen - den flera meter långa bit som alltså bara används för att "trä" maskinen (som en symaskin) och som det inte spelar någon roll om den blir repig - används en grön gammal Astoria-logga.)

Det blev halvbild. Annars gick det bra. Kommer gå som smort detta.

Cuckoo Levin

Jag tänker att när jag nu ändå börjat erövra musiken som uttrycksmedel så kan jag väl lika gärna skriva en låt också. Den behöver inte vara bra. Den behöver bara vara. En rörande usel komposition för orkestergitarr och lergök, och med en förmodligen helt obegriplig text.

Gitarren känner ni redan till. Lergöken är i sin tur självskriven efter som den råkar vara det enda melodiinstrument jag har att tillgå här hemma. I gengäld är den emellertid mycket vacker - hjärtskärande vemodig och varm att hålla om. Jag fick den faktiskt av pappa i present en gång. Tillverkaren grät när han måste skiljas ifrån den. Och det förstår jag mycket väl. Fågeln är lika mycket konstverk som flöjt.

Att den dessutom är oklanderligt stämd gör inte saken sämre och efter att ha blåst den i svansen i ett knappt dygn nu har jag mer eller mindre en halv text och någon slags melodi färdig (vers, refräng, brygga). Titel: "In Between". Genre obestämd (alternativt obefintlig).

Går låten ändå till slut att spela ska jag starta en myspace-sida och lägga upp den där, och bli ett why-not wonder under artistnamnet Cuckoo Levin.

Missförstått geni

Första testläsaren har just lämnat lägenheten efter timmavis av textanalys. Den mest bestående känslan sedan jag vinkat av honom vid bussen är den av missförstått geni.

Trots att mannen i fråga är klipsk och koncentrerad har merparten av mitt sagomakeri gått honom rakt över huvudet. När jag själv benade upp och gick igenom novellerna, förklarade hur jag tänkt och vilka ledtrådar jag lämnat, så kunde han också se hur det var menat. Men innan dess hade det mesta förefallit honom i bästa fall suggestivt, i värsta obegripligt, och där jag nu sitter ensam vid datorn igen med en halv flaska vin i magen vet jag faktiskt varken ut eller in.

Har jag skrivit fem helt oläsliga noveller?

Vad ska jag göra om svaret på den frågan är Ja?

Medan blåsorna läker

På samma gång stolt och frustrerad måste jag trots allt erkänna att blåsorna längst ut på fingertopparna ändå är för ömma för att spela gitarr med. Det gynnar inte heller taktkänslan att jag i nuläget måste göra en paus av bävan inför vart nytt ackord som innefattar ljusa E-strängen (den tunnaste, vassaste, jävulsk smärtsamma strängen). Med sorg i hjärtat får jag alltså nöja mig med att nynna låtar i fantasin, i alla fall en dag eller två.

Och under tiden kan jag ju alltid passa på att läsa ut De fattiga i Łódź som jag väl jobbat på i snart en månad nu.

Litteratur ska ju vara mitt stora intresse i livet, sägs det.

Barn på nytt!

Det här är mitt nya liv. Inte för att jag inte hade fullt upp med mig gamla, men plötsligt finns det inget roligare i världen än att spela gitarr.

Köpte den här boken med lätta låtar och ackordtabeller i går och plinkar mig nu igenom dem lite som det faller sig. Mina fingertoppar ser ut som röda sammetskuddar och ryggen knakar när jag då och då ändå måste resa mig upp.

Natten ägnades särskilt åt "Bad Moon Rising", och som bäst lät det väl ungefär som när ett litet, litet ulligt djur försöker smyga sig förbi en tiger.

Men alla är vi ju barn i början! (Och somliga av oss växer visst aldrig upp.)

Skulle jag mot förmodan också bli trött på att öva in fingervrickande ackordkombinationer kan jag alltid luta mig tillbaka på den här lappen, som, enligt en av mina musicerande kollegor, innehåller allt jag egentligen behöver veta.

***

Den som förresten vill få smakprov på betydligt mer skolad gitarrhantering, kan gärna klicka sig vidare till en låt som tre av mina andra överbegåvade biografkollegor (tripp, trapp, trull) snickrat ihop tillsammans, som ett litet sidoprojekt.

Jag är särskilt förtjust i hur den tar fart prick 1:28 minuter in!

Pappas Levin

Pappa fick den här gitarren av sin äldre bror (som väl i mångt och mycket även var som ett slags far för honom, tror jag) någon gång för 35 år sedan. Vid det laget hade den hängt med min farbror jazzmusikern ett bra tag.

Farbrodern är död nu, och ingen vet hur han fick tag i gitarren i sin tur. Allt min pappa svävande kan konstatera är att "Han kom över den på något vis...", vilket, när det handlar om min farbror, faktiskt skulle kunna betyda nästan vad som helst.

I dag räddade jag den från pantbanken i Gullmarsplan (där den legat sedan 23 december). Allt som återstår nu är att lära mig spela på den också. Det känns helt enkelt som att jag är skyldig den det. Det är som att den fordrar det av mig.

Gitarrbrottaren

Förra året var det många som trodde att Mickey Rourke skulle kamma hem akademistatyetten för bästa manliga huvudroll i The Wrestler. Istället gick då priset till Sean Penn för Milk.

Lite lustigt är det då att nästa år - det vill säga nu, 2010 - vinner Jeff Bridges en Oscar för exakt samma roll i exakt samma film, med den enda skillnaden att huvudkaraktären här inte är en neddekad fribrottare utan en neddekad countrysångare.

Ännu en gång står alltså den älskvärde gamle skitstöveln i en mynttelefon och försöker göra saker rätt igen. Men kanske är det ändå för sent. Den forna stjärnan tycks ha överlevt sig själv. Och frågan är vad som i så fall återstår av livet.

Det är vemodigt och vackert, och ganska vist också, mycket hjärtknipande. Och om konceptet funkar, varför snåla och bara använda det en gång?

Crazy Heart gör nu inte lika ont som The Wrestler (som stundtals var fysiskt jobbig att se, mycket för att den ärrade Rourke tycktes flyta samman och bli ett med karaktären) men i gengäld är där god musik och en mjukhet över tragiken som jag gärna sjunker tillbaka i och låter mig svepas bort av.

Kanske gör även gitarrerna och temat med slarvande fäder sitt till. I dag löser jag ut pappas gura från pantlånebanken.

Dagens (och större delen av vaknattens) tanke

Kanske borde jag lösa ut min pappas gamla Levin-gitarr från Pantbanken ("Den står på Stampen just nu...") och lära mig spela på den?

Som min kollega sa i går medan han (inspirerad av filmen Crazy Heart och vägledd av jourhavande musicerande biografmaskinist) second hand-googlade allsköns stränglådor:

-Man kan inte gå genom livet utan att behärska ett instrument!

Och det har han baske mig rätt i.

För att spara tid, till dess jag fått loss de nödvändiga 1500 pixen, kan jag ju alltid repetera barndomens mest elevtillvända musiklektioner: "Hemliga Arnes ukuleleskola".

I min slutna kupa

Det är en av de där dagarna då jag hyser den största tilltro till min egen förmåga, men samtidigt ett lika stort tvivel om huruvida jag någonsin ska lyckas nå ut.

Kanske blir jag en av de där (lyckligtvis inte alltför många) författarna som inte blir publicerade förrän efter sin död. Men då ska man i gengäld hitta en hel kista full av färgsprakande historier inne under sängen där jag somnat.

Som en låda fyrverkerier, där allt som saknats var stubintråd.

I dag blev första versionen av ännu en novell färdig...

Min brorson, Sebbe

Sebbe är nog värd alla fina omdömen. I vågen av bildpoetiska svenska filmer med älvlika barn/ungdomar i huvudrollen lyckas den faktiskt ta ett steg vidare. Det är snyggt filmat, bra spelat och den (i dubbel bemärkelse) oförmögna mamman just så nyckfull och irrationell att hon blir trovärdig.

Mitt problem är återigen rent personligt. Jag kan inte se huvudpersonen utan att se min egen brorson framför mig. De är anmärkningsvärt lika varandra, utseendemässigt. Och när jag ser Sebbe springa över duken tänker jag inte på mobbing och frånvaron av ansvarstagande vuxna, utan på falukorv och hockeyträning och på den mycket söta flickvän som säkert väntar i kulisserna, med ett berömmande ord och en puss.

Nej, för mig blir Sebastian Hiort af Ornäs aldrig den utsatta pojke han spelar. Men det är förmodligen inte hans fel. Och inte regissör Babak Najafis heller.

Det är bara den slumpen som ställer till det, igen.

Parentes

(Ja just det. Den som för anteckningar minns att jag skulle ha träffat en av mina testläsare i går och fått höra hans åsikter om novellerna. Men hans lilla mamma kom på besök. Och min avrättning sköts på framtiden. Så ni slipper undra, menar jag.)

Förlorad

Innan min sambo äventyraren försvann in i djungeln lämnade han en tung låda här hemma och varnade mig i allvarlig ton för att öppna den. Gjorde jag det skulle flera hundra timmar av mitt liv gå till spillo. Och i så fall var han inte här att svara för följderna.

I går när jag kom hem från båtturen, med kanske tre timmars sömn och spåren av diverse färgglada drinkar i kroppen, var jag nog för omtöcknad för att riktigt inse allvaret i hans varning.

Jag öppnade asken. Och är förlorad.

Jag är nu redan inne på andra disken av första säsongen. Och utanför fönstret går solen ner.

Jag kommer aldrig levande ur det här.

Tänk om...

Jag har varit ute och åkt båt, fyra på en fribiljett. (Nej, man håller sig inte för fin för folkliga äventyr).

Isen skrapade mot båten så den skalv och vi hoppades att vi skulle frysa fast någonstans på vägen. Det borde rimligen innebära ett par dagars extra semester på Viking Lines bekostnad. Men så blev det nu inte.

I gengäld roade jag mig med att fantisera ihop ett tänkbart scenario för vad som skulle hända om ett fartyg av den här sorten verkligen skulle isoleras på mitten av ett fryst hav, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Berättelsen fann sig väl tillrätta bland föregångare som Stephen Kings Dimman och William Goldnings Flugornas Herre.

Utvecklingen, föreställer jag mig, skulle genomgå olika faser.

Först en blandning av irritation (hos dem som räknat med att komma hem) och barnslig glädje (hos oss andra slackers). Rutinen på båten skulle under ett par dagar emellertid fortsätta ungefär som tidigare. Man skulle bara köra hela konceptet i repris.

Därefter skulle ändå en oro börja sprida sig. Hur länge ska vi bli sittande här? Varför får vi ingen information? Varför kommer ingen till undsättning? Säkerhetsvakterna får ett allt större ansvar. Fyllecellerna fullbelagda. Servicepersonalen börjar få svårt att upprätthålla en fasad av normalitet. Eftersom ingen kan svara på frågor börjar istället passagerare med initiativkraft stiga fram och anta nya roller.

Vi kan kalla detta för uppluckringsfasen. Olika grupperingar strider (om än inte handgripligt - ännu) om inflytande över organisationen. Kaptenen är fortfarande befälhavare, men han kan inte ensam kontrollera många hundra passagerare och där behövs undergrupper som kan ta ansvar för det rullande - serveringspersonalen får (under högljutt mutter) bli tvättare av kläder och så vidare.

En expedition sänds på ett tidigt stadium ut på isen för att söka efter hjälp (land kan ju inte ligga många mil bort i rätt riktning) men hörs sen inte mera av. Inte heller nästa grupp, ledd av en av kaptenens närmsta män, återvänder, och bristen på kunskap leder snart till fruktan och en närmast religiös spekulation.

För fiktionens och tankeexperimentet skull kan vi väl spä på mystiken med en viss mått av övernaturlighet. Isen ligger varje morgon lika tjock. Inga räddningsfartyg syns vid horisonten. All satelitmottagning är död. Läsaren inser att båten verkligen frusit fast, inte bara i isen, utan också som i en lucka i tid och rum. Finns världen verkligen kvar bortom horisonten? Eller är båten och det som finns ombord på den allt som egentligen återstår?

I vilket fall som helst har taxfreeshopen för länge sedan utsatts för plundring och vakter har ställts ut vid ingången till alla lager. Det börjar gå upp för alla att maten inte kommer räcka för evigt.

Det är också nu det börjar bli spännande på allvar.

Säkerhetsstyrkan som tidigare bara fungerat ordningsvakter har plötsligt fått en verklig makt ombord. Den som kontrollerar maten skaffar sig inte bara många nya vänner utan också många nya fiender. Och är tillräckligt många missnöjda med hur du sköter ransoneringen vinner den grupp som är fysiskt starkast. Det är inte självklart att de starkaste heller utgörs av de största humanisterna.

Den som just läser De fattiga i Łódź kan inte annat än måla upp en skräcksituation. Vi har, låt oss säga, 2000 människor och mat tillräckligt för att kanske 200 av dem ska kunna överleva längre än ett par månader. 500 om man snålar. Hur länge är det tillrådigt att fördela maten lika till alla? Och om inte alla ska få äta, vilka ska rimligen förvägras sin ranson?

Vi befinner oss alltså på ett kryssningsfartyg där ca 85 procent av passagerarna är ålderspensionärer och ordningen vidmakthålls av en minoritet av yngre män. Hur lång tid tar det innan någon fattar beslutet att enbart människor som ännu inte uppnått en viss ålder ska få mat, och hur lätt går det inte sedan att successivt sänka den åldern? De som redan dött (av hjärtinfarkt och alkoholförgiftning) förvaras i säckar i frysrummen. Kunde man inte använda (det trots allt - ännu - oätliga) köttet från dem till bete för att försöka få upp fisk ur havet?

(Det behövs knappast sägas att den stora mängd kött och chokladmousse som buffégästerna lämnat kvar på tallrikarna och som sedan skrapats av och ner i soporna också har kommit i nytt omlopp.)

I en miljö där makt bygger på armkraft är dessutom kvinnorna också illa ute - förutsatt att allt får pågå under tillräckligt lång tid. På en båt med 85 (eller snart kanske bara 65) procent ålderspensionärer, en liten maktelit bestående av män som inte drar sig för att använda brutalitet för att tillgodose sina intressen, och utöver det mycket, mycket lite att göra, måste de fertila kvinnorna snart betraktas som en resurs i sig själva. Å ena sidan kan de erbjuda sina tjänster för att få extra ransoner. Å andra sidan kan de lika gärna tas med våld.

Självmord blir allt vanligare.

(Ljudspår: Viking Lines interna radiokanal - discohits, alternativt 90-talsreaggy.)

Motståndsgrupper bildas. Uppviglare fängslas. Hela nedre hyttdäcket har nu förvandlats till fyrdubbla rader av fängelseceller (bör fångar ännu ha rätt till mat på bekostnad av "laglydiga" passagerare?). Intellektualiteten är kanske inte den bland de mentala egenskaper som flödar rikast bland tisdagspassagerarna på en Cinderella-kryssning, men de element som ändå finns lär snart identifiera och söka sig till varandra.

Till skillnad från liknande exempel i historien handlar emellertid inte problemet enbart om en orättvis fördelning av resurser. Problemet i grund och botten är ju att resurserna faktiskt är på väg att ta slut, även för den allt mindre grupp som nu har makt över dem.

Hur historien slutar vet jag inte. Kanske kommer räddningen utifrån (som i alla andra exempel jag kan komma på). Men det vore också en alltför enkel lösning. Kanske dör alla bara tillslut? En sista spillra av kannibaler driver genom båtens tomma korridorer i jakt på och flykt från varandra (Vägen), men snart är även det sista köttet slut. Eller så finner man ett sätt att förnya resurserna (kanske lyckas man tillslut faktiskt med fisket) och läget stabiliseras tillräckligt länge för att motståndsgrupperna med list ska lyckas överta makten och göra livet på båten nästan uthärdligt för de sista 100 passagerarna - åtminstone i fysiskt avseende.

(Till Hollywoods filmatisering måste så klart också en kärlekshistoria vävas in här någonstans, mellan motståndsgruppens ledare och någon för rollen lämplig man.)

Och kanske är det i ett sällsynt ögonblick av frid, när allt är lugnt och vakterna lägger ifrån sig sina vapen, som den första måsen slår sig ner i radartornet med ett skrän som låter vår och isen (likt en stel rygg) knakar till med ett lättat stön och vågorna åter börjar skvalpa kring fören.

Vad vet jag.

Du ska inte tro det blir sommar

Årets första utomhuslopp avklarat! Det var 5,73 km långt och tog en sabla tid, men det senare kan till stor del skyllas på underlaget.

Merparten av sträckan fick jag äggsteppa på knöggliga isar, oviss om huruvida nästa steg skulle innebära en ny triumfatorisk meter uppåtframåt eller en smärtsam kullerbytta utåtnedåt. Dessutom gnällde mina knän över minusgraden.

Kanske är det alltså ännu för tidigt att ropa några trosvissa hej till sommarsäsongen. Men våren känns i alla fall lite närmare.