Min brorson, Sebbe

Sebbe är nog värd alla fina omdömen. I vågen av bildpoetiska svenska filmer med älvlika barn/ungdomar i huvudrollen lyckas den faktiskt ta ett steg vidare. Det är snyggt filmat, bra spelat och den (i dubbel bemärkelse) oförmögna mamman just så nyckfull och irrationell att hon blir trovärdig.

Mitt problem är återigen rent personligt. Jag kan inte se huvudpersonen utan att se min egen brorson framför mig. De är anmärkningsvärt lika varandra, utseendemässigt. Och när jag ser Sebbe springa över duken tänker jag inte på mobbing och frånvaron av ansvarstagande vuxna, utan på falukorv och hockeyträning och på den mycket söta flickvän som säkert väntar i kulisserna, med ett berömmande ord och en puss.

Nej, för mig blir Sebastian Hiort af Ornäs aldrig den utsatta pojke han spelar. Men det är förmodligen inte hans fel. Och inte regissör Babak Najafis heller.

Det är bara den slumpen som ställer till det, igen.