Gitarrbrottaren

Förra året var det många som trodde att Mickey Rourke skulle kamma hem akademistatyetten för bästa manliga huvudroll i The Wrestler. Istället gick då priset till Sean Penn för Milk.

Lite lustigt är det då att nästa år - det vill säga nu, 2010 - vinner Jeff Bridges en Oscar för exakt samma roll i exakt samma film, med den enda skillnaden att huvudkaraktären här inte är en neddekad fribrottare utan en neddekad countrysångare.

Ännu en gång står alltså den älskvärde gamle skitstöveln i en mynttelefon och försöker göra saker rätt igen. Men kanske är det ändå för sent. Den forna stjärnan tycks ha överlevt sig själv. Och frågan är vad som i så fall återstår av livet.

Det är vemodigt och vackert, och ganska vist också, mycket hjärtknipande. Och om konceptet funkar, varför snåla och bara använda det en gång?

Crazy Heart gör nu inte lika ont som The Wrestler (som stundtals var fysiskt jobbig att se, mycket för att den ärrade Rourke tycktes flyta samman och bli ett med karaktären) men i gengäld är där god musik och en mjukhet över tragiken som jag gärna sjunker tillbaka i och låter mig svepas bort av.

Kanske gör även gitarrerna och temat med slarvande fäder sitt till. I dag löser jag ut pappas gura från pantlånebanken.