Från då till sen

Så har jag äntligen börjat läsa Alice Munros Nära hem.

Samlingen är ett urval av tidigare noveller, från Jupiters månar (1982), Kärlekens vägar (1986) och Äpplen och apelsiner (1990) och rör sig enligt logiken kronologiskt genom dem.

Hittills har jag bara läst de första tre, i sammanhanget tidigaste berättelserna, och konstaterar att tematiken förvisso är den samma som i hennes senare noveller - kvinnor, män och kärlekens tillfälligheter - men ännu känns stilen betydligt mindre koncentrerad, mer pratigt resonerande än klockrent gestaltande och trots att det fortfarande är mycket bra är jag en smula besviken.

Efter att i höstas ha slagits till marken av Kärlek, vänskap, hat (2001) begärde jag inget mindre än ännu ett mästerverk.

Men istället för att misströsta byter jag läsart.

Istället för att sluka boken som en svultet djur, får jag väl betrakta den som en sansad men spännande resa genom Munros tidigare författarskap. Mycket hinner hända med en människa och författare på trettio år, och även om jag inte kan bli blixtförälskad i henne på nytt får jag kanske en känsla för hennes utveckling, en inblick i hon blev så fantastisk som hon i dag alltså är.

Och mot slutet, en bit framåt i tiden, kanske det i bästa fall börjar dofta mästerverk igen.

Galleri Nybroviken

Bara några veckor kvar, och kommande utställningen på Birger Jarlsgatan 2 har nu fått en egen hemsida.

Titta in där, och titta sen ännu hellre in på själva vernissagen! 5 maj alltså.

Tiljans tussilago

Jag kan inte låta bli att läsa Mäktig tussilago inte som en roman utan som ett drama, ett stycke teater.

Föreställ er en medelstor teaterlokal, ganska intim men ändå inte för liten, då skulle inte allt få plats. Endast nyckelföremål till rekvisita - ett piano, en dödsmask, ett par anteckningsblock, några möbler, en påse använda blöjor. Fonden i övrigt svart och nedsläckt och istället för att belysa hela utrymmet på en gång riktas publikens uppmärksamhet växelvis mellan ett fåtal mindre scener, eller ibland till någon enskild person, som för en stund fångas in och lyses upp med en spotlight.

Längst fram till höger: Två fåtöljer ställda snett emot varandra. Där är vår huvudperson Oscar hos terapeuten, hans förvirrade samtal med Mister Hur-har-vi-det-här-då.

Snett bakom: Oscars granne Lemmy i dörröppningen till sin lägenhet. Klädd i "autentisk" indiandräkt delger han den redan ganska stressade Oscar vissa äktenskapliga hemligheter samt framför allt sina åsikter om serbisk nationalism och farorna med ökande (icke-nordisk) invandring.

Och så den största scenen längst fram till vänster, som också upptar ungefär två tredjedelar av utrymmet: Oscars lägenhet, interiör. Middagsbjudningen med alla de högtravande, politiska diskussionerna om genus, klass, våld och identitet, där allt konkret slutligen förklaras för abstrakta konstruktioner, och där parterna ständigt blottar sin egen (och samhällets) självgodhet, dubbelmoral och dumhet. Middagsbjudningen där Oscar är värd (nästan oklanderligt) men i övrigt mest deltar som en skugga av stegrande ångest, en hämmad önskan att när som helst få explodera, eller i brist på sådan vana i alla fall implodera. Middagsbjudningen som också är skälet till att Oscar faktiskt får sin slutliga kollaps och hamnar i fåtöljen hos Mister psykologen.

Att berättelsen i så hög utsträckning drivs framåt i dialoger förstärker också känslan av teater. (De ofta smått absurda ordväxlingarna doftar klassisk-modern svensk dramatik.) Att den dessutom är så jämförelsevis statisk, att den från början på ett snarare teoretiserande än gestaltande sätt pekar mot, och försöker klargöra orsakerna till, det vi redan känner till (att Oscars brutit samman inför alla motstridiga krav) får den också att snarast likna ett stycke dramatik än en konventionell roman.

Ja, kanske hade Maja Lungrens senaste bok faktiskt kommit bättre till sin rätt på en scen än som text. Visserligen hade man då gått miste om många av de slagkraftiga och språkligt lekfulla mellanspelen, men kanske hade dessa kunnat förvandlas till delar av dialog och monolog. Jo, jag tror det hade kunnat bli effektfullt.

I mitt huvud har det i alla fall redan utspelat sig så.

Får jag be om största möjliga tystnad

Jag har nu även sett ut den femte och nästsista säsongen av Lost.

Alla upptänkliga åsikter har redan vädrats kring detta fenomen till teveserie. Men eftersom det här är min blogg vill jag också ta mig plats att säga vad jag tycker.

Jag sällar mig sonika till lägret som menar att den ganska snart blev alltför mycket av en cirkus. Det inledningsvis fängslande var ju hur man låtit en mystisk ö i Söderhavet fungera projektionsduk för seriekaraktärernas inre konflikter, att förlägga handlingens nu till en plats där det förflutna och det undermedvetna antar fysisk form, så att personerna, i stället för att grubbla, kan brottas rent handgripligt med alla sina dämoner. Genialt. Redan i andra säsongen började dock konceptet knaka i fogarna, och även om det inte är något fel i sig med fantasifulla infall, har det mot slutet blivit ganska tröttsamt med alla figurer som till följd av tidigare intrigtrassel ständigt motsäger sig själva, kacklar ur sig långa enfaldiga förklaringar som egentligen är riktade till publiken och oupphörligen slår varandra i huvudet med åror.

Jag hoppas att berättelsen i sjätte och sista säsongen slutligen återfår något av sitt ursprungliga lugn. Annars lämnas serien fullständigt i ruiner.

Åter i bana, alla månar i nedan

Sedan min sambo äventyraren försvann ut i djungeln har jag nästan inte läst något alls. Med en centralpunkt mindre i mitt privata universum släpptes planeterna loss och sökte nya banor. Ett flertal fann sin omloppsbana runt gitarrer. Andra runt biografprojektorer. Rastlösa meteorer (flisor från större stenar) korsade solsystemet i jakt efter ställen att slå ner på med roliga explosioner som följd. De ville ha fart och fest, inte flacka ellipser

I hela den gravitativa omstruktureringen har det inte funnits rum för långsamma kontemplationer. De senaste dagarna har dock lugnet börjat sänka sig över tillvaron igen. Alla månar är i nedan.

I morse läste jag ut Sommerhaus, später (1998), en fin samling noveller som rör sig på det där smärtsamma stället just en liten bit ifrån, just exakt någon stund för sent. Den allmänmänskliga oförmågan att på allvar gripa tag och hålla kvar. Innan det är borta. Men om det inte skedde var det kanske inte heller meningen?

Stundom kunde jag faktiskt läsa texten utan att se orden, grammatiken, det främmande språket, och buren på denna oväntade våg av tysk läsförståelse beställer jag vidare den "litterära sensationen" Die Vermessung der Welt (2005) vilken jag planerar att inom en snar framtid lägga under mig som ett av civilisationen (eller i alla fall mig) tidigare outforskat stycke av världen.

Härnäst väntar dock Maja Lundgrens Mäktig tussilago. Och så allt annat i olästhyllan.

En olle till Olle

Det här (en present till kusinbarnet) är alltså vad jag sysslat med den senaste tiden (när jag inte stukat fingrarna på gitarren).

***

I övrigt försöker jag mest återhämta mig från skildringen av hur min sambo äventyraren dog nästan-döden på färden uppför Kilimajaro.

Auf Deutsch, bitte!

När jag för tio år sedan för första gången försökte sätta skoltyskan i bruk genom att läsa en vanlig bok kunde jag till min stora besvikelse inte göra reda för någonting. Jag såg orden men begrep inget av sammanhanget. Jag konstaterade att det alltså var som jag anat - de språk man lär sig i klassrummet har ingen praktiskt tillämpning i världen utanför skolgårdens tegelmurar. De är bara ett teoretiskt system av regler och undantag som man måste lära sig utantill om man vill få maxpoäng på proven - och det ville man. Jag gjorde efter detta misslyckanden inga nya litterära försök med tyskan.

Det är anmärkningsvärt att när jag nu läser samma bok igen går det plötsligt geschwindt. Det kan knappast vara min tyska som blivit bättre efter ett decennium i träda. Det måste i stället handla om min inställning.

Kanske har prestationsångesten från klassrummet (jag var övertygad om att när som helst bli avslöjad, med en min av sårad besvikelse skulle lärarinnan inse att allt var ett missförstånd och mitt toppbetyg skulle obönhörligen sänkas till medelnivån) en gång för alla släppt sitt förlamande grepp om mig.

Så att jag nu tillslut är fri?

Lev tillsammans, dö tillsammans

Tredje säsongen av Lost till ända. Abstinensen var ögonblicklig när jag insåg att hela sista disken bara innehöll bonusmaterial, och att resten av serien är i Småland.

Där finns så klart en hel del att reta sig på med den där serien, inte minst öbornas envisa vana att slå varandra i huvudet med grenar, åror och gevärskolvar, så att den slagne faller till marken medvetslös för att sen mycket behändigt vakna till liv igen ett par timmar senare, helt utan men. Som i valfri serietidning.

Men samtidigt är den ju ett mycket fascinerande bygge.

För egen del har serien gett mig ett tidsfördriv när jag står i en lokal tillsammans med främlingar och väntar på något. Som i går på systemet när det var 37 nummer kvar till min flaska gin. Jag ser mig omkring på de slumpmässigt samlade människorna i rummet och roar mig med att försöka föreställa mig vilka roller de skulle anta om vi, just vi, de nu samlade, skulle råka ut för något liknande det som händer flygpassagerarna på Oceanic 815.

Vilka skulle spontant stiga fram och ta kommandot? Vilka skulle bryta samman? Vilka skulle ta livet av sig när hoppet om räddning svek? Vilka skulle börja sabotera verksamheten i plötsliga infall av nihilism? Vilka skulle man vända sig till i förtroende? Vilka skulle hålla humöret uppe? Vilka skulle gå sin egen väg? Vilka skulle börja bygga hus och jaga vildsvin? Vilka skulle dö av ren dumhet?

Det är i regel en ganska sorglig lek. Kanske är det min allmänna misantropi som fäller avgörandet, men det är sällan jag i min fantasi kan låta någon av dessa slumpmässiga grupper överleva hela första säsongen.

***

Och just det ja - Glad påsk förresten!

The Beatles för tusan!

Detta är det tusende inlägget i den här bloggen. Jodå. Det känns helt ok att det i flera avseenden kommer att handla om The Beatles.

Bland annat såg jag Nowhere Boy häromdagen. Förutom att den bjöd på en massa bilder av fina gitarrer, förstärkte den min känsla i stort just nu - att det bor en sällsynt lycka i att göra sådant som man ännu inte är självklart bra på (i filmen spelar Lennon gitarr med banjoackord innan MacCartney dyker upp och rätar ut honom), alltså innan förväntningarna (andras, men särskilt ens egna) vuxit sig så stora att de riskerar att konkurera ut den naiva entusiasm som nya passioner alltid bär med sig.

För mig innebar målandet länge ett kravlöst utlopp för allt möjligt som inte tycktes höra hemma i skriveriet. Medan skrivandet länge varit förbundit med en massa ångest, har jag mest ryckt på axlarna åt målningarna och varit lika förvånad som glad över att folk ibland tycker om dem. Och kanske beror det också i någon mån på att jag aldrig gått någon konstskola och därför inte har den ringaste aning om hur jag egentligen "borde" måla (behändigt nog kan jag ju då inte heller misslyckas).

Med tiden har dock även målandet blivit alltmer på allvar och även om jag, liksom med skrivandet, fortfarande kan ryckas med och känna en enorm glädje när jag är mitt uppe i det, kan numera våndatröskeln dithän vara nästan lika hög inför båda sysslor.

Jag pratade med en av mina musikaliska kollegor om detta när jag kom ut från salongen efter att ha sett Lennon-filmen. Kollegan i fråga står i begrepp att spela in nytt material och med detta finns så klart en massa ängslan och ångest förknippat. Han önskade att det bara kunde vara roligt igen, som när man var arton och saknade självinsikt och startade ett band med sin bästa kompis och spelade in kassettband med egenskrivna låtar och var glad bara det lät något alls sedan när man spolade tillbaka och tryckte på play.

Jag sa att jag gärna velat kunna dela med mig av den barnsliga glädje jag nu själv upplever när jag tar fram gitarren och övar mig på att skifta snabbt mellan G- D- och C-ackord utan att trassla in mig i övriga strängar.

I den bok med "100 lätta låtar" som jag köpte för ett par veckor sedan är det inte minst Beatles-bitarna som ger mest tillbaka. "Hey Jude", "Let it be".

Jag hoppas min hyresvärd också gillar dem, för glömsk för tiden har jag suttit uppe till efter midnatt flera gånger och övat just på dem och den arme mannen bor i lägenheten under. Hela dymmelonsdagen har jag dessutom hållit mig helt utanför spotifys räckvidd och spelar istället växelvisa låtar från röda och blå boxen.

Där har varit stunder av genuin lycka.

Om inget oförutsett händer tror jag kvällen får fortsätta i samma anda.

Konsten att välja sina läsare

Nervös och full av onda aningar bjöd jag testläsare nummer två på lunch på Republik i går.

Sedan första utlåtandet - som kanske inte varit dåligt, men som ändå innefattat alltifrån utsagor som "det blir helt obegriplig" och "du begär för mycket av dina läsare" till ifrågasättanden av hela tematiken: "varför skriver du inte om bankrån?" - tänkte jag att jag, efter alla års arbete i enskildhet, kanske snärjt in mig i hopplösa skildringar av inre skeenden och att det gått så långt att det inte längre fanns någon återvändo. Kanske måste allt läggas åt sidan som ännu ett behjärtansvärt försök. Kanske måste jag släppa taget och börja om från början.

Sedan vi tuggat oss igenom vår lamm- respektive grönsaksgryta (jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg hur den smakade, jag tror det var saltgurka i den) kom han så äntligen till saken med ett första sammanfattande omdöme:

-Du är förjävla driven!

Och en lättnadens ballong steg mot skyn.

Till skillnad från tidigare läsaren tycktes han ha förstått exakt vad jag velat förmedla med. Han tyckte till och med att riskerade att bli övertydlig här och var. Jag skrattade åt det och berättade om förra utlåtandet. Han menade att man väl helt enkelt får välja sina läsare.

Jag drack kaffe och kände hoppet återvända. Det var lite grand som att komma hem.

Men vid sidan av beröm fanns så klart invändningar också. Som att det kanske gick att ta bort några turer här och var, eller någon mening där jag skrev läsaren på näsan. Jag ska fundera igenom det hela medan jag väntar in ytterligare något utlåtande.

Och samtidigt som jag väntar: målar klart den nya tavlan, spelar in min låt, stickar klart tröjan till mitt kusinbarn, härdar fingrarna på pappas gitarr, blir biografmaskinist, drogar mig med Lost, firar påsk på solokvisten, ser drivans blommor smälta ner och dö och rent allmänt tar dagen som den kommer.

Ingen dröm är fånig

Hon ville ut i skogen.

-Jag har en skog, sa jag. Gör med mig vad du vill.

Så här blev det.

Sidoläsning

Hobbyverksamhet

Införskaffat denna vecka:

***

Mikrofon (billig)

Ljudredigeringsprogram (gratis)

Garnnystan (bomull, 2 marin, 2 natur)

Stickor (storlek 2,5 och 3)

Målarduk (1 m kinesiskt linne, oljegrundad, väldoftande)

Spännram (100 x 79 cm)

***

Ok. Då kör vi.

Träskblues

I kväll var det releasefest för Mother James nya skiva "Brute Noir" på Strand. (En kursare hjälper dem på livespelningar, så jag var där.)

Det handlar om den typen av musik som spelas av män i svettiga linneskjortor i det södraste av USA, på en brygga vid en flod, på fallfärdiga pianon, kontrabasar och munspel, medan krokodilerna glider genom det bruna vattnet nedanför.

Mycket bra musik med andra ord.

Min sambo äventyraren hade gillat det. Men han sitter i ett rum på Ilha de Moçambique just nu, tillfälligt förvissad om att han inte har malaria, och ser Indiska oceanen kastar sig över murarna borta i hamnen. Jag får ge honom länken när han kommer hem.