Tiljans tussilago

Jag kan inte låta bli att läsa Mäktig tussilago inte som en roman utan som ett drama, ett stycke teater.

Föreställ er en medelstor teaterlokal, ganska intim men ändå inte för liten, då skulle inte allt få plats. Endast nyckelföremål till rekvisita - ett piano, en dödsmask, ett par anteckningsblock, några möbler, en påse använda blöjor. Fonden i övrigt svart och nedsläckt och istället för att belysa hela utrymmet på en gång riktas publikens uppmärksamhet växelvis mellan ett fåtal mindre scener, eller ibland till någon enskild person, som för en stund fångas in och lyses upp med en spotlight.

Längst fram till höger: Två fåtöljer ställda snett emot varandra. Där är vår huvudperson Oscar hos terapeuten, hans förvirrade samtal med Mister Hur-har-vi-det-här-då.

Snett bakom: Oscars granne Lemmy i dörröppningen till sin lägenhet. Klädd i "autentisk" indiandräkt delger han den redan ganska stressade Oscar vissa äktenskapliga hemligheter samt framför allt sina åsikter om serbisk nationalism och farorna med ökande (icke-nordisk) invandring.

Och så den största scenen längst fram till vänster, som också upptar ungefär två tredjedelar av utrymmet: Oscars lägenhet, interiör. Middagsbjudningen med alla de högtravande, politiska diskussionerna om genus, klass, våld och identitet, där allt konkret slutligen förklaras för abstrakta konstruktioner, och där parterna ständigt blottar sin egen (och samhällets) självgodhet, dubbelmoral och dumhet. Middagsbjudningen där Oscar är värd (nästan oklanderligt) men i övrigt mest deltar som en skugga av stegrande ångest, en hämmad önskan att när som helst få explodera, eller i brist på sådan vana i alla fall implodera. Middagsbjudningen som också är skälet till att Oscar faktiskt får sin slutliga kollaps och hamnar i fåtöljen hos Mister psykologen.

Att berättelsen i så hög utsträckning drivs framåt i dialoger förstärker också känslan av teater. (De ofta smått absurda ordväxlingarna doftar klassisk-modern svensk dramatik.) Att den dessutom är så jämförelsevis statisk, att den från början på ett snarare teoretiserande än gestaltande sätt pekar mot, och försöker klargöra orsakerna till, det vi redan känner till (att Oscars brutit samman inför alla motstridiga krav) får den också att snarast likna ett stycke dramatik än en konventionell roman.

Ja, kanske hade Maja Lungrens senaste bok faktiskt kommit bättre till sin rätt på en scen än som text. Visserligen hade man då gått miste om många av de slagkraftiga och språkligt lekfulla mellanspelen, men kanske hade dessa kunnat förvandlas till delar av dialog och monolog. Jo, jag tror det hade kunnat bli effektfullt.

I mitt huvud har det i alla fall redan utspelat sig så.