Så har jag äntligen börjat läsa Alice Munros Nära hem.
Samlingen är ett urval av tidigare noveller, från Jupiters månar (1982), Kärlekens vägar (1986) och Äpplen och apelsiner (1990) och rör sig enligt logiken kronologiskt genom dem.
Hittills har jag bara läst de första tre, i sammanhanget tidigaste berättelserna, och konstaterar att tematiken förvisso är den samma som i hennes senare noveller - kvinnor, män och kärlekens tillfälligheter - men ännu känns stilen betydligt mindre koncentrerad, mer pratigt resonerande än klockrent gestaltande och trots att det fortfarande är mycket bra är jag en smula besviken.
Efter att i höstas ha slagits till marken av Kärlek, vänskap, hat (2001) begärde jag inget mindre än ännu ett mästerverk.
Men istället för att misströsta byter jag läsart.
Istället för att sluka boken som en svultet djur, får jag väl betrakta den som en sansad men spännande resa genom Munros tidigare författarskap. Mycket hinner hända med en människa och författare på trettio år, och även om jag inte kan bli blixtförälskad i henne på nytt får jag kanske en känsla för hennes utveckling, en inblick i hon blev så fantastisk som hon i dag alltså är.
Och mot slutet, en bit framåt i tiden, kanske det i bästa fall börjar dofta mästerverk igen.
onsdag 14 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
3 kommentarer:
Det här är intressant, jag känner att jag gjort något liknande - httat tillbaka till författares tidigare verk....och blivit besviken. Ja, lite spänande är det att se embryona, upptäcka de skisserande dragen som sedan ska mejslas fram. Munhro har jag tänkt mycket på att jag måste läsa, nu vet jag att jag ska börja i slutet. Tack.
....men så hittar man såna här sågningar, och då blir jag genast osäker på om jag skulle falla in i ovationskören. Vad tycker du? Har hon någon poäng?
http://www.laurahird.com/newreview/alicemunroselectedstories.html
Jag tycker att "Kärlek, vänskap, hat" är mästerlig! Det handlar inte om stora saker. Det handlar om livets tillfälligheter, om kärlek, familj, minnen och relationer. Men inom dessa områden har Munro också en fantastisk klarsyn, och istället för vidd ett avslappnat djup som låter läsaren snudda vid något som känns som sanningen. Jag älskade den samlingen. Efter att ha läst den började jag yra om nobelpris och jag vet inte vad.
"Nära hem" har dock inte samma skärpa (än så länge). Här kan jag hålla med om att det stundom blir lite utsvävande och enahanda. Samlingstiteln är passande eftersom historierna just håller sig nära hemmet, vid lantliga barndomsminnen och familjestrukturer. Och bitvis är det också mycket bra. Men bitvis inte. Och bitvis undrar jag faktiskt vad hon vill säga mer än att måla upp en plats eller stämning.
Jag ska dock läsa ut den först så får vi se var jag landar inför helheten. Jag har ännu en tredjedel kvar. Men av samma dignitet som "Kärlek, vänskap, hat" verkar det tyvärr inte kunna bli.
Jag får kanske ta tillbaka det där om nobel?
Skicka en kommentar