Lev tillsammans, dö tillsammans

Tredje säsongen av Lost till ända. Abstinensen var ögonblicklig när jag insåg att hela sista disken bara innehöll bonusmaterial, och att resten av serien är i Småland.

Där finns så klart en hel del att reta sig på med den där serien, inte minst öbornas envisa vana att slå varandra i huvudet med grenar, åror och gevärskolvar, så att den slagne faller till marken medvetslös för att sen mycket behändigt vakna till liv igen ett par timmar senare, helt utan men. Som i valfri serietidning.

Men samtidigt är den ju ett mycket fascinerande bygge.

För egen del har serien gett mig ett tidsfördriv när jag står i en lokal tillsammans med främlingar och väntar på något. Som i går på systemet när det var 37 nummer kvar till min flaska gin. Jag ser mig omkring på de slumpmässigt samlade människorna i rummet och roar mig med att försöka föreställa mig vilka roller de skulle anta om vi, just vi, de nu samlade, skulle råka ut för något liknande det som händer flygpassagerarna på Oceanic 815.

Vilka skulle spontant stiga fram och ta kommandot? Vilka skulle bryta samman? Vilka skulle ta livet av sig när hoppet om räddning svek? Vilka skulle börja sabotera verksamheten i plötsliga infall av nihilism? Vilka skulle man vända sig till i förtroende? Vilka skulle hålla humöret uppe? Vilka skulle gå sin egen väg? Vilka skulle börja bygga hus och jaga vildsvin? Vilka skulle dö av ren dumhet?

Det är i regel en ganska sorglig lek. Kanske är det min allmänna misantropi som fäller avgörandet, men det är sällan jag i min fantasi kan låta någon av dessa slumpmässiga grupper överleva hela första säsongen.

***

Och just det ja - Glad påsk förresten!