Kanonmat

Att stå sida vid sida i kassan och spana ut mot biografens entrédörrar, de sista minuterna av lugn före stormen, inför premiären av Sex and the City 2, är lite som att stå stridsberedd på en kulle i väntan på kelterna antåg.

Om man alltså tänker sig att kelterna bestod av 200 kvinnor i 20-årsåldern, med höga klackar och glitternagellack, och som inte kommit för att föra krig men väl för att köpa popcorn. Alla på en gång.

Salongen såg ut som ett slagfält efteråt. Följaktligen. Men jag tror att alla överlevde drabbningen.

Var tredje timme, kvällarna igenom, smäller det nu igen.

En av förhoppningsvis snart fler debuter

I dag tämjde jag Victorias projektorer, lika oförväget som man rider in drakarna i Avatar. Mitt första pass som självständigt biografmaskinist gick med andra ord som smort.

Men jag är torr i strupen och tung i huvudet för över projektorerna svävar byggdammet hett och tjockt som krutröken över Lützen. Längst in i maskinrum 1 finns en dörr och om man öppnar den stirrar man rakt ner i en vitt rykande och upplyst avgrund där helvetets eldar tydligen funnit en skorsten upp till jordens yta.

Vi kan bara hoppas att salong 6 och 7 står färdiga, och att allt återgår till det förhållandevis normala, innan den mest glödande sommaren slår till. (Annars får jag sköta mitt nya yrke i bikini.)

Några flagor ur lågorna

Spridda tankar om Alexander Solzjenitsyns Den första kretsen:

Att det finns en vardag även i helvetet, och i helvetets ytterkanter, och att även en välskriven bok kan öppna portarna till helvetet och helvetets ytterkanter, så att läsaren kan stiga in, för ett tag, ett tidsbestämt straff, och nästan kanske förstå hur det skulle kännas att leva där, dag ut och dag in, utan hopp om frigivning.

Att det finns en särskild slags humor som springer ur indignationen och som inte har någonting alls med glädje att göra.

Att det är rätt anmärkningsvärt hur ryssar, i den den västerländska populärkulturen, nästan uteslutande skildras som illa klädda bufflar, gangsters i skinnjacka, antisociala vetenskapsmän eller fattiglappar i träningsoverall, medan den stora ryska litteraturen befolkas av vemodiga skönandar, sarkastiska stoiker, filosofer och förfinade romantiker.

Att det vore spännande att få veta om Per-Arne Bodin har rätt i sin kulturhistoriska studie över Ryssland och Europa, där han bland annat menar, att medan Europas livsåskådning grundas på antikens och renässansens förnuftsideal och framstegsiver, så karaktäriseras Ryssland snarare av medeltidens mystisism och en större tilltro till personlig intuition, där "utveckling" inte nödvändigtvis behöver vara av godo och där människan alltså inte (i en anda av europeisk naivitet) förväntar sig ständig förbättring både för sig själv och samhället, vilket alltså också leder till ett betydligt större tålamod och högre uthållighet i motgång.

Att det vore mycket intressant att delta i ett sådant där kontrollerat test som man då och då hör talas om, där människor stängs in i en isoleringscell i 48 timmar utan klocka och mer eller mindre omgående förlorar förståndet.

Att det också är mycket skönt att vara någorlunda fri och just ha fått lön (nåja) för sitt arbete, att ha rätt att säga och skriva (nästan) vilka dumheter som helst utan att behöva vara rädd för arrestering.

Att det, efter att ha stigit ut på andra sidan av den här kompakta fängelseromanen, alltså är det en lisa att höra She & Hims senaste album spelas från rummet bredvid och veta att det snart är dags för lunchomeletten.

Dagspermis

Har lämnat Gulag i dag för en liten gul bok - Lars Gustafssons Tennisspelarna (1977).

Bytte alltså de fängslade akademikerna i 40-talets Moskva mot en gästprofessur i 70-talets Austin, Texas (och en nationalskald i 1890-talets Paris). Fick en väldig lust att, friskt och fri som jag är!, utöva konstfärdig racketsport tidigt om morgonen, klädd i slitna jeansshorts och linne (och läsa Strindbergs Inferno).

Men spelade bangolf istället medan solen gick ner och bakade en fluffig citronkaka.

Tänker att varje idé är en boll man kastar upp i luften och för ett ögonblick ser sväva i motljus, redo för vad som än må ske. Man kan sätta den i spel genom att slå till den, eller låta den falla till marken.

Tänker att andraserven, och inte minst bristen på sådan (om bollen går i nät!?), kunde föra metaforen ännu längre, till en betraktelse över livet och hoppet i stort! Men kommer, tursamt nog för er, fram till att det räcker där.

Pausfågel (37) - Den relativa tragedin

"-Var är jag? I morgon kommer de inte och jagar mig ut i iskallt vatten! 40 gram smör!! Svart bröd - på borden! Inte förbjudet att läsa böcker! Man får raka sig själv! Vakterna misshandlar inte fångarna! Vilken stor dag i mitt liv. Vilken strålande kulmen. Jag kanske är död? Jag kanske bara drömmer? Det känns som om jag var i paradiset!

-Nej, min bäste herre, ni befinner er som förut i helvetet, men ni har förflyttats till dess bästa och översta krets - den första kretsen. Minns ni hur Dante brydde sin hjärna med vad han skulle göra av antikens vise män? Det var hans kristna plikt att störta dessa hedningar i helvetet. Men renässansmänniskans samvete kunde inte försona sig med tanken att blanda lysande intelligenser med allsköns syndare och döma dem till fysiska plågor. Och Dante uppfann en särskild plats åt dem i helvetet.

[---]

-Äh, Lev Rubin, ni är alldeles för mycket poet. Jag kan förklara på ett mycket begripligare sätt vad en sjarasjka är för något. Man måste läsa tidningsledare:

'Det är bevisat, att den högsta avkastningen vid fårklippningen är avhängig av näring och skötsel.'"

Ur Den första kretsen (1969) av Alexander Solzjenitsyn

Rombolandsresan

Tidigare satt jag och grämde mig över hur oförsvarligt lång tid det tagit för mig att få novellsamlingen tillräckligt färdig för att kunna skicka in den till förlag. År har det tagit. År och åter år.

Jag skulle emellertid kunna trösta mig med att jämfört med min morfarsfar, Ollas Anders Hansson (sedemera Furn), ligger jag tryggt och fint i lä.

Den käre allmogefantasten, diktaren och målaren blev inte klar med sitt romanmanus förrän sisådär 70 år efter sin egen död. Och på slutet fick han dessutom ta lite hjälp av sitt barnbarn, min morbror, som bearbetat det gamla manuset och till slut tagit sig för att skicka in det till förlag.

Rombolandsresan heter det. Tydligen ska det vara skrivet ca 1930 och i populärvetenskaplig anda skildra "dalamålarnas och skåpslöjdarnas liv och färder på 1820-talet", med dialog på autentiskt rättviksmål.

Hans barnbarnsbarn ska jag läsa det nu. Det ska verkligen bli mycket spännande.

(Av Nordisk familjebok får man förresten veta vad ett Romboland är.)

Lägesrapport (27)

Läser: Den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn, för att sen kanske bli sugen på Ryssland och Europa: En kulturhistorisk studie, som en kollega på bion lånat ut.

Lappar: Läckande duntäcken, vilket också betyder att gåtan om varifrån alla sabla fjädrar kommer tillslut har fått en generande lösning.

Beundrar: Tomatplantan som redan börjat blomma.

Lägger: Mungbönor i blöt,

och är: Allmänt huslig.

Trodde: Att jag skulle känna mig lugn och belåten när jag blev klar med mina noveller, men där är mest något rastlöst, irriterat.

Planerar: En ny liten målning, som nog kan gå snabbt, av Å med ett O i magen.

Behöver: Ramar och nya löpardojor,

och hoppas på: Semesterersättningen, löneförhöjningen, pengar.

Ser om: Meryl Streep i Mitt Afrika,

och vill: Ut i den verkliga världen.

Köper: Flygbiljett till Berlin för den 13 juni, för vidare resa till kulturcentret Ruhr,

men tycker inte riktigt: Att det räknas.

Cojones, baby

När jag var i Sosua på Dominikanska republiken (200... 3 måste det väl ha varit) kryllade det av de på alla turistorter i världen identiska souvenirerna och de lika vanliga och lika deprimerande Schnitzel-paradisen. Man fick koncentrera sig på romen och flamingorna för att alls komma ihåg var man var.

En intressant bakgrund till den tyska turistdominansen just i Susoa är emellertid att den i någon mån grundlades redan under andra världskriget, när den rasistiske diktatorn ("Rövhålet") Trujillo, trots att han beundrade Hitler, sade sig villig att välkomna så många som 100.000 flyende judar till landet (varav dock bara 645 lyckades ta sig fram), inte så mycket av medmänsklighet (för det saknade han) utan för att i omvärldens ögon kompensera sitt hänsynslösa folkmord på haitier, samt med baktanken att hans halva av ön Hispaniola därmed skulle bli lite vitare.

Om detta står det inget i de skoningslösa historiska fotnötter som likt ett mustigt kommentatorspår medföljer den lika mustiga intrigen i Oscar Waos korta förunderliga liv. Men där står annat om diktatorn som skulle lägga hela romanen i skugga om inte också själva romanen var ett minst lika fascinerande bygge.

Det är anmärkningsvärt hur lättare en historielektion slinker ner om läraren tillåter sig att släppa en smula på objektiviteten och kalla saker vid deras rätta namn, att beskriva en man som Trujillo, inte med nykter statistik, utan (som i första fotnoten) som "vår Sauron, vår Arawn, vår Darkseid, vår diktator som är och komma skall, en personaje som var så bisarr, så pervers, så fruktansvärd att inte ens en sf-författare hade kunnat tota ihop gubbjäveln".

Utan att någonsin bli nonchalant lyckas Junot Días med en litteratur som är själva motsatsen till bajsnödighet. Det är blandning av latinamerikas magiska realism, nordamerikas nördkultur, den största finstämdhet och ett par rejäla cojones.

Att läsa honom är som att få en saftig snyting, hicka till av förvåning och sedan glatt be om mer.

Victoria växer på djupet (och knoppas på ytan)

Senaste nytt i byggandet av de två nya salongerna är att man visst har upptäckt mer berggrund där trappan mellan övre och undre foajén är tänkt att gå ner. Men vi håller tummarna. Sommaren är lång.

Kärnan i mitten

Inte någons clown

79 x 100 cm

Alla i samma

Oavsett när, oavsett var. Oavsett vilka yttre vedermödor vi än ställs inför. Det enkla men ändå sanna. Att alla önskar vi det samma. Att få bli älskade och förstådda av dem som står oss närmast, våra föräldrar, våra barn. Att kanske till och med göra dem stolta.

Med Båten flyttar Nam Le våra ögon kors och tvärs över världen, landar hos vitt skilda människor med vitt skilda öden men alltid i dödens närhet. För en stund får vi vara de andra. Som om vi ju ändå redan var dem. Som vore själva jorden den båt vi alla måste färdas i. På samma hav mot samma mål. Med hjärtat så stort så stort, och skrovet så tunt så tunt.

Den här debutsamlingen är just så bra som alla påstått.

(Och novellen är formatet för framtiden.)

Fyndigt

Dräktigt måleri

Jag väntar på indirekt solljus för att kunna fotografera den nyss färdiga clowntavlan. Det ser inte ut att bli i dag. Men medan molnen drar förbi kan jag ju alltid slänga upp en bild av några andra människor som väntar.

Här är Rättviksdräkten från i höstas.

Väl bekomme!

Ankomsttid 11.03

Länge sen och småningom, om och om igen

När jag, redan någon gång vid mitten, gav upp hoppet om Glitterscenen, började jag istället fundera på hur jag skulle beskriva min frustration över läsningen.

Sammanfattningsvis: Allt är en 400 sidor lång epilog till (den smått fantastiska) Den amerikanska flickan, inklusive en omständlig resumé i början, och ännu en "epilog" i slutet, som kanske äntligen är den epilog man velat ha hela tiden.

Sen något för att mildra sågningen: Jag har alltid älskat Monica Fagerholms språk. Det är ett språk som inte drar sig för formuleringar som "hade måstat" och överraskande att-konstruktioner i stil med "glassen tyckte hon att var god". Det är ett språk som får saker att glittra. Och i den fagerholmska världen ingår också upprepningar och variationer som ett sätt att i bästa fall skapa sällsam förtrollning.

Ändå: Det får faktiskt vara någon måtta med repriserna även i sådana världar!

Min första liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att betrakta en välling där någon slängt i en handfull russin och sedan rör runt med en slev, varv efter varv efter varv, så att russinen gång på gång flyter förbi uppe vid ytan, samma russin, gång på gång, i något olika kombinationer. Samma russin. Varv efter varv. Gång på gång på gång.

Min andra liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att samtala med en mycket gammal och mycket dement person som minns allt som hände för länge sedan in i minsta detalj, men som inte för sitt liv kan komma ihåg vad den själv sa för fem minuter sedan. Med behärskad otålighet frågar man den senile på nytt: "Men vad var det nu egentligen som hände i Bule träsk? Varför dog den amerikanska flickan? Vad hade alla för relation till varandra?" Den gamles blick försvinner bort i fjärran och så inleds, utan pardon, ännu en i raden av tämligen osammanhängande haranger, ältande samma nyckelskeenden och ordkombinationer som förra gången man ställde frågan, men utan att någonsin komma till saken. Stundom ertappar man nog sig själv med att också försvinna bort i egna tankar. Men harangen fortgår, oförtröttligt. Den senile tycks inte märka någon skillnad.

Med andra ord, och i en ton av blandad besvikelse och ilska: Hä va inge bra.

Nu hoppas jag bara att Fagerholm till slut kan lämna den här historien bakom sig och skriva en ny lysande bok om någon helt annat.

En sida till av detta och jag vill också gå och dränka mig.