Några flagor ur lågorna

Spridda tankar om Alexander Solzjenitsyns Den första kretsen:

Att det finns en vardag även i helvetet, och i helvetets ytterkanter, och att även en välskriven bok kan öppna portarna till helvetet och helvetets ytterkanter, så att läsaren kan stiga in, för ett tag, ett tidsbestämt straff, och nästan kanske förstå hur det skulle kännas att leva där, dag ut och dag in, utan hopp om frigivning.

Att det finns en särskild slags humor som springer ur indignationen och som inte har någonting alls med glädje att göra.

Att det är rätt anmärkningsvärt hur ryssar, i den den västerländska populärkulturen, nästan uteslutande skildras som illa klädda bufflar, gangsters i skinnjacka, antisociala vetenskapsmän eller fattiglappar i träningsoverall, medan den stora ryska litteraturen befolkas av vemodiga skönandar, sarkastiska stoiker, filosofer och förfinade romantiker.

Att det vore spännande att få veta om Per-Arne Bodin har rätt i sin kulturhistoriska studie över Ryssland och Europa, där han bland annat menar, att medan Europas livsåskådning grundas på antikens och renässansens förnuftsideal och framstegsiver, så karaktäriseras Ryssland snarare av medeltidens mystisism och en större tilltro till personlig intuition, där "utveckling" inte nödvändigtvis behöver vara av godo och där människan alltså inte (i en anda av europeisk naivitet) förväntar sig ständig förbättring både för sig själv och samhället, vilket alltså också leder till ett betydligt större tålamod och högre uthållighet i motgång.

Att det vore mycket intressant att delta i ett sådant där kontrollerat test som man då och då hör talas om, där människor stängs in i en isoleringscell i 48 timmar utan klocka och mer eller mindre omgående förlorar förståndet.

Att det också är mycket skönt att vara någorlunda fri och just ha fått lön (nåja) för sitt arbete, att ha rätt att säga och skriva (nästan) vilka dumheter som helst utan att behöva vara rädd för arrestering.

Att det, efter att ha stigit ut på andra sidan av den här kompakta fängelseromanen, alltså är det en lisa att höra She & Hims senaste album spelas från rummet bredvid och veta att det snart är dags för lunchomeletten.