Härliga, härliga Unheimlichkeit!

Hur sällsynt är det inte med skräck som på allvar insett att det som skrämmer mest inte är demonen i sig utan de där första små tecknen på att någonting är förbaskat fel. Tecken man fortfarande kan rationalisera bort intellektuellt, men som magkänslan redan börjat göra stora, skavande knutar av. Skräck som alltså stannar kvar i det unheimlichska så länge som det bara är möjligt och som sen inte heller ballar ur och spränger hela huset i luften när demonen mot slutet ändå måste fram.

Paranormal Activity 2 fungerar prequel till första filmen, den om ett sympatiskt ungt par som (med oväntat goda resultat) försöker fånga det oförklarliga som händer i deras hem med en uppriggad handkamera. Med sina små medel (både dramaturgiskt och finansiellt) blev detta en av filmhistoriens mest lönsamma lågbudgetproduktioner.

Den nya filmen utspelar sig i samma fiktiva sfär, låter karaktärer komma tillbaka och utvidgar släktmystiken till att innefatta även systerns familj. Det berättartekniska greppet - att placera karaktärerna själva bakom kameran - det kvarstår, men handkameran kompletteras samtidigt med klipp från husets övervakningssystem, oftast helt händelselösa, grynigt blåtonade, men likväl gastkramande klipp. När man vet att vad som helst kan hända, när som helst, behöver det ju sällan hända något alls för att man ändå ska sitta som en spänd fjäder, halvt i knäet på den lika skräckslagne bänkgrannen.

Det är full njutning rakt igenom. (Så gå och se!)

Man blir så underbart lycklig av fasa.

(Som ni har väntat!) Ännu ett inlägg om tavlans spännande framväxt!

Och just när jag trodde (igen) att jag kommit så långt att det var dags att fylla i huden, tår, knän, fingrar o.s.v. (jag var redan klar med benen och fötterna i sandalerna) och sedan gå över duken en sista gång för de sista justeringarna av detaljer som kanske bleknat vid torkningen eller smetats ut mot omgivningen,

(plötslig radbrytning inspirerad av Sigrid Combüchen)

så inser jag att tistelfånget till vänster i mitten inte längre gifter sig med allt det nya runt omkring. Därmed försvann ytterligare sju timmar effektiv tid till att leta efter rätt struktur och bakgrundsfärg. Nu ser de ut som grå-lila troll i kontrast mot något beigebrunt.

Kanske duger det även när jag ser på dem i morgon. Kanske inte.

Trädet som jag ägnade en förmiddag åt att plocka bladen av har jag förresten redan klätt på igen. Och ett par halvt utslagna rosa vallmor har tillkommit (trots att de utgör ett brott mot hela den övriga sensommartematiken).

Vilket jag alltså inte låter mig bli alltför upptagen för att berätta. Jag är säker på att ni följer hela denna utveckling med andan i halsen.

Som ingen ännu sagt men många säkert tänkt: Herregud! Det här är ju lika intressant som att se gräs växa och färg torka. Samtidigt!

Eller hur. Jag gör allt för min publik.

Brott: samman, ut eller genom

Målningen är som en galenskap i sig. Hungrig, frusen, kissnödig och lortig sitter jag med fläckiga fingrar och kan inte slita mig.

Som i drömmarna där man redan är försenad till något som det borde vara mycket enkelt att finna fram till, men där man ändå bara skapar fler och fler hinder för sig själv, rör sig allt längre ifrån målet tills man inser att man aldrig kommer komma fram. Vaknar med skenande hjärta och kvävningskänslor. Men i det här fallet: en helt subjektiv, delvis positiv, delvis destruktiv, perfektionism över färg- och detaljbalanser och som gör det omöjligt att sluta måla innan den inneboende, på ständigt nya saker projicerade, missnöjdheten är borta.

Den här kvadratmetern har redan tagit hela min höst i anspråk. När träden brann som häftigast utomhus (och så förtvivlat kort de brann!) satt jag inne med näsan fyrtio centimeter från en kinesiska linneduk av medelgrov gräng och målade sensommarblommor som jag vid det här laget ändå har raderat. I förrgår målade jag över både vildhortensian och de röda rosetter jag inte vet vad de heter, bytte mot tistlar och vallmor, lät jorden under kvinnan bli blodröd, efter att den tidigare varit ljusgrön, sen mörkgrön, sen brun. Sneglade därefter på trädet som tog mig två arbetspass att bara bli nästan nöjd med. Tänkte att om jag lät grenarna stå nakna skulle det nog göra sig bättre mot de flygande humlornas svartludna ben, och bryta av mot det övriga gröna, och gula. Gör gräset rosa vid vägkorset, sedan grönt igen. Bränner av några kaveldun mot eftermiddagshimlen. Lägger en grundfärg till huden som senare ska skifta i pärleblått enligt någon klassisk teknik som jag inte behärskar men kanske kan efterlikna.

Det är långt i från varje dag jag lämnar duken och har kommit närmare ett färdigt resultat. Rycks ändå därifrån av klockan, burdust som ur en sömnvandring. Stapplar till bussen, sur och folkilsk.

Tränar inte, duschar knappt, ser ogärna folk i ögonen.

Vill bara få förbli i min vindskupa där jag ostört kan tvinga den fysiska verkligheten till anpassning efter mina tankar. Vare sig den vill det eller ej. Oavsett hur lång tid det tar.

Är, sålunda, per gängse definition, tokig.

Vilket bara är glamoröst om man samtidigt råkar vara ett geni.

("En ska vara Fröding först, sen galen", som väl Bangs mamma förmanande sa (?), men som jag inte kan hitta tillbaka till i boken.)

Så därmed punkt.

.

Pausfågel (41) - Allt för blommorna, apropå

Missmod och tröst

Har varit lite deppig å det sistone.

Självdiagnos (man måste alltid ha en diagnos): stress och anemi på grund av B12-brist.

Hjärtklappning och håglöshet ett par av symptomen. Samt envisa förkylningar med feberkänning.

Vaknar med halsont efter varje cinemateketvisning. Torrhettan mellan de båda projektorerna suger liksom musten ur hjärnan på en, fräter sönder alla slemhinnor och kokar ögongloberna i deras egen saft, samtidigt som nerverna lägger sig utanpå och grillas även de.

Lyckades ändå fint med min första egna visning (av Pianot) i går och steg heller inte upp mer sjuk än jag gick och la mig. Bara minst lika deppig.

Stirrar på målningen som fortfarande inte är klar och som i mitt nuvarande sinnestillstånd mest liknar ett hopplöst plotter av slumpmässigt blomster. Men exakt på det viset rinner livet undan, en dag, ett felaktigt val i taget. Hur fan blev det exempelvis november?

Började nästan att gråta när sambon (nu med en ny, sportig länk i titeln) trollade fram en present ur någon låda: Strindbergs Inferno, i Fabian Göranssons serieversion. Som jag önskat mig.

Jag borde ju spolas ner i toaletten, inte skämmas bort med gåvor. Men det är så sällan som man får som man vill.

Uppvärmning inför Stockholms filmfestival

Har du inget annat i kalendern i kväll så plita dit en "Inspirerande kortfilmskväll" och ta dig sedan till biograf Victoria i Stockholm.

Det är mina kära vänner i kulturföreningen Kultival som anordnar ännu ett evenemang under sitt färgglada paraply. Denna gång alltså en hel kortfilmsfestival med (om jag räknat rätt) 17 filmer fördelade på sex block under tre timmar (18.00-21.00).

Varje timme kostar 30 kronor, lika med mer eller mindre gratis. Och du köper biljetterna på plats.

Ett perfekt tillfälle att härda sittfläsket inför den något större festivalen som ju drar igång om bara ett par veckor.

Inget snack alltså. Vi ses där!

Världens alla möjliga mått

Naturforskaren och upptäcktsresaren Alexander von Humbolt flackade världen runt med sina mätinstrument, rastlös och smått manisk i sin ansats att stega ut den värld han såg framför sig, öppen, god och oföränderlig.

Matematikern Carl Friedrich Gauss stannade hellre hemma, betraktade universum snarast som en fråga för teoretikerna och ansåg, att hur många floder och dalar man än mätte upp, hur många växtprover man än samlade och hur många vulkaner man än lyckades bestiga, så kunde de innersta svaren om tillvaron enbart kunde nås genom tanken, i avskildheten i ett snilles kammare, med hjälp av papper och penna.

Vem av dem kom verkligheten närmast?

Daniel Kehlmann ställer frågan med största skicklighet och humor. Men så är egensinniga vetenskapsmän också ett tacksamt släkte att göra lite narr av.

I Die Vermessung der Welt blir den outtröttliga Humbolt underbart naiv i sin tro på universum som en konstant och dessutom rättvis organism om vilken vi snart (sådär kring 1850 någon gång) skulle ha tagit reda på allt som fanns att veta, medan Gauss målas upp som en genial men underbart misantropisk gnällspik.

Ingen av dem har särskilt mycket till övers för Gauss känslosamme son Eugen, som till forskarnas stora löje hellre skriver dikter än löser matematiska problem. Den stackars ynglingen får utstå alla möjliga skymfer.

Men samtidigt framstår de egenkära forskarnas förolämpningar som ett masochistiskt metagrepp från Kehlmanns sida och en ironisk blinkning till läsaren. För när de ifrågasätter diktarna vänder de ju samtidigt ryggen åt sin egen författare, alltså Kehlmann själv, han som alltså också valt att närma sig livet just på denna väg, genom skönlitteraturen, och vem förutan de båda herrarna inte kunna äga samma liv och röst, ännu 150 år efter sin respektive död. Så är även skalden är en kartläggare av tillvarons innersta väsen, om än hans resultat är betydligt svårare att verifiera.

Det är en riktig njutare till bok! Och ligger inte tyska för er så finns den ju också på svenska.

Kanske läser jag själv faktiskt om den i översatt version. Med tanke på hur bra den var lider jag lite för mycket över alla nyanser jag förmodligen gått miste om, genom att samtidigt behöva betrakta den som en gloslektion.

Pausfågel (40) - Håkans svar på Peter Sarstedt

Som alltså i texten för tankarna hit.

Bättre sent än aldrig!

Min Somewhere-recension hos Cora.

Recensent? Kanske... (alt. Kapitel ca 793 i serien "Saker som nästan hände i mitt liv")

För någon månad sedan skickade jag ett par noveller till kulturtidskriften Cora för att se om de vill göra nåt med dem. Svar kom samma dag. Mina texter var alldeles för långa för en tidskrift. Men någorlunda bra måste de ändå ha varit, för man undrade om jag kunde tänka mig ett samarbete i någon annan form? Det kunde jag.

Det bestämdes att jag skulle läsa Beata Arnborgs biografi om Bang, Krig, kvinnor och Gud, och recensera den för magasinets hemsida. Jag erbjöd mig också att se filmen Somewhere.

Sagt och gjort. Jag ägnade några intensiva läsdagar åt Arnborgs insatta text. Såg Sofia Coppolas fina film och skrev. Efter flera vändor med ändringar har nu texterna också varit klara att läggas ut i snart en vecka. Men eftersom universum sällan stryker mig medhårs saboterades Cora-sajten i fredags av ett gäng snorfrustande hackers. (Hö hö hö, liksom. Titta var vi har bajsat!)

Stor frustration. Inte mest, antar jag, från min sida.

Nu får vi väl se när, eller över huvud taget om, recensionerna till slut går att läsa någon dag framöver.

I sammanhanget är det ju för väl att jag har en blogg, där jag löpande kan ta åt mig äran av saker, som bara nästan händer.

Faller in i det gröna

Såg Antichrist som kvällsfördriv, och har nu en irrande ångest i kroppen.

Jag tänker inte ge mig i kast med Lars von Triers kvinnobild. Den har stötts och blötts så frenetiskt av andra att det av den diskussionen väl mest finns tunna trasor kvar. (Hur som helst har jag inget att tillägga.) Jag koncentrerar mig istället på känslan.

Att se en film om människor som uppslukas av naturen, efter att man i timmar suttit och målat på en (skulle man kunna kalla det) våg av grönska, som kaosartat bryts över en kvinnas kropp, gör ett och annat med det mentala.

Jag hade just i dag dessutom ägnat viss möda åt att få förgrunden mer krypande, mer jordartat mörk och sugande (åtminstone för mitt öga). Och när filmens figurer börjar trassla in sig i undervegetationen på allvar, så var jag liksom redan där.

Vad ska vi kalla det? Att falla baklänges in i sig själv.

Med tanke på händelseutvecklingen i den där okristliga filmen borde sambon kanske gömma undan saxarna, skiftnyckeln, och inte minst slipstenen (om vi har en sån)?

Eller så förlitar vi oss alla på det faktum att min målning trots allt också är ganska ljus och rolig. Räven i fjärran har varken skabb eller hemfaller åt onda profetior. Blodet lyser med sin frånvaro och motivets huvudperson tycks snarare apatiskt försjunken, än attacklystet hjärntvättad av 1500-talets häxprocesser.

Ja.

Likväl bör jag nog i morgon ägna mig mer åt himlen och näckrosorna, än åt maskarna och de skrumpnade löven. Alltså: till besvärjelse mot von Triers satansfantasier.

Så kanske det slutar fladdra svarta fåglar inuti bröstkorgen sen.

Tappad must återfunnen, tappad röst fortfarande borta

Det går bra nu. Vinden har vänt.

Efter ett par dagars i hopplöshetens rand, har måleriet fångats i en virvel av genial inspiration. Jag strösslar blommor över min trädgård, likt herren vår Gud över jorden (nejlikor, lavendel, snöbollsbuskar och nypon), ser på vad jag skapat och ser att det är gott. Om bara ett par veckor kan jag kanske vara klar.

Det vill säga: Inte en månad för tidigt.

Till slut måste jag ha använt över 100 timmar av mitt liv åt att förmedla något som jag säkert hade kunnat säga precis lika uttömmande, och dessutom betydligt mindre svårbegripligt, i ord på mindre än en tjugo minuter.

Prata kan jag (likt herren vår Gud) emellertid inte heller. Min röst försvann med en hostning natten mellan lördag och söndag. Rent kommunikativt går jag alltså bara runt och stampar otåligt i marken. Dunder! Mycket förtörnat. Jag har inget som helst tålamod med folk som ställer frågor som det inte går att svara ja eller nej på, eller som sen ställer följdfrågor som bara för mig längre och längre bort från det jag egentligen vill säga. Spontant börjar många dessutom använda teckenspråk tillbaka när de pratar med mig, som om jag inte bara var stum utan även döv, och varför inte lite dum också, med resultatet att förbistringen blir ömsesidig och därmed total.

Livet är en charad!

Ja, det var allt jag hade att säga.

Vattnet vi alla simmar i

Som det sägs i trailern till en annan film:

Katarina har slutat med avsugningar. Hon har gått ur facebook. Nu är hon på väg. Till det som är vackert.

Facebook har aldrig varit vackert. David Finchers The Social Network visar därtill hur solkig själva tillkomsten var. En genial men genomcynisk snilleblixt, följd av en serie med kallt mod i ryggen stuckna knivar.

Det blir ett spännande stycke samtidshistoria paketerad som på samma gång rättegångs- och collagefilm. Ganska kallt, ganska torrt, men fascinerande.

Efteråt går man hem och går ut på den där förbannade sajten och känner sig för en stund nyvaket medveten om vattnet man simmar i.

Det är just den typen av örfil man blir glad av.

Publikreaktioner, knark och snoppar

Snälla, kan ingen rycka pennan ur handen på den som skrev speaker-texten till Oceans?

Kvasipoetiska, stundtals rent missvisande, formuleringar av typen "i de oändliga djupen inuti en vattendroppe döljer sig universum som människan ännu inte" kombinerade med uddlösa uppmaningar om naturvård borde faktiskt vara förbjudna. Filmen blir inte bättre av att man ser den i utsåld salong, med bänkraderna dignande av överbegåvade åttaåringar som var och varannan minut pekar mot duken och ropar "Titta en valhaj!" "En rocka!" eller något annat förvisso korrekt men likväl enerverande samtidigt som deras föräldrar sitter och mysfrustar åt alla små söta och lustiga djur. Snälla, tvinga mig inte att göra detta igen. Skjut mig hellre! Snälla.

Trodde att jag skulle skonas från idiotiska kommentarer när jag direkt efteråt skyndade in på Himlen är oskyldigt blå. Jag hade glömt att inte heller medelålders människor besitter det minsta uns av självbehärskning. Bredvid mig satt naturligtvis ett par som gång på gång fann sig nödgade att lufta de mest uppenbara slutsatser om filmen: "Jaha, hon är dagmamma!", "Titta vilken betongtrist bakgård de har!" varefter de kunde nicka initierat och skrocka bekräftande tillhopa.

Att någon sedan snyftade oupphörligt genom hela Engelen vill jag emellertid inte klaga på. Till skillnad från prat hör någorlunda kontrollerade känsloyttringar till när man går på bio. Kanske kände kvinnan igen sig. Redan det är ju tragiskt i sig, och filmen var lika sorglig som den var vacker.

Konstaterar sammanfattningsvis att de två filmer som hade mycket knark och snoppar i sig var mycket bra, medan den med skuttande delfiner i var dålig. Vad man nu kan dra för slutsatser av det.