Härliga, härliga Unheimlichkeit!

Hur sällsynt är det inte med skräck som på allvar insett att det som skrämmer mest inte är demonen i sig utan de där första små tecknen på att någonting är förbaskat fel. Tecken man fortfarande kan rationalisera bort intellektuellt, men som magkänslan redan börjat göra stora, skavande knutar av. Skräck som alltså stannar kvar i det unheimlichska så länge som det bara är möjligt och som sen inte heller ballar ur och spränger hela huset i luften när demonen mot slutet ändå måste fram.

Paranormal Activity 2 fungerar prequel till första filmen, den om ett sympatiskt ungt par som (med oväntat goda resultat) försöker fånga det oförklarliga som händer i deras hem med en uppriggad handkamera. Med sina små medel (både dramaturgiskt och finansiellt) blev detta en av filmhistoriens mest lönsamma lågbudgetproduktioner.

Den nya filmen utspelar sig i samma fiktiva sfär, låter karaktärer komma tillbaka och utvidgar släktmystiken till att innefatta även systerns familj. Det berättartekniska greppet - att placera karaktärerna själva bakom kameran - det kvarstår, men handkameran kompletteras samtidigt med klipp från husets övervakningssystem, oftast helt händelselösa, grynigt blåtonade, men likväl gastkramande klipp. När man vet att vad som helst kan hända, när som helst, behöver det ju sällan hända något alls för att man ändå ska sitta som en spänd fjäder, halvt i knäet på den lika skräckslagne bänkgrannen.

Det är full njutning rakt igenom. (Så gå och se!)

Man blir så underbart lycklig av fasa.