(Som ni har väntat!) Ännu ett inlägg om tavlans spännande framväxt!

Och just när jag trodde (igen) att jag kommit så långt att det var dags att fylla i huden, tår, knän, fingrar o.s.v. (jag var redan klar med benen och fötterna i sandalerna) och sedan gå över duken en sista gång för de sista justeringarna av detaljer som kanske bleknat vid torkningen eller smetats ut mot omgivningen,

(plötslig radbrytning inspirerad av Sigrid Combüchen)

så inser jag att tistelfånget till vänster i mitten inte längre gifter sig med allt det nya runt omkring. Därmed försvann ytterligare sju timmar effektiv tid till att leta efter rätt struktur och bakgrundsfärg. Nu ser de ut som grå-lila troll i kontrast mot något beigebrunt.

Kanske duger det även när jag ser på dem i morgon. Kanske inte.

Trädet som jag ägnade en förmiddag åt att plocka bladen av har jag förresten redan klätt på igen. Och ett par halvt utslagna rosa vallmor har tillkommit (trots att de utgör ett brott mot hela den övriga sensommartematiken).

Vilket jag alltså inte låter mig bli alltför upptagen för att berätta. Jag är säker på att ni följer hela denna utveckling med andan i halsen.

Som ingen ännu sagt men många säkert tänkt: Herregud! Det här är ju lika intressant som att se gräs växa och färg torka. Samtidigt!

Eller hur. Jag gör allt för min publik.