Fick just höra skvallrat av en biografkollega, att när en av SF:s maskinister ville köpa loss en projektor som skulle tas ur bruk, och använda den i sin egen hemmabio, så fick han först skriva på ett kontrakt där han lovade att inte använda maskinen för kommersiella syften.
Det är så sanslöst tragiskt och samtidigt vredesväckande hur den största och starkaste är så paniskt rädd för den minstaste lilla, att jätten ständigt måste trycka ner musen, till och med när musen bara försöker leva sitt eget liv i fred.
Är man stor måste man ju också vara snäll. Den lektionen har SF aldrig brytt sig om att komma på.
tisdag 23 november 2010
Festivaldag #7 (ledig - trodde jag)
Intensivt arbete tar över hjärnan. Det kan vara både bra och dåligt. Själv hör jag till dem som sedan de väl kommer upp i spinn har mycket svårt att komma ner igen. Efter ett visst varvtal snurrar jag i stället bara fortare och fortare (tills jag i värsta fall snurrar av pinnen och far med huvudet före in i väggen).
Så har de senaste fem dagarna förlöpt i en slags arbetseufori där jag använt varje tillgänglig minut för att spola, flytta, märka och spela film. Det är förbaskat roligt att vara biografmaskinist med stressat schema när allt samtidigt går bra! När folk är trevliga och det finns kakor att tillgå. Men när det efteråt är meningen att jag ska vila och sova har jag istället bara fortsatt snurra.
Häromdagen fick jag en oväntad gråtattack över en illustration jag arbetar med. Oväntade gråtattacker brukar vara första tecknet på att väggen närmar sig. Jag tittade ner på det jag åstadkommit och tyckte att det i bästa fall såg ut som en power point-presentation som någon företagschefs förälskade sekreterare knåpat ihop. Det vill säga välvillig, barnslig och usel. Jag hulkade som en gris. Sen snöt jag mig och såg lika plötsligt allting ljusare igen.
Skadar nog inte att vara ledig någon dag.
***
Fast det ska jag visst inte alls vara, visade det sig. Vi kan väl låtsas att jag skrev det här inlägget i morgon...
Så har de senaste fem dagarna förlöpt i en slags arbetseufori där jag använt varje tillgänglig minut för att spola, flytta, märka och spela film. Det är förbaskat roligt att vara biografmaskinist med stressat schema när allt samtidigt går bra! När folk är trevliga och det finns kakor att tillgå. Men när det efteråt är meningen att jag ska vila och sova har jag istället bara fortsatt snurra.
Häromdagen fick jag en oväntad gråtattack över en illustration jag arbetar med. Oväntade gråtattacker brukar vara första tecknet på att väggen närmar sig. Jag tittade ner på det jag åstadkommit och tyckte att det i bästa fall såg ut som en power point-presentation som någon företagschefs förälskade sekreterare knåpat ihop. Det vill säga välvillig, barnslig och usel. Jag hulkade som en gris. Sen snöt jag mig och såg lika plötsligt allting ljusare igen.
Skadar nog inte att vara ledig någon dag.
***
Fast det ska jag visst inte alls vara, visade det sig. Vi kan väl låtsas att jag skrev det här inlägget i morgon...
Festivaldag #6
Undrar varför någon kom med den här
Ljudrackets baksida
Blandade vintervapensamt Projektoren-Öl
söndag 21 november 2010
Festivaldag #5
Den groteska tekniken digibeta***
Och med grotesk menar jag inte bara att kassetterna ser ut som försvällda VHS:er, utan även hur monstruöst svårt det är att göra inställningar på den här gamla apparaten. Lappen till höger i bild är en how to-manual i nio steg för hur man skiftar mellan två olika bildformat:
"1: Håll in skift
Tryck meny
2: Använd "joggen" (hjulet)
Ner till 0013 [av sammanlagt ca 3 000 hastigt förbirusande sifferkombinationer - min anmärkning]
3: Håll in shuttle
Använd jogg
Ändra off till on
4: Push set (står i displayen)
Tryck set
5: Linjer anges då typ 625/525 (PAL/NTSC)
6: Håll in shuttle och använd jobb för att ställa in vilken du vill ha
När man är klar
Tryck set
7: Och om allting är gjort rätt
Kommer on/off upp på displayen
8: Slå då av och sen på spelaren
9: Då ska du ha linjeinställningen i små siffror högst upp till höger ovanför tidskoden"
Varför göra något enkelt när man kan göra det så komplicerat som möjligt?
Och med grotesk menar jag inte bara att kassetterna ser ut som försvällda VHS:er, utan även hur monstruöst svårt det är att göra inställningar på den här gamla apparaten. Lappen till höger i bild är en how to-manual i nio steg för hur man skiftar mellan två olika bildformat:
"1: Håll in skift
Tryck meny
2: Använd "joggen" (hjulet)
Ner till 0013 [av sammanlagt ca 3 000 hastigt förbirusande sifferkombinationer - min anmärkning]
3: Håll in shuttle
Använd jogg
Ändra off till on
4: Push set (står i displayen)
Tryck set
5: Linjer anges då typ 625/525 (PAL/NTSC)
6: Håll in shuttle och använd jobb för att ställa in vilken du vill ha
När man är klar
Tryck set
7: Och om allting är gjort rätt
Kommer on/off upp på displayen
8: Slå då av och sen på spelaren
9: Då ska du ha linjeinställningen i små siffror högst upp till höger ovanför tidskoden"
Varför göra något enkelt när man kan göra det så komplicerat som möjligt?
Festivaldag #4
(Jag behövde inte vänta länge.)
I går morse steg jag upp, i den för biografmaskinister blekt fruktade ottan, efter en totalt sömnförvägrad natt då tankarna snurrat som bobiner i huvudet på mig, och visade dansk film för Holly Hunter.
Nothing's All Bad. Mycket bröst i början på den. (Som maskinist ser man många början.) Jurykoordinatorn bad mig dubbelkolla att det verkligen fanns engelsk textning på kopian. Och sedan jag lugnat henne i detta fortsatte jag springa mellan maskinrummen hela dagen utan att våga sätta mig ner, för om jag satte mig ner var jag säker på att sömnbristen skulle kasta sig över mig och sluka mig som ett djur.
Bland annat spolade jag upp tre filmer inför morgondagen. I dag avslöjas med vilken ackuratess detta egentligen skett. Lite bilder tog jag också.
I går morse steg jag upp, i den för biografmaskinister blekt fruktade ottan, efter en totalt sömnförvägrad natt då tankarna snurrat som bobiner i huvudet på mig, och visade dansk film för Holly Hunter.
Nothing's All Bad. Mycket bröst i början på den. (Som maskinist ser man många början.) Jurykoordinatorn bad mig dubbelkolla att det verkligen fanns engelsk textning på kopian. Och sedan jag lugnat henne i detta fortsatte jag springa mellan maskinrummen hela dagen utan att våga sätta mig ner, för om jag satte mig ner var jag säker på att sömnbristen skulle kasta sig över mig och sluka mig som ett djur.
Bland annat spolade jag upp tre filmer inför morgondagen. I dag avslöjas med vilken ackuratess detta egentligen skett. Lite bilder tog jag också.
En liten skvätt av alla filmer, här i väntan på transport
Startknappspinnen har jag inte behövt använda än
Skörbjuggfredag 19 november 2010
Festivaldag #3
Efter att ha spänt nerverna inför alla problem som jag varit säker på skulle inträffa även på årets festival känns det nästan snopet när dagarna förlöper utan allvarliga störningar.
Audiokablarna till dvd-spelaren i 4:ans salong gick exempelvis att lokalisera i god tid och det blev inte bara bild utan även ljud på The Electro Wars också. När sedan den inre stödringen till 35-milimeterskopian av Brotherhood avlägsnades och hela filmkakan fjädrade ihop till en otöjlig och nyckfull hjärtform som vobblade oroväckande på sin stora metalltallrik när projektorn sattes igång, så hände heller inget värre än att maskinisterna för några minuter blev lite gröna i synen.
Det har varit ännu en lugn och mycket trivsam dag på biografen.
Red Nights är förresten tillbaka i spel sedan en utsänd från festivalledningen ilat till biografen och klippt bort de allra mest knögliga sekunderna. Vill man kolla på den är det alltså bara att lösa biljett till Saga nästan helg. Kan kanske vara intressant att se en film som rent faktiskt liknar något som katten släpat in, efter att hon alltså först lekt lystet med den i ett grustag under uppskattningsvis fyra månader.
Och när jag ändå är i gång med återkopplingarna: En av gästerna på den obegripliga juryvisningen häromdagen var Holly Hunter själv. Vore lite småstort om hon kom tillbaka för en repriserad visning, med engelsk text, någon dag när jag jobbar.
Audiokablarna till dvd-spelaren i 4:ans salong gick exempelvis att lokalisera i god tid och det blev inte bara bild utan även ljud på The Electro Wars också. När sedan den inre stödringen till 35-milimeterskopian av Brotherhood avlägsnades och hela filmkakan fjädrade ihop till en otöjlig och nyckfull hjärtform som vobblade oroväckande på sin stora metalltallrik när projektorn sattes igång, så hände heller inget värre än att maskinisterna för några minuter blev lite gröna i synen.
Det har varit ännu en lugn och mycket trivsam dag på biografen.
Red Nights är förresten tillbaka i spel sedan en utsänd från festivalledningen ilat till biografen och klippt bort de allra mest knögliga sekunderna. Vill man kolla på den är det alltså bara att lösa biljett till Saga nästan helg. Kan kanske vara intressant att se en film som rent faktiskt liknar något som katten släpat in, efter att hon alltså först lekt lystet med den i ett grustag under uppskattningsvis fyra månader.
Och när jag ändå är i gång med återkopplingarna: En av gästerna på den obegripliga juryvisningen häromdagen var Holly Hunter själv. Vore lite småstort om hon kom tillbaka för en repriserad visning, med engelsk text, någon dag när jag jobbar.
Festivaldag #2
Mitt första maskinpass på årets filmfestival förlöpte utan intermezzon. Men då slapp jag också vara där i förrgår, dag #1.
Dag #1 var där en rumänsk film med enbart svensk textning som skulle visas för en jury bestående av engelsmän. Ej bra.
En annan film, Red Nights, hade anlänt så sent att den inte hunnit genomgå festivalens teknisk kontroll, och som när den rullade i gång visade sig vara fullständigt sönderrepad. Sista akten var dessutom bitvis krusad som ett presentsnöre och gick över huvud taget inte att titta på. Filmen utgår således ut programmet. Ej bra det heller.
Men som den människa jag är unnar jag mig ändå att vara nöjd, så länge det inte är vi på biografen som själva orsakar problemen, utan helst av allt folk som jag inte känner, någonstans långt bort i ett annat land. Ta i trä, med andra ord.
Några första bilder ur friden:
Reklamfilm på hjul
Utgår
Dag #1 var där en rumänsk film med enbart svensk textning som skulle visas för en jury bestående av engelsmän. Ej bra.
En annan film, Red Nights, hade anlänt så sent att den inte hunnit genomgå festivalens teknisk kontroll, och som när den rullade i gång visade sig vara fullständigt sönderrepad. Sista akten var dessutom bitvis krusad som ett presentsnöre och gick över huvud taget inte att titta på. Filmen utgår således ut programmet. Ej bra det heller.
Men som den människa jag är unnar jag mig ändå att vara nöjd, så länge det inte är vi på biografen som själva orsakar problemen, utan helst av allt folk som jag inte känner, någonstans långt bort i ett annat land. Ta i trä, med andra ord.
Några första bilder ur friden:
Reklamfilm på hjul
Utgåronsdag 17 november 2010
Helt plötsligt!
Klar! Klar? Ja. Jag tror det.
Strax innan lunch i dag, efter mer än tre månaders idogt kluddande, signerade jag målningen med namn och årtal och tog ett steg tillbaka.
Kanske upptäcker jag något litet som måste justeras när duken stått till sig ett par dagar. Men det är i så fall inget som tar tid, bara någon kontur som behöver förtydligas. Annars står målningen nu här så som den till slut faktiskt blev.
Känns overkligt.
Strax innan lunch i dag, efter mer än tre månaders idogt kluddande, signerade jag målningen med namn och årtal och tog ett steg tillbaka.
Kanske upptäcker jag något litet som måste justeras när duken stått till sig ett par dagar. Men det är i så fall inget som tar tid, bara någon kontur som behöver förtydligas. Annars står målningen nu här så som den till slut faktiskt blev.
Känns overkligt.
Festivalen bakom kulisserna
I dag, onsdagen den 17 november, börjar Stockholms filmfestival. I morgon dyker jag huvudstupa in i det kaos som alltid råder på stadens festivalinblandade biografer, och lyckas förhoppnings hålla näsan över ytan samtidigt som jag serverar rätt filmer i rätt format, på utsatt tid, eller för den delen alls.
När det är festival, har jag förstått, kan vad som helst hända. Digitalfilm anländer med tjeckisk textning och ingen vet på vilken av de obegripliga rubrikerna man ska klicka för att ändra till lämpligt språk. Filmrullar dyker upp i sista minuten, uppspolade på hjul som inte är anpassade efter den aktuella salongens projektor. Filmer anländer en halv timme för sent. Filmer anländer inte alls. De influgna regissörerna rusar i cirklar, rödblossiga av vrede, viftar med armarna och begär maskinistens huvud på ett fat. Volontärerna står i skrämda klungor, lätt illamående av all gratis kinamat (sötsura lådor med ris, lök, majs och bambuskott). Publiken pressar på.
Det som kan gå fel, går fel, åtminstone någon gång. Det hör liksom till. Men hur kaosartade de här tolv dagarna ändå känns för oss inblandade, så har Stockholm faktiskt högt anseende som filmfestivalstad. Kvinnan i det tvåhövdade transportteamet - de som dygnet runt kör filmer fram och tillbaka mellan biograferna och festivalgäster fram och tillbaka mellan evenemang, flygplatser och hotell - berättar att eftersom hon talar fyra språk har hon ofta kommit i slang med regissörerna. Alla är i regel imponerade över den professionella nivån på SFF. Förra året ställdes inte en enda film in, vilket måste ses som något av en sensation. Jag hoppas att vi lyckas lika bra den här gången.
För att ge er en liten inblick i hur festivalen ser ut, från maskinisternas perspektiv, hoppas jag också kunna bjuda på en fotografisk inblick i livet bakom festivalkulisserna, närmare bestämt på biografen Grand, där jag alltså kommer hållas på de mest oländiga tider de närmsta veckorna. I dag får ni dock nöja er med en bild av årets medlemskort. Jag tycker det är rätt roligt.
När det är festival, har jag förstått, kan vad som helst hända. Digitalfilm anländer med tjeckisk textning och ingen vet på vilken av de obegripliga rubrikerna man ska klicka för att ändra till lämpligt språk. Filmrullar dyker upp i sista minuten, uppspolade på hjul som inte är anpassade efter den aktuella salongens projektor. Filmer anländer en halv timme för sent. Filmer anländer inte alls. De influgna regissörerna rusar i cirklar, rödblossiga av vrede, viftar med armarna och begär maskinistens huvud på ett fat. Volontärerna står i skrämda klungor, lätt illamående av all gratis kinamat (sötsura lådor med ris, lök, majs och bambuskott). Publiken pressar på.
Det som kan gå fel, går fel, åtminstone någon gång. Det hör liksom till. Men hur kaosartade de här tolv dagarna ändå känns för oss inblandade, så har Stockholm faktiskt högt anseende som filmfestivalstad. Kvinnan i det tvåhövdade transportteamet - de som dygnet runt kör filmer fram och tillbaka mellan biograferna och festivalgäster fram och tillbaka mellan evenemang, flygplatser och hotell - berättar att eftersom hon talar fyra språk har hon ofta kommit i slang med regissörerna. Alla är i regel imponerade över den professionella nivån på SFF. Förra året ställdes inte en enda film in, vilket måste ses som något av en sensation. Jag hoppas att vi lyckas lika bra den här gången.
För att ge er en liten inblick i hur festivalen ser ut, från maskinisternas perspektiv, hoppas jag också kunna bjuda på en fotografisk inblick i livet bakom festivalkulisserna, närmare bestämt på biografen Grand, där jag alltså kommer hållas på de mest oländiga tider de närmsta veckorna. I dag får ni dock nöja er med en bild av årets medlemskort. Jag tycker det är rätt roligt.
måndag 15 november 2010
Inspiration genom tid - förlamning
Blood Diamond igår och sedan ångest.
Inte ångest över de omänskliga förhållandena i världshandeln med diamanter. Ångest för att jag ju känner huvudrollskaraktären Danny Archer. Eller inte honom personligen kanske. Men i en annan upplaga, och så gott som. Och inte fortfarande heller kanske, men gjorde det alla fall, en gång för tio år sedan.
Jag skrev en bok om honom som bara nästan blev bra. Lade den åt sidan i väntan på att någon gång skulle förstå hur den egentligen måste skrivas. Börjar jag förstå det nu?
Kanske.
Påminns då om allt det andra som också.
Att där är för lite liv till allt som vill göras! För många bakhuvuden till svar på det som faktiskt blir av.
Så faller jag till marken istället.
Inte ångest över de omänskliga förhållandena i världshandeln med diamanter. Ångest för att jag ju känner huvudrollskaraktären Danny Archer. Eller inte honom personligen kanske. Men i en annan upplaga, och så gott som. Och inte fortfarande heller kanske, men gjorde det alla fall, en gång för tio år sedan.
Jag skrev en bok om honom som bara nästan blev bra. Lade den åt sidan i väntan på att någon gång skulle förstå hur den egentligen måste skrivas. Börjar jag förstå det nu?
Kanske.
Påminns då om allt det andra som också.
Att där är för lite liv till allt som vill göras! För många bakhuvuden till svar på det som faktiskt blir av.
Så faller jag till marken istället.
söndag 14 november 2010
Tantsnusk!
Strax efter hälften exploderar plötsligt snusket. Och vilket storstilat snusk det är!
Det är ett sånt snusk som får en att rodnande vinkla upp omslagspärmen på tunnelbanan för att inte sätesgrannen ska råka kasta en blick över ens axel och landa på något oväntat komprometterande, just på ollonsträngen, sektretet eller blygdläpparna. Vilket vore lätt hänt, närmast oundvikligt, då hela boken plötsligt pulserar av bultande könsdelar, ett fyrverkeri av sällan skådad köttslighet.
I en intervju i P1 avslöjade Sigrid Combüchen att knepet för att skriva om sex utan att det blir pinsamt är att inte låtsas som att det är man själv som har sex. Jag antar att hon med detta menar att man måste hålla sig nykter till scenen på pappret, och inte kladda ner det med ens egna erotiska drömmerier vilket lätt riskerar att blir plågsam läsning. Är detta verkligen den enkla hemligheten är det läge för alla andra sängkammarskildrare att göra sina nogsamma anteckningar.
Sexeriet är emellertid bara en liten del av det som gör "damromanen" Spill till en sådan mästerlig bedrift. Det är sinnligt, ironiskt, precist, bitvis provocerande. Lätt frustrerad (på det där bra sättet) lämnas jag med frågan vem som egentligen har rätt att bestämma vems liv som är förspillt? Personen själv? Eller den som tittar på?
Många tror att berättelsen om den tjugoåriga Hedda, och hennes sökande efter ett självständigt liv i 30-talets Stockholm, ska ge Combüchen Augustpriset i år.
Jag kommer inte att protestera om det blir så.
Det är ett sånt snusk som får en att rodnande vinkla upp omslagspärmen på tunnelbanan för att inte sätesgrannen ska råka kasta en blick över ens axel och landa på något oväntat komprometterande, just på ollonsträngen, sektretet eller blygdläpparna. Vilket vore lätt hänt, närmast oundvikligt, då hela boken plötsligt pulserar av bultande könsdelar, ett fyrverkeri av sällan skådad köttslighet.
I en intervju i P1 avslöjade Sigrid Combüchen att knepet för att skriva om sex utan att det blir pinsamt är att inte låtsas som att det är man själv som har sex. Jag antar att hon med detta menar att man måste hålla sig nykter till scenen på pappret, och inte kladda ner det med ens egna erotiska drömmerier vilket lätt riskerar att blir plågsam läsning. Är detta verkligen den enkla hemligheten är det läge för alla andra sängkammarskildrare att göra sina nogsamma anteckningar.Sexeriet är emellertid bara en liten del av det som gör "damromanen" Spill till en sådan mästerlig bedrift. Det är sinnligt, ironiskt, precist, bitvis provocerande. Lätt frustrerad (på det där bra sättet) lämnas jag med frågan vem som egentligen har rätt att bestämma vems liv som är förspillt? Personen själv? Eller den som tittar på?
Många tror att berättelsen om den tjugoåriga Hedda, och hennes sökande efter ett självständigt liv i 30-talets Stockholm, ska ge Combüchen Augustpriset i år.
Jag kommer inte att protestera om det blir så.
lördag 13 november 2010
Det sexistiska nätverket
Facebook-filmen The Social Network fick ju högt betyg på bloggen häromsistens. Jag hade visserligen några invändningar också, men dem lämnade jag till slut därhän. Man orkar faktiskt inte vara rabiatfeminist hela tiden, även om samhället gärna kräver det.
Uppeldad av en diskussion under gårdagskvällen (om huruvida en statschefs kvinnosyn är hans privatsak) tänder jag emellertid till lite extra på nyheten om gymnasiekillarna i Borås sognam lade ut sina kvinnliga skolkamraters foton på en sajt och uppmanade andra att rösta på vem som var ful och vem som var snygg.
Sajten kan knappast vara annat än inspirerad av facebook-grundaren Mark Zuckerbergs första, lika hastigt nedstängda nätsuccé - att just göra en interaktiv rankinglista över skolans kvinnliga studenter.
Ingenting förvånar. För egen del kulminerade jämförandet redan i mellanstadiet. Ännu utan intranät. Men lika öppet, lika ogenerat, gärna till och med handgripligt (en flyktig, inte sällan smärtsam dask över det man nu hade under tröjan). Och samtidigt som man som flicka blev en mästare i hastiga karategarderingar (vax off) skolades man förvirrat för den vuxenvärld som snart skulle komma, och där det inte var färdigheter utan fysiska företräden som bestämde vad man var värd.
Min invändning mot The Social Network är alltså de manliga karaktärernas kvinnosyn. Jag antar (jag vill tro) att alla de halvnakna tjejer som flamsar förbi ska illustrera den grabbkultur varur grundarna av facebook stammar. Jag kan emellertid inte känna att filmmakarna samtidigt tar avstånd från den kulturen. Det kan vara en omedveten miss. Resultatet blir dock det samma som vid nonchalans. Avskyn lämnas åt publiken och det är tveksamt om publiken över huvud taget inser vad det är de bör förakta. Tvärt om tycks filmen ju lika gärna kunna inspirera till liknande kränkningar som dem på Zuckerbergs eget collage.
Och till Boråspojkarna vill jag bara säga: Ni blir inte snillen själva för att ni kalkerar andra snillens skit.
Gå hem och jämför snorkråkor istället.
Uppeldad av en diskussion under gårdagskvällen (om huruvida en statschefs kvinnosyn är hans privatsak) tänder jag emellertid till lite extra på nyheten om gymnasiekillarna i Borås sognam lade ut sina kvinnliga skolkamraters foton på en sajt och uppmanade andra att rösta på vem som var ful och vem som var snygg.
Sajten kan knappast vara annat än inspirerad av facebook-grundaren Mark Zuckerbergs första, lika hastigt nedstängda nätsuccé - att just göra en interaktiv rankinglista över skolans kvinnliga studenter.
Ingenting förvånar. För egen del kulminerade jämförandet redan i mellanstadiet. Ännu utan intranät. Men lika öppet, lika ogenerat, gärna till och med handgripligt (en flyktig, inte sällan smärtsam dask över det man nu hade under tröjan). Och samtidigt som man som flicka blev en mästare i hastiga karategarderingar (vax off) skolades man förvirrat för den vuxenvärld som snart skulle komma, och där det inte var färdigheter utan fysiska företräden som bestämde vad man var värd.
Min invändning mot The Social Network är alltså de manliga karaktärernas kvinnosyn. Jag antar (jag vill tro) att alla de halvnakna tjejer som flamsar förbi ska illustrera den grabbkultur varur grundarna av facebook stammar. Jag kan emellertid inte känna att filmmakarna samtidigt tar avstånd från den kulturen. Det kan vara en omedveten miss. Resultatet blir dock det samma som vid nonchalans. Avskyn lämnas åt publiken och det är tveksamt om publiken över huvud taget inser vad det är de bör förakta. Tvärt om tycks filmen ju lika gärna kunna inspirera till liknande kränkningar som dem på Zuckerbergs eget collage.
Och till Boråspojkarna vill jag bara säga: Ni blir inte snillen själva för att ni kalkerar andra snillens skit.
Gå hem och jämför snorkråkor istället.
torsdag 11 november 2010
Härliga, härliga Unheimlichkeit!
Hur sällsynt är det inte med skräck som på allvar insett att det som skrämmer mest inte är demonen i sig utan de där första små tecknen på att någonting är förbaskat fel. Tecken man fortfarande kan rationalisera bort intellektuellt, men som magkänslan redan börjat göra stora, skavande knutar av. Skräck som alltså stannar kvar i det unheimlichska så länge som det bara är möjligt och som sen inte heller ballar ur och spränger hela huset i luften när demonen mot slutet ändå måste fram.Paranormal Activity 2 fungerar prequel till första filmen, den om ett sympatiskt ungt par som (med oväntat goda resultat) försöker fånga det oförklarliga som händer i deras hem med en uppriggad handkamera. Med sina små medel (både dramaturgiskt och finansiellt) blev detta en av filmhistoriens mest lönsamma lågbudgetproduktioner.
Den nya filmen utspelar sig i samma fiktiva sfär, låter karaktärer komma tillbaka och utvidgar släktmystiken till att innefatta även systerns familj. Det berättartekniska greppet - att placera karaktärerna själva bakom kameran - det kvarstår, men handkameran kompletteras samtidigt med klipp från husets övervakningssystem, oftast helt händelselösa, grynigt blåtonade, men likväl gastkramande klipp. När man vet att vad som helst kan hända, när som helst, behöver det ju sällan hända något alls för att man ändå ska sitta som en spänd fjäder, halvt i knäet på den lika skräckslagne bänkgrannen.
Det är full njutning rakt igenom. (Så gå och se!)
Man blir så underbart lycklig av fasa.
måndag 8 november 2010
(Som ni har väntat!) Ännu ett inlägg om tavlans spännande framväxt!
Och just när jag trodde (igen) att jag kommit så långt att det var dags att fylla i huden, tår, knän, fingrar o.s.v. (jag var redan klar med benen och fötterna i sandalerna) och sedan gå över duken en sista gång för de sista justeringarna av detaljer som kanske bleknat vid torkningen eller smetats ut mot omgivningen,
(plötslig radbrytning inspirerad av Sigrid Combüchen)
så inser jag att tistelfånget till vänster i mitten inte längre gifter sig med allt det nya runt omkring. Därmed försvann ytterligare sju timmar effektiv tid till att leta efter rätt struktur och bakgrundsfärg. Nu ser de ut som grå-lila troll i kontrast mot något beigebrunt.
Kanske duger det även när jag ser på dem i morgon. Kanske inte.
Trädet som jag ägnade en förmiddag åt att plocka bladen av har jag förresten redan klätt på igen. Och ett par halvt utslagna rosa vallmor har tillkommit (trots att de utgör ett brott mot hela den övriga sensommartematiken).
Vilket jag alltså inte låter mig bli alltför upptagen för att berätta. Jag är säker på att ni följer hela denna utveckling med andan i halsen.
Som ingen ännu sagt men många säkert tänkt: Herregud! Det här är ju lika intressant som att se gräs växa och färg torka. Samtidigt!
Eller hur. Jag gör allt för min publik.
(plötslig radbrytning inspirerad av Sigrid Combüchen)
så inser jag att tistelfånget till vänster i mitten inte längre gifter sig med allt det nya runt omkring. Därmed försvann ytterligare sju timmar effektiv tid till att leta efter rätt struktur och bakgrundsfärg. Nu ser de ut som grå-lila troll i kontrast mot något beigebrunt.
Kanske duger det även när jag ser på dem i morgon. Kanske inte.
Trädet som jag ägnade en förmiddag åt att plocka bladen av har jag förresten redan klätt på igen. Och ett par halvt utslagna rosa vallmor har tillkommit (trots att de utgör ett brott mot hela den övriga sensommartematiken).
Vilket jag alltså inte låter mig bli alltför upptagen för att berätta. Jag är säker på att ni följer hela denna utveckling med andan i halsen.
Som ingen ännu sagt men många säkert tänkt: Herregud! Det här är ju lika intressant som att se gräs växa och färg torka. Samtidigt!
Eller hur. Jag gör allt för min publik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
