Tantsnusk!

Strax efter hälften exploderar plötsligt snusket. Och vilket storstilat snusk det är!

Det är ett sånt snusk som får en att rodnande vinkla upp omslagspärmen på tunnelbanan för att inte sätesgrannen ska råka kasta en blick över ens axel och landa på något oväntat komprometterande, just på ollonsträngen, sektretet eller blygdläpparna. Vilket vore lätt hänt, närmast oundvikligt, då hela boken plötsligt pulserar av bultande könsdelar, ett fyrverkeri av sällan skådad köttslighet.

I en intervju i P1 avslöjade Sigrid Combüchen att knepet för att skriva om sex utan att det blir pinsamt är att inte låtsas som att det är man själv som har sex. Jag antar att hon med detta menar att man måste hålla sig nykter till scenen på pappret, och inte kladda ner det med ens egna erotiska drömmerier vilket lätt riskerar att blir plågsam läsning. Är detta verkligen den enkla hemligheten är det läge för alla andra sängkammarskildrare att göra sina nogsamma anteckningar.

Sexeriet är emellertid bara en liten del av det som gör "damromanen" Spill till en sådan mästerlig bedrift. Det är sinnligt, ironiskt, precist, bitvis provocerande. Lätt frustrerad (på det där bra sättet) lämnas jag med frågan vem som egentligen har rätt att bestämma vems liv som är förspillt? Personen själv? Eller den som tittar på?

Många tror att berättelsen om den tjugoåriga Hedda, och hennes sökande efter ett självständigt liv i 30-talets Stockholm, ska ge Combüchen Augustpriset i år.

Jag kommer inte att protestera om det blir så.